Jag fastnade på nätet ikväll och läste en blogg som en mamma skrivit. Hennes dotter valde att ta livet av sig på sin skola när hon var 15 år. Kan någon förstå hur man kan vara så olycklig när man är 15 år? Anledningen till den här tragiska händelsen var inte mobbing egentligen, men väldigt nära..

Hon sågs inte! Det var inte någon som såg henne! Ingen som undrade om de skulle följas till skolan, ingen som undrade om de skulle läsa läxor ihop, ingen som undrade om de skulle ses i helgen. Hon var helt ensam, inte en enda kompis, ingen som brydde sig! Hon skrev till och med en uppsats (den sista hon skrev) om självmord, om hur det kändes att vara ensam, om att hösten var självmordstankarnas tid. Inte ens läraren brydde sig?!?

Jag får så fruktansvärt ont i hjärtat när jag läser historier om barn som far så fruktansvärt illa. De far illa för att vi vuxna lärt våra barn att vi ska vara på ett speciellt sätt, och är man inte inom normen, då är man inte värd att öda sin energi på, eller än värre, då har man rätten att trycka ner den personen med lite fler elakheter och gliringar. Vi har förmodligen inte lärt våra barn med vilje, utan det blir lätt så när man beter sig så själv som vuxen.

Jag är inte bättre själv! Jag vet tillfällen i skolan när jag var elak och sa elaka saker till de som kanske inte var precis som jag. Precis som jag fått motta elaka kommentarer och blivit lurad på ett elakt sätt...förmodligen för att jag inte föll in i mallen i just det umgänget.

Det jag idag hoppas att jag har lärt mig, är att man inte beter sig så! Att jag idag hellre försöker ta med någon som kanske inte är precis som jag, bara för att det är roligt att vi inte är lika varann, kanske man kan ha ett annat utbyte av varann än om man bara umgås med de som är lika mig?!?

För något år sedan, jobbade jag inne i stan. När jag landade med pendeltåget vid centralen, låg det en man vid rulltrappan. En av stans alla hemlösa, förmodligen full på mer än på livet. Han hade slagit sig ganska illa - slagit i hela ansiktet i perrongen. Alla morgonpendlare (ja, ni som vart härnere vid 7.30 en vardag, vet hur många människor som rör sig vid centralen den tiden), de trampade på mannen, eller bara tog ett stort kliv över...jag vet inte hur länge han hade legat där, men jag gick i alla fall fram och hjälpte honom till sittande läge och ringde ambulansen. Kan någon förklara för mig var empatin tagit vägen hos människor?? Var finns mänskigheten?? Jag tyckte absolut inte det var någon trevlig upplevelse, att dra och slita i en nerpinkad och nerblodad uteliggare, men någonstans så tänkte jag inte på det då, jag kunde inte låta honom ligga kvar där! Men tydligen är det så man ska göra...Men jag vägrar! Jag kommer fortsätta hjälpa, oavsett vem det är som behöver hjälp..

Jag önskar bara att inte fler barn (eller vuxna för den delen), ska välja döden före livet för att de är ensamma eller mobbade. Tänk på att ibland kanske det bara krävs ett leende, en komplimang. Kanske att ta med någon på en fika, eller bara prata med någon på busshållplatsen? Tänk att du kan göra någon glad med att du ler lite...

Gör det!

Kram E