I söndags eftermiddag fick jag lite ont i magen, eller ganska mycket om jag ska vara riktigt ärlig. Låg i princip i soffan från 14 och M fick fixa det mesta, både mat till barnen och ta ut Smokie på prommisar. Sov som en kratta natten till måndag för att jag hade så ont, men åkte i alla fall till jobbet....där valde jag efter ett par timmar att åka hem igen. Det gjorde så jäkla ont - jag nästan grinade! Hur som i samråd med läkare bestämde vi oss för att det var nån typ av magkatarr och jag skulle behandla med losec, novalucol och lite samarin. Fungerade ICKE!!!! I dag på jobbet kände jag att det inte funkade, så jag bad min älskade make skjutsa mig till akuten. Hamnade på kirurgakuten och fick en läkare som inte var en dag över 20! ( Eller det kanske han var, men han såg inte äldre ut. Kändes halvskumt,  Törs jag tro att den fjuniga tonåringen kan sätta en diagnos på mig??) Ja, han sa i alla fall att han trodde på blindtarmsinflammation - ville bara att jag skulle få göra en skiktröntgen först...

Det var det absolut vidrigaste jag någonsin har druckit, den där kontrastvätskan man skulle inta inte mindre än 1,5 liter av!! Usch och fy! Kan meddela att det var väldigt nära till vomering, men lyckades behärska mig!

Skitröntgen utfördes klockan 16.00 och när jag kom upp på avdelningen igen hade jag visst närmare 39 graders feber - röntgen visade såklart blindtarmen! (som jag dessutom trodde man fick när man var betydligt yngre??)  Så...maken och barnen var förbi med lite duschgrejer och rena kläder och en liten tandborste (+ datorn!!  Väldans viktigt!!)

Nu inväntar jag operationen som är sagd ska börja klockan 21.30, om inget annat mer akut kommer in.

På jobbet har vi revision, så det här med blindtarmen hade inte kunnat komma mycket mer olämpligt! Dessutom skulle maken till Göteborg på mässa imorgon, onsdag till torsdag, men det blev inställt i och med det här då!

Planering ja! Nej...det är nog bara att ge upp. Livet händer - utan planering och endel saker rår vi inte över!

Kram E

Jag undrar vad som gör att personer vägrar ta hjälp eller råd från någon som kanske har kunskap och vetskap om saker och ting? Vad är det som gör att man är livrädd att lära sig av andra människors misstag? Varför känner man sig hotad om någon kommer med ett förslag, tips eller råd? Varför tror man att det är av illvilja människor ger råd eller tips?

Jag har så svårt att förstå det....Om någon ger mig ett råd om något, tex barnen, hunden eller gardintyg, så ser jag det som något positivt. Jag utgår från att den som säger det till mig vill mig väl, inte illa!

Jag ser det som att någon bryr sig om mig och vill att jag ska lyckas, oavsett om det gäller hunddressyr, barnuppfostran eller nåt annat. Jag är GLAD att någon bryr sig om att hjälpa mig, även om jag inte bett om det, så är det en person som bryr sig nog mycket om mig för att se att jag kanske behöver hjälp med ett eller annat. Jag skulle aldrig någonsin välja att se det som något dåligt!  

Vad sitter det i? Jag menar, man MÅSTE ju inte följa råden man får om det inte funkar?! Men varför är man så rädd för att lyssna? Är det för att man själv tar det som kritik mot hur man själv försöker lösa problemet, eller vad det nu är? Är det för att man är osäker? Är det därför man slår saker ifrån sig? Eller kan det vara så enkelt att man vet att den som ger goda råd har rätt och man själv är livrädd för att det sättet han eller hon gör det på är fel?? För jag tror inte det är det det handlar om. Det handlar om helt sund medmänsklighet, när man vill hjälpa någon man tycker om. Jag vet inte, men det känns som att om man inte kan lyssna på någon annan, utan bara slår saker ifrån sig, då kommer man nog aldrig någonsin vidare heller....då kommer man aldrig någonsin utvecklas som person eller människa...Det tycker jag är trist...

Kram E

Hade huset fullt av barn igår - A hade 2 kompisar varav den ena lill-pruppisen fick så superont i örat så han fick åka hem igen. Hoppas verkligen att han kryade på sig - det gör ju så ont om det är öroninflammation...:0( Sen dök M:s bästis upp och de hade så kul. Ett stycke kompis mamma kom förbi med lite langat vin till mig - tack snälla H och vi var ju bara tvungen att provsmaka lite...;0)

Sen kom familjen F-M hit och visad upp A:s nya bil - en jättefin liten vit sak, som jag lätt skulle kunna byta till mig mot min lilla röda, men jag vet inte det var så intressant?!? Vi surrade en stund och sen blev det nattlampa...

I dag vaknade vi rätt tidigt och gjorde en rejäl frukost med både gröt och kokta ägg. Satt länge och mös och pratade.

Sen packade vi ihop oss åkte iväg till Visätra och åkte skridskor. Sååå imponerad över mina fina ungar som faktiskt ÅKTE skridskor! Trots att det var första gången de åkte, så gick det superbra! Inget gnäll och pip, utan dom kämpade som tusan och reste sig upp om de ramlat. Jag är som sagt mycket stolt och impad!

När vi kom därifrån åkte vi upp till coop restaurangen och käkade lite lunch. Åkte hem och mös i soffan och såg Alice i underlandet. Ungarna gillade den skarpt! Min fina, fina 16-åring fixat, dusch och hopp i knopplådan för de små. Själv tänker jag njuta av den här underbara söndagen en lååååång stund till & invänta min älskade make som snart kommer från Frankrike framåt midnatt!

Kram E

Japp,  biljetten har landat! Jag och min syster-yster ska åka till Växjö till våren på storseans med Terry Evans!!! Shit vad häftigt! Jag har tidigare spått mig hos Saida ett par gånger och det har vart klockrent!! Nu får vi se om Terry kanske säger något som rör mig eller oss på denna seans. Jag är så himla glad över att vi hittade varann igen, jag och min älskade storasyster! Att ha någon att dela allt med, både gammalt skit och nya upplevelser. Det betyder så mycket för mig att du finns där! Så mycket kärlek till dig bästa M!   

Det är nice att vi syskon (ja...4 av 6 möjliga) har en bra och nära relation och jag är superglad för att ni finns! Det är mycket värt när saker händer i livet...både bra och dåligt. Det är trist att inte relationen är den bästa med övriga, men ibland är det ju bara så att man inte har något gemensamt överhuvudtaget och inte heller samma värderingar om vad som är viktigt i livet, ibland får man inse det och gå vidare. Det är inget jag sörjer.  

Nog om detta då!

Blir en social helg i helgen! I går var jag ut med en gammal jobbarkompis och käkade middag - var på ett ställe som heter Mosaik, så himla mysigt! God mat och relativt bra priser. Supertrevligt. Det var längesen vi sågs, så det var riktig trevligt! I dag åkte maken till Paris och då kommer världens bästa J förbi och försöker surra ikapp det vi missat - kan bli svårt, men jag tror absolut vi kommer ge allt! ;0)) Finns risk för träningsvärk i käkarna imorgon! ;0)

I morgon har vi tänkt oss till simhallen och sen hoppas jag kunna möta upp familjen F-M och deras småknottar för en liten date! Var längesen och jag saknar dom massor!!

Söndag innebär innebandydag för A, så vi drar iväg på det och har lovat plocka upp bästa kompisen E på vägen. E och hans snälla föräldrar som tog sig an A idag, då han hade klassfest och jag inte har möjlighet att förlja med. Tror inte A skulle uppskatta att ha lillsyrran hängades där när han är på party!

Jag saknar så klart min man, men i övrigt finns det verkligen ingenting jag saknar i livet just nu! Jag håller tummar och tår att livet får fortsätta vara så här himla underbart....

Så mycket kärlek till min älskade familj! Ni är bara bäst!!

Kram E 

..Ibland klagar jag! Eller egentligen ganska ofta när jag tänker efter! Jag klagar på huvudvärk, jag klagar på mycket att göra på jobbet, jag klagar på att det är jobbigt att få livet att funka med jobb och barn. Jag klagar för att ungarna är i trotsåldern och besvärliga...

Ja, ungarna ja....Jag har mina ungar i livet!! Jag har absolut INGET att klaga på!! Jag är frisk, min familj är frisk! Vi är friska!! Vi lever!!!

Livet är inte rättvist...I går natt så dog en ung människa av cancer...en ung människa mitt i livet! En ung människa som är precis lika gammal som min son, 16 år!! Det kommer så nära....Allt för nära! Jag vill inte veta, jag vill inte se!! Jag vill sticka huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns...Det var min tidigare arbetskollega och min sons tidigare lärare som i natt förlorade sin älskade dotter...Hur är det möjligt att en så ung människa tillåts att dö?? Det borde ta mig fan vara förbjudet!!! Stackars denna familj som förmodligen inte sovit en blund inatt, men ramlade in i en helt (o)vanlig onsdag och det saknades något...Deras älskade dotter...hur i hela friden kan de finna en mening? Gör man det någonsin? Jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva ta reda på det...

Jag ser att mina problem är så futtiga, så små, att jag skäms över att jag gnäller! Jag har ALLT! Jag har precis ALLT! Jag har min älskade familj, de som betyder något, de finns i livet! De finns i min närhet, jag kan krama dom, jag kan tala om hur mycket jag älskar dom och hur mycket dom betyder för mig! Jag är så lyckligt lottad!

Kom ihåg - livet går inte i repris, glöm inte bort varann! Säg hellre förlåt en gång för mycket än en gång för lite! Svälj din stolthet - Om du anser att det är värt det! Det kan vara försent imorgon. Livet är fullt av överraskningar och du har ingen aning om vad som finns bakom nästa krök!

Ta hand om varann och krama om varann extra hårt! Det är vad jag tänker göra...(mina ungar och min man kommer ligga trångt inatt...)

Så mycket kärlek och omtanke går till familjen! Om jag bara kunde göra något som var värt nåt i denna stund, skulle jag göra det...

Kram E

Ja, det hade varit himla trevligt, men dessvärre är det inte jag som ska dit, men min äkta hälft ska! Inte så att jag missunnar honom på något sätt, men jag hade gärna sett att hans företag kunde sponsra så respektive också kunde få följa med!   Förra året var dom till Franska alperna och åkte skidor. Jag och barnen var hemma och åkte pulka - minst lika kul...   

Jag kan lätt konstera att maken bör inte åka bort, framför allt inte den 13:onde, som det blir nu när han åker. Varenda gång han åker iväg, så händer det nåt här hemma. Antingen rasar farstukvistar och skorstenar till höger och vänster eller så får ungarna  halsfluss, springer in i varann och förstör sina tänder och lite krupp på det! Eller en nära anhörig som är helt förtvivlad som ska hämtas i Norrköping eller Nyköping (what ever), som då blev inställt för att åka till akuten med kruppsjuk son, som efter nån timme efter hemkomsten springer rakt in i sin syster med tänderna först och vi får åka in till jourtandläkaren!  Det har inte varit en enda gång när jag vart själv, som det INTE har hänt nåt, så nu är jag en aning nervös över vad som ska ske denna gång??

Jag hoppas såklart inget, men vis av erfarenhet, så väntar jag mig nåt galet....men då är jag i alla fall förberedd denna gång!

Kram E

Jag har en liten prövotid på jobbet just nu. Hade först tänkt gå ner till 80%, men ska försöka med 30 minuter om dagen till att börja med. Vilket gör att jag kan sluta 15.30 i stället för 16.00 Detta för att det är svårt, rent praktiskt att korta arbetsdagen med nästan 2 timmar om dagen. Det funkar inte riktigt med vad jobbet kräver, och eftersom jag har en rätt braig chef, så vill jag gärna att vi i samråd kommer överens om vad som funkar. Vill inte heller att min fina kollega ska behöva ta mer - hon har så hon klarar sig ändå. Men nu provar vi i alla fall med 30 minuter om dagen, så får vi se om vi får justera det i framtiden...Vet ni hur mycket man hinner på 30 minuter!! Det är helt galet! Jag hämtade sonen på skolan, hem, hämtade jycken och gick ner till dagis. Där hämtade jag dottern och vi promenerade hem. Sen hann jag hänga en tvätt, starta en tvättmaskin, vika undan tvätt, diska undan frukostdisken + laga mat - innan maken var hemma 18.00 Helt fantastiskt hur mycket en halvtimme kan göra!! Tror att det skulle göra jättemycket för mig och familjen, denna ynka halvtimme på eftermiddagen...

Vi har precis kommit hem från simskolan, det går så himla bra för barnen, så kul att se! Dom fick börja crawla idag. Det är ett simsätt som deras far har stora problem med, så dom kommer garanterat vara duktigare än honom på det innan simskolan är slut! Kanhända jag får skicka dit maken lite...=0))

Fick ett samtal idag, ett samtal som gjorde mig så himla glad!! Jag har för nåt år sedan valt bort ett par människor i mitt liv på grund av hänsyn till andra...Det var, med facit i hand, det dummaste jag har gjort. Jag har tänkt på och saknat dessa personer mer än en gång. Vi kom så himla bra överens, men på grund av yttre grejer och av omtanke för mina barn och en annan god vän, bestämde vi oss för att avstå umgänget. I dag ringde allra bästa O till mig och vi vill båda återuppta vår relation - tillsammans med våra familjer. Det känns helt rätt, och som jag tidigare sagt 2012 är det året när allt känns så himla bra (än så länge), det här blir liksom bara ytterligare ett tecken på att detta är MITT år!! Tack snälla O för att du tog det steget som jag/vi borde ha gjort för länge sen!!

Nu sover mina barn, maken på innebandy och jag tänker träna rodel i soffan och samtidigt kolla in "Det okända", vilket lyx så här på måndagkvällen!

Kram E

I dag känner jag mig så lyckligt lottad! Jag har min helt underbara familj att tacka för det! I dag har vi egentligen inte gjort mycket - fast vi gjort massor!!

Började dagen med en riktig "brakfrukost". Sen åkte vi iväg till Toys R Us för att barnen skulle få köpa sig varsin present för julklappspengen de fick av bonusmormor och morfar. När vi kom hem fixade vi stuvade makaroner och köttbullar till lunch.

Tog med oss Smokie ut på en riktigt lång skogsprommis då barnen fick springa och gömma sig och Smokie fick söka rätt på dom. Varit så himla mysig dag idag, och vi avrundar den nu med potatisgratäng, fläskfilé och lite grönpepparsås. Till detta valde vi att öppna en flaska vin som jag fick av min allra bästa storebror T, Vinet heter Chanti classico riserva rocca Guicciarda. Barone Ricasoli och det var helt fantastiskt gott.

Nu ska vi snart börja med kvällsritualen innan jag och min fina man går en prommis med jycken....Kan livet bara få rulla på så här under 2012, så är jag så himla nöjd!

Ser fram emot vår resa till Ekträsk i vår, släktträff i Värnamo och sen i sommar åker vi ju till Korfu ett par veckor...Det är så mycket mys kvar av detta år!! Snälla, vem det nu är som bestämmer, låt oss fortsätta ha det så himla bra som det är nu! 2012 har jag bestämt ska vara fritt från sorg, sjukdomar och annat elände!

Kram E