Jag har tidigare nämt att jag har ett beroende. Beroendet är min familj som jag aldrig någonsin vill vara utan. De är min värld och jag kan ibland bli rädd för mig själv och alla stora känslor som finns där. Det känns ändå som ett (hyfsat) sunt beroende. Jag och min man lever hyfsat jämlikt. Vi jobbar, tjänar båda två så vi klarar oss. Vi hjälps åt hemma, den som är hemma fixar med barnen, maten och städning. Det bara flyter. Aldrig nåt vi tjafsar om (tack och lov). Jag har andra delar i min familj också. Jag har en helt underbar storasyster som jag , äntligen(!! )efter många irrvägar lyckats hitta tillbaka till och därmed också fått en helt ny bästa vän!! Jag har en lillebror som är helt omöjig på att hålla kontakten, men vi kämpar på och försöker verkligen! Vi pratar länge när vi väl kommer dit! Jag har också en storebror som åxå är helt omöjlig på att hålla kontakten (rakt nedåtgående led)! Men hur än det är så älskar jag dom över allt annat! De är min familj i grunden, och jag vet att dom finns där oavsett vad som händer!

Sen finns det andra beroenden som jag kan tycka är mindre sunt - trots att de går i samma tema - nästan i alla fall.

Det finns en blogg som jag följt, men bestämt mig för att sluta läsa,jag blir så beklämd och ledsen över hur saker kan bli....och hur man som vuxen människa kan nöja sig med det? Här är bloggerskan är snart 30 år gammal, aldrig haft ett jobb eller inkomst förutom nåt kortare sommarjobb. Flyttat mellan olika pojkvänner i jakten på nåt? Lyckan? Kärleken? Eller kan det vara en flykt? En flykt från sig själv?? Ja, jag har ingen aning....och egentligen skiter jag i vilket. Det som jag frågar mig är hur man vid den ålder väljer att vara ekonomisk beroende och bunden av någon annan människa?? Förmodligen är det något fel som är trasigt, för det kan väl inte på 2000-talet finnas en enda människa som vill bli försörjd av någon annan? Eller finns det?? Jag kan inte tänka mig in i situationen att behöva be min partner om 100,- för att köpa mjölk eller shampo, eller what ever! Jag tycker att det är ren självbevarelsedrift att faktiskt kunna klara sig själv! Att ha sina egna pengar och kunna gå på bio utan att be om lov!

För mig så sitter min identitet i jobbet litegrann. Jag är yrkesarbetande, jag är U:s fru, jag är mina barns mamma. Men på nåt sätt är alla de här grejerna den personen jag är!! Jag står rätt stadigt i alla roller - som yrkesarbetande kvinna, som mamma och som fru. Men jag skulle känna mig rätt vilsen utan jobb?!? Utan mina kollegor, utan att någon "behövde" mig på dagarna, att nån ser att jag är bra på det jag gör! Att jag presterar något utanför mitt hem.

När jag var hemma med mina barn, så gjorde jag inget annat än att längta till att få ut och jobba. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar mina barn och tyckte absolut att föräldraledigheten var helt underbar. Men jag hade inget eget liv! Jo, lite, i stallet, dit jag flydde på kvällarna när barnen gått och lagt sig. Där kunde jag få lite socialt utbyte (som är såååå himla viktigt).

Men vi är alla olika...för mig är, att inte jobba, att tro att alla andra finner det intressant att försörja en för att man diskar en diskmaskin eller tvättar kläder nån gång mellan varen, det är att parasitera på någon annan, vilket säkert kan fungera under de första åren när man är sååå kär och  nyförälskad. MEN till slut kommer en vardag och jag undrar hur personen ska vara funtat som ska tycka det är roligt att behöva försörja en vuxen människa?? och hur man som vuxen människa kan tillåta det??

Sen att man som person inte kan se vilka som verkligen vill hjälpa, som verkligen försöker, det gör det hela så  mycket sorgligare....för det kommer en dag...det kommer garanterat en dag, när det här kanske inte är livet längre...när kärleken tar slut (gud förbjude), när man på ett eller annat sätt vill, önskar och försöker få kontakt, kanske när någon nära dör eller blir sjuk. Då kanske man borde tänka en gång till...när man inser att de personer som försökte "styra ens liv" och bara var "nyfikna" och "snokande", kanske inte var elaka ända in i märgen, utan det kanske är dom personerna som finns där när man som bäst behöver dom...frågan är bara hur länge man kan vara ond och elak mot alla dom innan de ger upp?? Innan dom lämnar din sida??? Det är väldigt nära nu...Vet att det inte bara gäller mig.

Jag hoppas bara inte få ett sånt brev som min mamma fick på sin dödsbädd från sin lilla syster....alla saker som inte var uträtt. Tror inte jag skulle acceptera det, lika lite som min mamma gjorde det...

Kram E