Med åren har jag blivit lite kräsen...Jag blir inte "kompis" med människor på samma sätt som förut, när jag var yngre..Då var det lite: "den som har flest kompisar när man dör vinnner". Det är inte så längre...Jag har inte så många vänner, men däremot så har jag några få väldigt goa och nära vänner. Men det känns som det räcker.  Sen, självklart har jag några som är mer "kompisar" än vänner, men dessa relationer är på ett helt annat plan.

Det har på något sätt fallit sig rätt naturligt, jag menar de som blivit "kvar". De som jag har valt bort, har jag valt bort av en anledning. Antingen att kemin inte är så bra som den borde, sen kan det också bli så att när en som man tror, är en riktigt god vän träffar en människa som man verkligen inte önskar för den människan, och han eller hon blir precis helt annorlunda och ändrar hela sitt väsen för sin nya sambo, flickvän, pojkvän. Valet är såklart upp till var och en, och det förändrar såklart inte vad man känner för personen i grunden, men man kanske drar sig tillbaka och inväntar att det där händer, det man egentligen vet kommer hända - förr eller senare, separation, lögner, svek. Som man som vän kanske berättat flera år tidigare och som inte föll i god jord då. Men huvudsaken är att man står över sånt - för då, om inte förr lär din vän behöva dig!! Finns där då!!! Finns där för den som behöver dig.

Men bland de vänner jag har i min närhet nu, så finns de där av en anledning. Det är bra personer, bra människor! Sådana som jag VILL vara med (inte som man är med bara för att man inte har bättre för sig..) Kanske det är så att tiden inte räcker till för sånt när man jobbar heltid, har 4 barn och sen allt annat man ska hinna med i vardagen...Kanske är det så?? Eller är det helt enkelt så att när man blir äldre, (förhoppningsvis) klokare, så väljer man att umgås med dem som ger mig något tillbaka?? För mig är det så! Jag VÄLJER de jag vill ha i min närhet! Och det känns bra att kunna göra det. Och här handlar det inte om saker, pengar eller materiella saker, utan ett interlektuellt utbyte.

Det som är lite kul är att jag har några gamla vänner som bara "finns" där - det behövs inte höras varje dag, varje vecka, inte ens varje månad, men när vi hörs och ses så är det som att vi bara fortsätter där vi slutade sist...Det är en VÄN!

Det som är så fantastiskt är att man hela livet träffar nya vänner! Vissa landar i ditt hjärta för att aldrig någonsin lätta, medan andra bara nuddar lite för att man ska känna att det inte är riktigt rätt. Förmodligen är det samma för båda parter...det att man känner att det inte är värt tiden...

Det finns EN speciell person som jag har allra närmast mitt hjärta just nu! Som jag verkligen känner så mycket samhörighet och kärlek till (du vet vem du är). Tiden räcker inte till, det vet vi både du och jag. Men oavsett, så är det så enkelt, så självklart!! Du är bara bäst!! Jag älskar dig goa vän! Hoppas vi snart kan ta oss tid för oss - för varann! Tror vi behöver det!! Eller va f-n jag VET att vi behöver det!

Nu ska jag inte slösa fler bokstäver i kväll!! Ha en underbar sådan!

Kram E