Jag har en vän som är arbetslös. Hon har i och för sig inte varit det så länge, för hon slutade skolan i somras och fick sommarjobb på Max, där hon stod hela sommaren. (Ja hon står där vissa nätter och helger också, men fast jobb verkar svårt att få). Hur som helst, tjejen är dryga 20 och har så himla mycket driv och vilja så jag blir nästan tårögd.

Hon stiger upp i tid varenda morgon, aldrig senare än 8. Sminkar sig och fixar till sig i schyssta kläder. Sen sätter hon sig och skickar in ansökningar på jobb och putsar lite på sin cv. Ringer runt på sökta jobb och ringer efter gula sidornas telefonnummer på företag hon tycker verkar okey att jobba hos. I bland får hon åka på intervjuer och hon har även fått nåt kortare vikariat på "sitt" sätt. Det finns liksom inget som hon drar sig för att göra eller jobba med - hennes önskan är att få ett jobb och jag är helt övertygad om att hon kommer lyckas! Jag frågade henne en gång varför hon gör så, alltså jag tror jag skulle sitta med "morrisen" på mig mest hela dagen om jag inte behövde klä på mig och åka till jobbet. Hon svarade att det "hörs" i telefonen när hon ringer potentiella arbetsgivare om inte hon är påklädd och sminkad...hon känner sig piggare och det "låter" när hon söker jobb!

Det märkligaste av allt är att med tanke på hennes bakgrund - är att hon orkar vara sån som hon är! Alltid glad och det sitter aldrig fast utan hjälper alltid de som behöver hjälp! Det är helt galet välstädat och putsat hemma hos henne. Helt perfekt. Hennes föräldrar valde att lämna detta jordeliv, hennes mamma när min vän var 11 och hennes pappa bara för något år sedan. Sen har hennes barndom varit allt annat än rosenröd, men hon ser inte bakåt, utan framåt! Hon menar att det finns inget som hjälper henne med att hon tar på sig "offerkoftan" som hon säger, utan det enda som hjälper henne är att göra något åt det! Kämpa vidare och gilla läget!

Ja, det ligger nog nåt i det - alldeles för många som ömkar sig i den skit som varit, utan att se sina egna fel och brister, helt utan vilja att göra något åt det som inte är/har varit bra! Nå, det är inte mitt bekymmer, utan deras. Tycker bara det är trist...livet har sååå mycket mer att ge och det blir såååå mycket roligare om man försöker borsta av sina axlar, resa sig upp och knalla vidare. Finns ingen som kan ändra på det som varit, men vem som helst kan ändra sin framtid - om man vill!!

Kram E