Jag har en extrem fobi för spindlar. Då handlar det inte bara om  stora lurviga sådana, utan lika gärna de små "söta" röda lyckospindlarna....

Jag kommer ihåg den sommaren vi höll på att bygga vår altan. Det var vår första sommar här och vi kände egentligen inte alls våra grannar. Det var mest så att man hälsade när man stötte på varann ute på gatan.

Det här var en eftermiddag när mannen åkt till brädgården för att möta upp snickarna som hjälpte oss med altanen. Jag skulle marinera lite kött som vi bestämt att vi skulle grilla senare på kvällen. När jag står där i köket upptäcker jag en spindel som sitter i kökstaket. Jag kastar mig över telefonen hysteriskt gråtande och ber mannen komma hem och rädda mig!! Vilket han naturligtvis inte kunde, han höll på att lasta bräder och tyckte nog att jag var mer än lovligt hysterisk. Han sa åt mig att lämna köket och gå till ett annat rum,  men det var ju uteslutet - hur skulle jag kunna lämna köket?!? Då kunde ju det åttabenta monstret hinna försvinna och tanken på att jag skulle sova i ett hus med en spindel, som jag inte visste var han befann sig, fanns inte på min världskarta!!

Efter många om och men och jag verkligen förstått att mannen inte tänkte komma och rädda mig, såg jag grannen längst bort, vara utomhus. Jag kastade mig ut genom dörren och jagade fast honom! -Snälla du, kan du hjälpa mig med en sak, frågade jag. Självklart kunde han det. Jag förklarade mitt dilemma och han följde med hem till mitt kök.

Där var den!! Den ruskiga sak som fått mig till tårar kröp omkring helt obekymrad i mitt kökstak!! N (min granne) tog en stol, och beväpnad med hushållspapper dräpte han mitt ovälkomna husdjur! Jag kommer för alltid vara honom evigt tacksam för att han den eftermiddagen räddade mitt liv!!

Tack än en gång kära N!!

Kram E