Alla inlägg under september 2011

Av Eleonor Gotthardsson - 29 september 2011 19:53

Idag på eftermiddagen när jag och lilla M satt och spelade Buzz, så ringde min mobil....Det var en journalist från TV4. Jag blev lite fundersam över vad han kunde tänkas vilja mig?! Han berättade då att de skulle göra en dokumentär om den nya lagen som ska träda i kraft, eller rättare sagt den lag som ska skärpas från den 1/10 2011. Han hade läst min blogg, det inlägget om Stalkers...Han undrade om jag var intresserad att bli intervjuad och om jag ville berätta min historia.....


Mitt första svar blankt Nej! Då sa han att jag inte behövde framträda med namn eller ansikte, utan bara min historia..Jag vet inte hur mycket det skulle hjälpa..Jag tror att den här mannen skulle känna igen sig "spot-on" i fall jag skulle börja berätta...Berätta om den gången han stod utanför mitt jobb och jagade mig med lastbilen för att försöka köra över mig....Eller den gången han stod utanför mitt fönster i flera timmar i flera minusgrader och bara tittade in genom fönstret...Eller den gången när min chef tog luren ur mina händer och svarade i telefonen på jobbet, då han ringt 100 gånger och lagt på luren...han stod precis utanför fönstret på andra sidan gatan och ringde och ringde....


Så väldigt sjuk människa...Han tyckte förmodligen inte att 3 års förnedring räckte? 4 brytna revben och ett brutet nyckelben? Tänk att man ändå tar allt sånt under så lång tid..och ändå är man livrädd att den personen ska försvinna ur ens liv? Märkligt...Jag var livrädd att han skulle lämna mig, varför vet jag inte, det hade väl varit det bästa som kunde hända?!? På nåt sätt är man väl så sjukt skadad, så man tror sig älska den här personen? Tills den dagen kommer! Ja, alla som varit med om nåt sånt här, vet att att det är från en dag till en annan som man tar beslutet! Beslutet att lämna...att lämna det som varit ens vardag i 1047 dagar...Det absolut bästa beslutet jag någonsin tagit och det beslutet jag aldrig någonsin kommer ångra.


Men det fanns stunder och dagar precis efter vår separation som jag undrade hur jag skulle orka...hur jag skulle orka komma till jobbet och behöva skämmas för alla samtal som kom till kontoret från honom, där han kastade på luren, alla visste att det var han! Hur han satt utanför mitt fönster på jobbet (där det fanns en återvinningsstation på andra sidan gatan), fullt synlig för precis alla på kontoret. Mina kollegor erbjöd sig att gå och köra iväg honom. (Jag avböjde, tyckte det var pinsamt nog). Hur han terroriserade mina vänner för att få veta vart jag var. Hur han smög omkring i min trappuppgång och lämnade brev i mitt brevinkast. Alla sms som jag fick.


Till slut fick jag nog! Jag gick till polisen, och med hjälp av vårdcentralen i Handen, där mina skador var dokumenterade, och alla SMS som polisen fick fram ur  min telefon, fick jag till slut ett besöksförbud utfärdat. (Från min telefon fick de fram över 600 sms, både väldigt kärleksfulla sms blandat med riktigt elaka och hotfulla). Tack vare en helt underbar poliskvinna vid namn Gun (precis som min mamma), så kom jag ur min ohållbara situation. En liten tagg sitter dock kvar, jag träffade en annan poliskvinna som sa nåt väldigt plumpt, typ - nja, vet inte om du kan få besöksförbud på det här - "du hade ju inte så svåra skador"...Nähä??? Vad ska man ha för skador i så fall? Men som sagt, hamnade hos rätt person till slut! Tack till min ängel Gun!


Ett par gånger under de här 10 åren som passerat, så har han hört av sig igen. Via SMS och även via Facebook. Jag har såklart inte svarat.


Men för att gå tillbaka till vad blogginlägget skulle handla om...Nej, jag tror inte jag törs vara med i någon dokumentär för TV4. Det är inte värt att riskera i alla fall. Jag har alldeles för mycket som jag är alldeles för rädd om för att våga chansa. Även om det är för en otroligt god sak!




(Fast egentligen kanske jag borde vara med? Jag har ju fått en ny liten söt och  gullig liten stalker som mellan varven lämnar små kommentarer här på min blogg...?   

Av Eleonor Gotthardsson - 28 september 2011 22:04

Det finns människor i Sverige som inte har mat på bordet, pengar till hyra, el och andra nödvändigheter. En del personer kanske har hamnat där för egen maskin, det är bara kolla lyxfällan ett avsnitt, så ser man att endel personer kanske inte riktigt hanterat sina pengar på helt rätt sätt..Dessa personer tycker jag inte ens lite synd om.


Jag har ju i tidigare inlägg talat om att jag har väldigt svårt för lata människor och sådana som inte VILL jobba för att det är "jobbigt". Jag är uppfostrad att försörja mig själv och min arbetsmoral är väl ibland lite väl överdriven...(suttit på jobbet i dryga 39 graders feber nån gång)...Men på nåt sätt så har jag fått det i modersmjölken att man inte ska låta någon annan försörja en...Då kan jag tycka att det är inte mer än rätt att det ska vara tungt ekonomiskt! Om man inte vill, orkar eller ids...


Men sen finns det också andra som INTE har valt att hamna där, utan dom har hamnat där av olika anledningar. De personer som mitt hjärta ömmar mest för är de personer som är sjuka. De är för sjuka för att klara av att arbeta av ett eller annat sätt. Dessa personer måste vi bli bättre på att ta hand om. Jag tycker att vi faktiskt är skyldiga att ta hand om dessa personer! Jag vet att det finns personer som nyttjar systemet (eller gjorde förut, när systemet såg annorlunda ut), men det måste också finnas något annat sätt att komma åt "fuskarna"!! Det kan inte vara Försäkringskassan som ska bestämma om du är sjuk eller frisk?? Det måste väl ändå en "riktig" läkare bedöma? Men jag har förstått att så är inte fallet.


Hur som helst, i vårt samhälle, i Sverige, idag, är det inte märkligt att vuxna människor som arbetat under många år och av en eller annan anledning inte klarar av det längre på grund av sjukdom, ska behöva få elen avstängd eller vara orolig för att inte kunna betala hyran eller kunna köpa mat?? Jag tycker det är fruktansvärt tragiskt!!


Vi är ganska snabba på att skänka pengar till svältande barn i Afrika och katastrofens offer efter tsunamin, men har ni någon gång sett en insamling till Sveriges mest utsatta? Missförstå mig inte nu, jag tycker dom flesta insamlingar är behjärtansvärda, men kanske man skulle börja lite närmare sig själv? Eller kanske det finns plats att skänka till det också??


Om det var möjligt skulle jag öronmärka mina skattepengar!! Tänk om jag själv kunde styra över vart mina skattepengar gick?? Det finns några saker jag skulle välja:


1. Gamla och sjuka - så de klarar sig på sin pension eller sjukbidrag

2. Skola och barnomsorg - så alla får en bra utbildning och en bra start i livet.

3. Löner till sjukvårdspersonal - de på "golvet" usk:or, sjuksköterskor och de som står patienten  närmast och verkligen sliter!


Helt utan inbördes ordning!!


Nej, vet inte hur man ska kunna förändra så att vi börjar ta hand om våra gamla och sjuka....Men jag kommer stå först i kön när skatteverket tar åt sig mitt förslag i alla fall!


Kram E

Av Eleonor Gotthardsson - 26 september 2011 21:12

Jag har tidigare nämt att jag har ett beroende. Beroendet är min familj som jag aldrig någonsin vill vara utan. De är min värld och jag kan ibland bli rädd för mig själv och alla stora känslor som finns där. Det känns ändå som ett (hyfsat) sunt beroende. Jag och min man lever hyfsat jämlikt. Vi jobbar, tjänar båda två så vi klarar oss. Vi hjälps åt hemma, den som är hemma fixar med barnen, maten och städning. Det bara flyter. Aldrig nåt vi tjafsar om (tack och lov). Jag har andra delar i min familj också. Jag har en helt underbar storasyster som jag , äntligen(!! )efter många irrvägar lyckats hitta tillbaka till och därmed också fått en helt ny bästa vän!! Jag har en lillebror som är helt omöjig på att hålla kontakten, men vi kämpar på och försöker verkligen! Vi pratar länge när vi väl kommer dit! Jag har också en storebror som åxå är helt omöjlig på att hålla kontakten (rakt nedåtgående led)! Men hur än det är så älskar jag dom över allt annat! De är min familj i grunden, och jag vet att dom finns där oavsett vad som händer!


Sen finns det andra beroenden som jag kan tycka är mindre sunt - trots att de går i samma tema - nästan i alla fall.


Det finns en blogg som jag följt, men bestämt mig för att sluta läsa,jag blir så beklämd och ledsen över hur saker kan bli....och hur man som vuxen människa kan nöja sig med det? Här är bloggerskan är snart 30 år gammal, aldrig haft ett jobb eller inkomst förutom nåt kortare sommarjobb. Flyttat mellan olika pojkvänner i jakten på nåt? Lyckan? Kärleken? Eller kan det vara en flykt? En flykt från sig själv?? Ja, jag har ingen aning....och egentligen skiter jag i vilket. Det som jag frågar mig är hur man vid den ålder väljer att vara ekonomisk beroende och bunden av någon annan människa?? Förmodligen är det något fel som är trasigt, för det kan väl inte på 2000-talet finnas en enda människa som vill bli försörjd av någon annan? Eller finns det?? Jag kan inte tänka mig in i situationen att behöva be min partner om 100,- för att köpa mjölk eller shampo, eller what ever! Jag tycker att det är ren självbevarelsedrift att faktiskt kunna klara sig själv! Att ha sina egna pengar och kunna gå på bio utan att be om lov!


För mig så sitter min identitet i jobbet litegrann. Jag är yrkesarbetande, jag är U:s fru, jag är mina barns mamma. Men på nåt sätt är alla de här grejerna den personen jag är!! Jag står rätt stadigt i alla roller - som yrkesarbetande kvinna, som mamma och som fru. Men jag skulle känna mig rätt vilsen utan jobb?!? Utan mina kollegor, utan att någon "behövde" mig på dagarna, att nån ser att jag är bra på det jag gör! Att jag presterar något utanför mitt hem.


När jag var hemma med mina barn, så gjorde jag inget annat än att längta till att få ut och jobba. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar mina barn och tyckte absolut att föräldraledigheten var helt underbar. Men jag hade inget eget liv! Jo, lite, i stallet, dit jag flydde på kvällarna när barnen gått och lagt sig. Där kunde jag få lite socialt utbyte (som är såååå himla viktigt).


Men vi är alla olika...för mig är, att inte jobba, att tro att alla andra finner det intressant att försörja en för att man diskar en diskmaskin eller tvättar kläder nån gång mellan varen, det är att parasitera på någon annan, vilket säkert kan fungera under de första åren när man är sååå kär och  nyförälskad. MEN till slut kommer en vardag och jag undrar hur personen ska vara funtat som ska tycka det är roligt att behöva försörja en vuxen människa?? och hur man som vuxen människa kan tillåta det??


Sen att man som person inte kan se vilka som verkligen vill hjälpa, som verkligen försöker, det gör det hela så  mycket sorgligare....för det kommer en dag...det kommer garanterat en dag, när det här kanske inte är livet längre...när kärleken tar slut (gud förbjude), när man på ett eller annat sätt vill, önskar och försöker få kontakt, kanske när någon nära dör eller blir sjuk. Då kanske man borde tänka en gång till...när man inser att de personer som försökte "styra ens liv" och bara var "nyfikna" och "snokande", kanske inte var elaka ända in i märgen, utan det kanske är dom personerna som finns där när man som bäst behöver dom...frågan är bara hur länge man kan vara ond och elak mot alla dom innan de ger upp?? Innan dom lämnar din sida??? Det är väldigt nära nu...Vet att det inte bara gäller mig.


Jag hoppas bara inte få ett sånt brev som min mamma fick på sin dödsbädd från sin lilla syster....alla saker som inte var uträtt. Tror inte jag skulle acceptera det, lika lite som min mamma gjorde det...


Kram E



Av Eleonor Gotthardsson - 21 september 2011 20:28

Kommer ni ihåg den kommentaren i ogifta par?? Märkligt, men den har idag ekat i mitt huvud. Inte för att jag någonsin hört den nämnas av han jag bor med, utan kommentaren har bara poppat upp i mina tankar sen igår...


I går sa en av mina kollegor åt mig att han dagen innan sett att min ena pupill var större än den andra. Jag tänkte inte så mycket på det, men när jag kom hem var jag ju bara tvungen att googla på det. Självklart stod där då att det kunde vara tecken på hjärntumörer och alla möjliga allvarliga sjukdomar...Jag ringde sjukvårdsupplysningen så dom kunde lugna mig lite..Men tji fick jag! Det var direktkoppling till S:t Görans ögonmottagning där de ville veta precis allt och sen meddelade dom mig att det var bara att infinna sig hos dom akut under morgondagen (läs idag) från klockan 08.00, eller prova med Huddinge sjukhus om de har nån avbokad tid. Jag gjorde det senare och fick en tid där idag klockan 13.


Fick komma in till läkaren i rätt tid och det var tusen frågor. Sen var det kontroll i ögat, dropp i ögat, koll i ögat, mera dropp i ögat...mera koll....Flera kontroller runt omkring på Huddinge sjukhus hips, vips, hit och dit....Ja, ja, jag var inte särskilt skärrad då, men när jag var tillbaka på ögonmottagningen och läkaren talar om att han ser något bakom ögat, att der förmodligen är något neurologiskt, något som inte ska vara där, så blev jag lite uppstressad, det ska jag ärligt erkänna...Nå, jag lär få veta vad som finns där om 2 veckor när jag ska på återbesök och få alla provsvar...


Jag försöker intala mig själv att det har med min "grej" som jag tydligen har på hypofysen, som är helt ofarlig och har suttit där sen 20-25 år tillbaka utan att bråka värst, fast egentligen vet jag, längst inne i kroppen, vet jag att det inte är så...jag bara känner det på mig...


Måtte dessa två veckor gå fort!!! Eller inte??? Näe, ska inte oroa mig i onödan, då får man bära bördan två gånger. Jag vägrar!!


Hur som helst, tillbaka till min rubrik....den känns väldigt relevant i sammanhanget! Jag tänker i alla fall försöka vara det några veckor framåt ...återkommer om 2 veckor och berättar om jag ändrar inriktning...=0))


Krama om varann ordentligt ikväll! Det tänker jag göra!


//E



Av Eleonor Gotthardsson - 20 september 2011 18:24

Kan någon berätta för mig vad som händer med oss?? Vad händer med mänskligheten? Vad är det som är så galet och fel? Jag gråter och frågar mig varför???


För inte så länge sedan kunde vi läsa i tidningen om ett litet tvillingpar som bara var 2 månder gamla, som blivit svårt misshandlade av sin pappa. Så illa att den en av flickorna dog! Pappan nekar och menar att han bara flyttat dem mellan sängarna.....Ja, eller hur?!?(och Rödluvan är blå) Båda flickorna bar både gamla och nya skador från upprepad misshandel, som utom all tvivel inte har att göra med förflyttning av de små..Undrar vad som rördes i deras små hjärnor medans misshandeln pågick?? Usch och fy...mina tårar börjar rinna igen...så hemskt!


I går berättade tv och radio om 2 pojkar 4 och 8 år som funnits mördade i Sigtuna.. Pojkarna plockades upp ur vattnet döda. I dag är deras mamma anhållen för mord. Polisen är helt säker på att det inte var en olycka, utan att pojkarna bragts om livet...Hur hemskt kan det få vara??!


Jag är så fruktansvärt ledsen, jag kan verkligen inte förstå hur de som ska skydda sina barn från livets alla hemskheter, istället är de som utsätter sina barn för sådana här hemskheter! Tänk bara dessa små killar som trodde att mamma var deras trygghet och sedan visar sig vara deras bödel?!? Tänk vilken fasa som ska ha farit genom deras små kroppar innan de mötte döden...När man är 4 och 8 år förstår man massor med saker, vilket i just det här fallet måste vara helt fruktansvärt hemskt!


Och vad rör sig i en pappas hjärna när han misshandlar sina små bäbisar?? Hur är det möjligt att bli så arg på en liten bäbis så man tycker att den samma behöver misshandlas??? Om det är gråten han lessnat på, tvivlar jag på att det hjälpte så mycket...i alla fall inte förrän han dödade den ena av tjejerna....


Jag tror dessvärre att vi kommer få se en ökning av sånt här hemskt våld i hemmet. Jag är rädd att vi dragit på lite för mycket, lite för fort....Vår vardag är helt hysterisk, man ska hinna med jobb, barn, vardag och gärna lite mysig samvaro och fritid på det. Det är inte så himla lätt att få alla pusselbitar på plats. Jag tror att vi är mer uppstressade och uppjagade nu, motför hur det var förut. Kanske tålamodet tryter lite snabbare än förut...när familjen hade tid för varann?? Det är förmodligen kortare väg till att "säkringen går" som samhället ser ut idag?


Ja, det är min amatör-psykolog fundering...


Hur som helst, finns inte på kartan att jag lägger min hand på mina barn och uppsåtligen gör dem illa. Jag får ju rent kroppsligt ont när dom cyklar omkull och skrapar knät?!? Näe, mina älskade barn - jag har kramat er hårt hela natten inatt och jag kommer förmodligen inte släppa taget om er på väldigt, väldigt länge...


Mamma älskar er från himlen och tillbaka...



Av Eleonor Gotthardsson - 19 september 2011 20:31

Med åren har jag blivit lite kräsen...Jag blir inte "kompis" med människor på samma sätt som förut, när jag var yngre..Då var det lite: "den som har flest kompisar när man dör vinnner". Det är inte så längre...Jag har inte så många vänner, men däremot så har jag några få väldigt goa och nära vänner. Men det känns som det räcker.  Sen, självklart har jag några som är mer "kompisar" än vänner, men dessa relationer är på ett helt annat plan.


Det har på något sätt fallit sig rätt naturligt, jag menar de som blivit "kvar". De som jag har valt bort, har jag valt bort av en anledning. Antingen att kemin inte är så bra som den borde, sen kan det också bli så att när en som man tror, är en riktigt god vän träffar en människa som man verkligen inte önskar för den människan, och han eller hon blir precis helt annorlunda och ändrar hela sitt väsen för sin nya sambo, flickvän, pojkvän. Valet är såklart upp till var och en, och det förändrar såklart inte vad man känner för personen i grunden, men man kanske drar sig tillbaka och inväntar att det där händer, det man egentligen vet kommer hända - förr eller senare, separation, lögner, svek. Som man som vän kanske berättat flera år tidigare och som inte föll i god jord då. Men huvudsaken är att man står över sånt - för då, om inte förr lär din vän behöva dig!! Finns där då!!! Finns där för den som behöver dig.


Men bland de vänner jag har i min närhet nu, så finns de där av en anledning. Det är bra personer, bra människor! Sådana som jag VILL vara med (inte som man är med bara för att man inte har bättre för sig..) Kanske det är så att tiden inte räcker till för sånt när man jobbar heltid, har 4 barn och sen allt annat man ska hinna med i vardagen...Kanske är det så?? Eller är det helt enkelt så att när man blir äldre, (förhoppningsvis) klokare, så väljer man att umgås med dem som ger mig något tillbaka?? För mig är det så! Jag VÄLJER de jag vill ha i min närhet! Och det känns bra att kunna göra det. Och här handlar det inte om saker, pengar eller materiella saker, utan ett interlektuellt utbyte.


Det som är lite kul är att jag har några gamla vänner som bara "finns" där - det behövs inte höras varje dag, varje vecka, inte ens varje månad, men när vi hörs och ses så är det som att vi bara fortsätter där vi slutade sist...Det är en VÄN!


Det som är så fantastiskt är att man hela livet träffar nya vänner! Vissa landar i ditt hjärta för att aldrig någonsin lätta, medan andra bara nuddar lite för att man ska känna att det inte är riktigt rätt. Förmodligen är det samma för båda parter...det att man känner att det inte är värt tiden...


Det finns EN speciell person som jag har allra närmast mitt hjärta just nu! Som jag verkligen känner så mycket samhörighet och kärlek till (du vet vem du är). Tiden räcker inte till, det vet vi både du och jag. Men oavsett, så är det så enkelt, så självklart!! Du är bara bäst!! Jag älskar dig goa vän! Hoppas vi snart kan ta oss tid för oss - för varann! Tror vi behöver det!! Eller va f-n jag VET att vi behöver det!


Nu ska jag inte slösa fler bokstäver i kväll!! Ha en underbar sådan!


Kram E







Av Eleonor Gotthardsson - 18 september 2011 21:06

Ja, vad är det för dag egentligen?? Jag har jobbat hela helgen, så jag känner mig helt dagvill. Men det känns så himla bra just nu, känns som om massa saker blev gjorda. Sånt som är svårt att få undan när telefoner ringer och folk springer kors och tvärs och behöver sina uppgifter och sitt utfört. Trots att det har varit slitigt känns det som sagt rätt bra just nu. (fråga mig på fredag när jag jobbat i 13 dagar i streck, kanske jag svarar annorlunda..) Vi kan alltså lägga årets bokslut till check-listan! Uuuunderbart! 4 stycken bolag fick vi undanröjda!


Dessutom så fick jag middagen serverad i lördags av familjen N-H som fixade fläskfilé med kantarellsås hemma på min gata! Helt suveränt att komma hem till kan jag lova. Riktig champange bjöds det på åxå. Synd bara att jag inte var den bästa värdinnan, då det märktes i hela mig att jag varit uppe sen 6 och jobbat hela j-la dagen. Nå, vi har hela vintern på oss att ta igen alla missade dejter!!


På onsdag ska barnen börja simskola!! Känns som att det kan vara ett bra drag. Nu har vi dessutom bokat en ny resa, så i juli åker vi 2 veckor till Korfu. Ser fram emot det massor och med lite tur har vi 2 simkunniga barn med oss när vi åker.


Det är lite mörker i min värld just nu...så många runt omkring i min närhet som inte mår bra. Önskar jag kunde göra något för att hjälpa, men det bara inte går! Vissa saker måste man fatta beslut om själv.  Ibland ser man mera än vad man önskade....men som sagt, beslut som behövs tas, måste man ta själv, utan yttre påverkan. Jag hoppas bara det blir beslut som gör att det blir till det bättre...Det blir det såklart inte på en pisskvart, men i långa loppet..


Ja, ja...önskar som sagt att jag kunde göra mer, men ibland räcker man inte riktigt till...eller fram...eller hur man nu ska se det.


Ta hand om varann!


Till min älskade familj: Sååå mycket kärlek!! Älskar er till månen och tillbaka!


Kram E

Av Eleonor Gotthardsson - 15 september 2011 21:08

Jag har ett par vänner som förlorat sina barn, något som är så fruktansvärt hemskt och jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva känna den smärtan som mina vänner behövt känna. Jag vet inte hur det är för andra, men jag har haft jättesvårt att möta deras sorg, missförstå mig inte - det är inte MIG det är synd om, men sorg är så stort och så privat och personligt, man vet inte hur man ska bete sig, spelar ju ingen roll vad man säger eller gör (eller så känns det som i alla fall).. Men så hittade jag en fin dikt på internet, vet inte alls om det är så, så som det är skrivet, men jag tänker försöka tillämpa densamma...Kram till alla er änglaföräldrar, önskar jag kunde hjälpa till att lindra eran smärta, om än så lite...


Dikten är skriven av Janne Morén


Det är svårt att göra rätt


Om du säger till mig "Hur mår du?"

med sympati och medkänsla i din röst,

så svarar jag "Jag mår bra",

därför att prata om min förlust med dig idag

är alltför smärtsamt.


Om du träffar mig och inte nämner förlusten

som upptar mina tankar,

så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,

eller är för rädd för att det du säger

ska göra mig ledsen.


Det är svårt att göra rätt.


Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",

så blir det svårt för mig att svara.

Vad förväntar du att jag ska säga?

Jag vill säga "Jag är också ledsen!",

eller "Det är fruktansvärt!".

Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"

Men jag gör det inte,

för jag vill inte bli upprörd idag.

Inte inför dig.


Så jag svarar "Tack".

Ett tack som betyder så mycket mer än så.

Det betyder tack för att du bryr dig.

Tack för att du försöker hjälpa.

Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.


Om du inte vet vad du ska säga till mig

så gör det ingenting.

Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta,

tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.

Det har jag inte,

det kan jag inte,

och kommer aldrig att göra.


Säg att jag ser ut att må bra idag.

Jag kommer att förstå vad du menar.

Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker

jag ser upprörd eller ledsen ut,

så har du antagligen rätt.

Idag är det kanske en minnesdag för mig,

eller någon händelse har utlöst

en våg av sorg inne i mig.


Om du inte säger någonting

så tror jag att du inte bryr dig,

men om du skulle säga något,

kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata,

men bli inte förvånad om jag säger nej.


Det är svårt att göra rätt.


Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.

Jag behöver dina försök,

hur små eller banala du än tycker att de är.

Jag behöver dina tankar.

Jag behöver dina böner.

Jag behöver din kärlek.

Jag behöver din envishet.

Jag behöver allt detta,

men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.

Som jag brukade bli, innan allt detta hände.

Men jag vet att det är omöjligt.

Den där obekymrade naiva personen

är borta för evigt,

och det sörjer jag också.


Det är svårt att göra rätt




Ta hand om varann, man vet aldrig vad som händer imorgon!


Kram E



Skapa flashcards