Idag på eftermiddagen när jag och lilla M satt och spelade Buzz, så ringde min mobil....Det var en journalist från TV4. Jag blev lite fundersam över vad han kunde tänkas vilja mig?! Han berättade då att de skulle göra en dokumentär om den nya lagen som ska träda i kraft, eller rättare sagt den lag som ska skärpas från den 1/10 2011. Han hade läst min blogg, det inlägget om Stalkers...Han undrade om jag var intresserad att bli intervjuad och om jag ville berätta min historia.....

Mitt första svar blankt Nej! Då sa han att jag inte behövde framträda med namn eller ansikte, utan bara min historia..Jag vet inte hur mycket det skulle hjälpa..Jag tror att den här mannen skulle känna igen sig "spot-on" i fall jag skulle börja berätta...Berätta om den gången han stod utanför mitt jobb och jagade mig med lastbilen för att försöka köra över mig....Eller den gången han stod utanför mitt fönster i flera timmar i flera minusgrader och bara tittade in genom fönstret...Eller den gången när min chef tog luren ur mina händer och svarade i telefonen på jobbet, då han ringt 100 gånger och lagt på luren...han stod precis utanför fönstret på andra sidan gatan och ringde och ringde....

Så väldigt sjuk människa...Han tyckte förmodligen inte att 3 års förnedring räckte? 4 brytna revben och ett brutet nyckelben? Tänk att man ändå tar allt sånt under så lång tid..och ändå är man livrädd att den personen ska försvinna ur ens liv? Märkligt...Jag var livrädd att han skulle lämna mig, varför vet jag inte, det hade väl varit det bästa som kunde hända?!? På nåt sätt är man väl så sjukt skadad, så man tror sig älska den här personen? Tills den dagen kommer! Ja, alla som varit med om nåt sånt här, vet att att det är från en dag till en annan som man tar beslutet! Beslutet att lämna...att lämna det som varit ens vardag i 1047 dagar...Det absolut bästa beslutet jag någonsin tagit och det beslutet jag aldrig någonsin kommer ångra.

Men det fanns stunder och dagar precis efter vår separation som jag undrade hur jag skulle orka...hur jag skulle orka komma till jobbet och behöva skämmas för alla samtal som kom till kontoret från honom, där han kastade på luren, alla visste att det var han! Hur han satt utanför mitt fönster på jobbet (där det fanns en återvinningsstation på andra sidan gatan), fullt synlig för precis alla på kontoret. Mina kollegor erbjöd sig att gå och köra iväg honom. (Jag avböjde, tyckte det var pinsamt nog). Hur han terroriserade mina vänner för att få veta vart jag var. Hur han smög omkring i min trappuppgång och lämnade brev i mitt brevinkast. Alla sms som jag fick.

Till slut fick jag nog! Jag gick till polisen, och med hjälp av vårdcentralen i Handen, där mina skador var dokumenterade, och alla SMS som polisen fick fram ur  min telefon, fick jag till slut ett besöksförbud utfärdat. (Från min telefon fick de fram över 600 sms, både väldigt kärleksfulla sms blandat med riktigt elaka och hotfulla). Tack vare en helt underbar poliskvinna vid namn Gun (precis som min mamma), så kom jag ur min ohållbara situation. En liten tagg sitter dock kvar, jag träffade en annan poliskvinna som sa nåt väldigt plumpt, typ - nja, vet inte om du kan få besöksförbud på det här - "du hade ju inte så svåra skador"...Nähä??? Vad ska man ha för skador i så fall? Men som sagt, hamnade hos rätt person till slut! Tack till min ängel Gun!

Ett par gånger under de här 10 åren som passerat, så har han hört av sig igen. Via SMS och även via Facebook. Jag har såklart inte svarat.

Men för att gå tillbaka till vad blogginlägget skulle handla om...Nej, jag tror inte jag törs vara med i någon dokumentär för TV4. Det är inte värt att riskera i alla fall. Jag har alldeles för mycket som jag är alldeles för rädd om för att våga chansa. Även om det är för en otroligt god sak!

(Fast egentligen kanske jag borde vara med? Jag har ju fått en ny liten söt och  gullig liten stalker som mellan varven lämnar små kommentarer här på min blogg...?