Jag  har en liten, liten kille hemma hos mig som började första klass för ett par veckor sedan. Han har varit helt salig att få börja 1:an och få bli en "etta-gluttare", han var så stolt när han gick iväg och köpte sina skolsaker (allt gick i starwars så klart). Men efter bara några dagar så började vår lille kille säga att han inte ville gå till skolan. Han bara inte ville!  Liten...

Våran kille har egentligen aldrig vart särskilt intresserad av bokstäver och skriva  och sånt, han är mer för att räkna och är en klippa på att bygga lego och andra sådana saker. Men det här med bokstäver var inte så roligt. Hur som...Under sista året på dagis var vi lite i valet och kvalet om A skulle få gå upp till 0:an, det kändes inte som han var riktigt i fas med de andra i hans åldersgrupp - han är ju född i december, och i slutet av denna månad, vilket gör att det så klart märks. Han är ju nästan året yngre än sina klasskamrater.  Dessutom är han kille, vilket jag har förstått att man ska räkna av 2 år för..=0))

Hur som helst, vi har pratat med dagis om vår oro, men de har menat på att han verkligen utvecklats under terminen och att han absolut ska följa med sina kompisar till 0-an. Vilket vi då bestämmer att han ska. 0-an förflöt och allt har funkat hyfsat, han är lite efter flera av sina kompisar, men det har vi tagit  med ro. Tycker inte man kan begära så mycket utav dom som går i 0:an. Mycket kan hinna hända..

Men...vi hade ändå lite funderingar hur vi skulle göra det här med överflytten till "riktiga" skolan, men ännu en gång blev vi lugnade och fröknarna på förskolan tyckte absolut att A skulle vidare. Vi gör så..

Efter några dagar i 1:an vill inte våran glada, lilla kille gå till skolan mer. Självklart undrar man! Jag hade lite aningar om vad det handlade om, då A flertalet gånger nämnt de som jämfört sig med honom på skolan, de som ligger långt fram, vilket inte A gör (Det kanske inte är så roligt för A, men säkert jätte Ego-Boosten för de barn som är längre fram kunskapsmässigt än honom) sagt saker som skär i mitt mammahjärta. Något som får min son att säga att -Mamma, jag kan ingenting! Jag är värdelös! Förstå en liten 6-åring som uttrycker sig så?? Vad rörs i hans lilla huvud? Min lilla kille som har haft ett orubbligt självförtroende har på bara några få veckor blivit sån att han inte tror sig själv om något?!? (Jag måste här kanske tillägga att jag inte lastar något av barnen som sagt saker till  A, barn är barn, och det är absolut inget agg mot dem! om nån tyckte det lät så?)

Jag tog i alla fall en möte med fröken och hon bekräftade mina farhågor, vilket gjorde att jag  började självklart gråta därinne på mötet - herregud!! Man är ju så himla känslosam när det gäller ens barn! Hur som helst!  A har världens bästa fröken, vi har hittat en väg som vi tror att vi ska ta för att hjälpa A tillbaka till att han tycker att skolan är rolig, att han vinner tillbaka sitt självförtroende! Tack söta rara fröken för att du förstår min oro  och tar mig på allvar!

Lilla A, du måste förstå att du är minst lika bra som nån annan! (frågar du mig, så är du bättre än alla andra!) Tro aldrig, aldrig något annat!!

Jag älskar dig från månen och tillbaka!

Kram E