Kan någon berätta för mig vad som händer med oss?? Vad händer med mänskligheten? Vad är det som är så galet och fel? Jag gråter och frågar mig varför???

För inte så länge sedan kunde vi läsa i tidningen om ett litet tvillingpar som bara var 2 månder gamla, som blivit svårt misshandlade av sin pappa. Så illa att den en av flickorna dog! Pappan nekar och menar att han bara flyttat dem mellan sängarna.....Ja, eller hur?!?(och Rödluvan är blå) Båda flickorna bar både gamla och nya skador från upprepad misshandel, som utom all tvivel inte har att göra med förflyttning av de små..Undrar vad som rördes i deras små hjärnor medans misshandeln pågick?? Usch och fy...mina tårar börjar rinna igen...så hemskt!

I går berättade tv och radio om 2 pojkar 4 och 8 år som funnits mördade i Sigtuna.. Pojkarna plockades upp ur vattnet döda. I dag är deras mamma anhållen för mord. Polisen är helt säker på att det inte var en olycka, utan att pojkarna bragts om livet...Hur hemskt kan det få vara??!

Jag är så fruktansvärt ledsen, jag kan verkligen inte förstå hur de som ska skydda sina barn från livets alla hemskheter, istället är de som utsätter sina barn för sådana här hemskheter! Tänk bara dessa små killar som trodde att mamma var deras trygghet och sedan visar sig vara deras bödel?!? Tänk vilken fasa som ska ha farit genom deras små kroppar innan de mötte döden...När man är 4 och 8 år förstår man massor med saker, vilket i just det här fallet måste vara helt fruktansvärt hemskt!

Och vad rör sig i en pappas hjärna när han misshandlar sina små bäbisar?? Hur är det möjligt att bli så arg på en liten bäbis så man tycker att den samma behöver misshandlas??? Om det är gråten han lessnat på, tvivlar jag på att det hjälpte så mycket...i alla fall inte förrän han dödade den ena av tjejerna....

Jag tror dessvärre att vi kommer få se en ökning av sånt här hemskt våld i hemmet. Jag är rädd att vi dragit på lite för mycket, lite för fort....Vår vardag är helt hysterisk, man ska hinna med jobb, barn, vardag och gärna lite mysig samvaro och fritid på det. Det är inte så himla lätt att få alla pusselbitar på plats. Jag tror att vi är mer uppstressade och uppjagade nu, motför hur det var förut. Kanske tålamodet tryter lite snabbare än förut...när familjen hade tid för varann?? Det är förmodligen kortare väg till att "säkringen går" som samhället ser ut idag?

Ja, det är min amatör-psykolog fundering...

Hur som helst, finns inte på kartan att jag lägger min hand på mina barn och uppsåtligen gör dem illa. Jag får ju rent kroppsligt ont när dom cyklar omkull och skrapar knät?!? Näe, mina älskade barn - jag har kramat er hårt hela natten inatt och jag kommer förmodligen inte släppa taget om er på väldigt, väldigt länge...

Mamma älskar er från himlen och tillbaka...