När jag var inne på facebook här en dag hade jag fått ett meddelande...Det var från den mannen jag tidigare berättat om här i bloggen. Det var som att få ett slag i magen! Jag trodde efter 6, nästan 7 år, att det var över nu, att jag inte någonsin skulle behöva höra varken från eller om denna man igen. Men tydligen.....I och för sig, man kanske får skylla sig lite själv när man är på Facebook och andra ställen på nätet, men å andra sidan, jag måste ju kunna få leva som jag vill - utan att behöva tänka så?! Eller??

Jag fick en ruggig flaschback i alla fall - kom ihåg den gången jag och en jobbarkompis I, skulle gå ut och ta en öl på söder. När jag kom hem den eftermiddagen, städade jag och skurade lägenheten, skurvattnet glömde jag att tömma, så den hinken stod kvar i hallen. Så kom den här mannen som jag levde med då hem, och var skitsur för att jag skulle gå ut. Dock hade jag bestämt mig för att INTE ställa in den här gången!! Jag gick i duschen och sen fixade jag till mig lite. När jag sen kommer ut ur duschen så får jag denna skurhink med skitigt och kallt skurvatten över mig.....Han ville verkligen inte att jag skulle gå....

Hur som helst - jag duschade igen och sen åkte jag in till stan och träffade I. Vi hade jättetrevligt. När jag kom hem sen, det var inte sent, kanske vid 00-tiden, så var dörren låst med polislåset - innifrån!! Vilket innebar att jag verkligen inte kom in....Jag fick åka in till stan igen - fick fatt i I och så fick jag sova där. Resten av helgen var ett helvete - jag minns det så väl - det var total kaos hemma hos oss och när denna man från helvetet, till slut åkte från lägenheten kom en granne som bodde under oss upp, och frågade om han fick skjutsa mig till Kvinnojouren. Han fick ju inte det då, men jag fick ett telefonnummer dit som jag vårdade ömt under de här helvetes-åren...

Undrar hur många gånger jag vart på polisstationen? Undrar hur många gånger jag tagit tillbaka min anmälan? Det gjorde jag faktiskt inte för hans skull, utan för hans barns skull....Jag kan ångra mig idag, kanske jag hade besparat dem mycket som de faktiskt fick gå igenom bara under våra år tillsammans....Nå, försent att tänka så nu. Det är gammalt och passé.

Jag är så tacksam för att jag faktiskt tog mig ur detta destruktiva förhållande. Tacksam för att jag hittade min livs kärlek, tacksam för att jag vågade - att jag tordes ta steget att lämna.....

Jag har ett bra liv nu - jag är gift med mannen jag älskar, jag har 2 underbara barn, vi bor där vi vill, vi har bra ekonomi, vi har en otroligt bra vardag tillsammans och jag känner mig trygg i mig själv och i det vi har!

Så mycket kärlek......Ni anar inte, min älskade familj!

Kram

E