Jag fastnade på nätet ikväll och läste en blogg som en mamma skrivit. Hennes dotter valde att ta livet av sig på sin skola när hon var 15 år. Kan någon förstå hur man kan vara så olycklig när man är 15 år? Anledningen till den här tragiska händelsen var inte mobbing egentligen, men väldigt nära..

Hon sågs inte! Det var inte någon som såg henne! Ingen som undrade om de skulle följas till skolan, ingen som undrade om de skulle läsa läxor ihop, ingen som undrade om de skulle ses i helgen. Hon var helt ensam, inte en enda kompis, ingen som brydde sig! Hon skrev till och med en uppsats (den sista hon skrev) om självmord, om hur det kändes att vara ensam, om att hösten var självmordstankarnas tid. Inte ens läraren brydde sig?!?

Jag får så fruktansvärt ont i hjärtat när jag läser historier om barn som far så fruktansvärt illa. De far illa för att vi vuxna lärt våra barn att vi ska vara på ett speciellt sätt, och är man inte inom normen, då är man inte värd att öda sin energi på, eller än värre, då har man rätten att trycka ner den personen med lite fler elakheter och gliringar. Vi har förmodligen inte lärt våra barn med vilje, utan det blir lätt så när man beter sig så själv som vuxen.

Jag är inte bättre själv! Jag vet tillfällen i skolan när jag var elak och sa elaka saker till de som kanske inte var precis som jag. Precis som jag fått motta elaka kommentarer och blivit lurad på ett elakt sätt...förmodligen för att jag inte föll in i mallen i just det umgänget.

Det jag idag hoppas att jag har lärt mig, är att man inte beter sig så! Att jag idag hellre försöker ta med någon som kanske inte är precis som jag, bara för att det är roligt att vi inte är lika varann, kanske man kan ha ett annat utbyte av varann än om man bara umgås med de som är lika mig?!?

För något år sedan, jobbade jag inne i stan. När jag landade med pendeltåget vid centralen, låg det en man vid rulltrappan. En av stans alla hemlösa, förmodligen full på mer än på livet. Han hade slagit sig ganska illa - slagit i hela ansiktet i perrongen. Alla morgonpendlare (ja, ni som vart härnere vid 7.30 en vardag, vet hur många människor som rör sig vid centralen den tiden), de trampade på mannen, eller bara tog ett stort kliv över...jag vet inte hur länge han hade legat där, men jag gick i alla fall fram och hjälpte honom till sittande läge och ringde ambulansen. Kan någon förklara för mig var empatin tagit vägen hos människor?? Var finns mänskigheten?? Jag tyckte absolut inte det var någon trevlig upplevelse, att dra och slita i en nerpinkad och nerblodad uteliggare, men någonstans så tänkte jag inte på det då, jag kunde inte låta honom ligga kvar där! Men tydligen är det så man ska göra...Men jag vägrar! Jag kommer fortsätta hjälpa, oavsett vem det är som behöver hjälp..

Jag önskar bara att inte fler barn (eller vuxna för den delen), ska välja döden före livet för att de är ensamma eller mobbade. Tänk på att ibland kanske det bara krävs ett leende, en komplimang. Kanske att ta med någon på en fika, eller bara prata med någon på busshållplatsen? Tänk att du kan göra någon glad med att du ler lite...

Gör det!

Kram E

Jag har en speciell person i mitt liv.... Den här personen är en människa som jag sett upp till under hela mitt liv.  Som har varit min bästa vän, men också min värsta ovän under vissa perioder. Det är en människa jag alltid varit avundsjuk på för att hon varit så stark och snygg. En människa som står för sina åsikter och sa precis vad hon tyckte! Jag tyckte det var ett bra drag, oftast, men inte när hon sa saker som gjorde mig ledsen - vilket hände nu och då. Jag har idag förstått att det många gånger sas just för att hon var avundsjuk på mig...? Märkligt hur saker kan bli...

Hur som helst, den här personen har varit rätt frånvarande under några år och vi har rätt nyss återupptagit vår relation - lite som  bambi på is från början, men efter de första trevande kontakterna, så var det som att vi aldrig varit i från varann...fast kanske ändå..Det känns som att våran relation blivit så mycket bättre och så mycket närmare än den någonsin varit.

Den personen jag pratar om är min syster! Min älskade, vackra storasyster! Hon har gjort en resa under det här sista året, som varit rätt tuff, fast förmodligen väldigt, väldigt nyttig. Nu tror och hoppas jag att denna resa är över - eller i alla fall väldigt nära över...Jag hoppas att allt blir precis så himla bra som min älskade syster vill att den ska bli! Att hon och hennes nära och kära kommer få ha det precis så underbart som de så väl förtjänar!! Älskar dig söta syster!

http://www.youtube.com/watch?v=zI8woUMUoMg

Kram E

Ibland glömmer man lätt bort hur bra man har det egentligen. Undrar varför det är så? Jag menar, jag om någon borde komma ihåg hur det är när livet är orättvist..?!

Men ibland kommer jag på mig själv att bli alldeles varm i kroppen och oerhört tacksam för allt jag faktiskt har. Trots att man gnäller över många småsaker..så är ju livet faktiskt ganska så underbart och fantastiskt!!

Jag har precis allt jag någonsin kunnat önska mig! Jag har en underbar familj med friska barn och en helt underbar man som jag älskar över allt annat och som också älskar mig. Jag har ett jobb som jag trivs med och där jag faktiskt har en lön som gör att jag klarar mig utan problem ekonomiskt. Jag har ett jättefint hus som vi tillsammans gjort till ett hem, där vi alla trivs jättebra. Jag har en handfull vänner som betyder massor för mig och som jag trivs tillsammans med. (dock är jag lite dålig att ta mig tid för att umgås med dessa underbara människor).

Ibland kan jag dock tänka på hur fort allt kan ändras och förändras i livet...Jag känner en kille vars fru blev jättesjuk i cancer efter deras första lilla flicka föddes..Hon var sjuk i 9 år innan hon gick bort i denna eländiga sjukdom. Deras lilla tjej har bara känt sin mamma som sjuk. Pappan har alltid fått vara den som tagit hand om sin familj (vilket han självklart gjort med glädje!). Jag känner också en tjej, vars lilla son drunknade hemma på tomten i en regnvattenfylld hink, 2 år gammal...Det finns så många tragiska livsöden som förändrar en människa för alltid...

Det är därför jag ibland kommer ihåg att försöka vara tacksam och ödmjuk inför livet, och för att jag och de människor jag älskar och bryr mig om, är friska och mår gott. Det är inte alla förunnat!

Men idag, denna söndagkväll, känner jag den där varma, mysiga känslan i kroppen, nu när vi tillsammans sitter och myser i soffan med våra nyduschade barn, med levande ljus i både fönster och på bordet...känslan av lycka, tacksamhet och ödmjukhet mot livet....

Jag älskar er, min älskade familj & vänner...till månen och tillbaka igen!

Kram E

Jag  har en liten, liten kille hemma hos mig som började första klass för ett par veckor sedan. Han har varit helt salig att få börja 1:an och få bli en "etta-gluttare", han var så stolt när han gick iväg och köpte sina skolsaker (allt gick i starwars så klart). Men efter bara några dagar så började vår lille kille säga att han inte ville gå till skolan. Han bara inte ville!  Liten...

Våran kille har egentligen aldrig vart särskilt intresserad av bokstäver och skriva  och sånt, han är mer för att räkna och är en klippa på att bygga lego och andra sådana saker. Men det här med bokstäver var inte så roligt. Hur som...Under sista året på dagis var vi lite i valet och kvalet om A skulle få gå upp till 0:an, det kändes inte som han var riktigt i fas med de andra i hans åldersgrupp - han är ju född i december, och i slutet av denna månad, vilket gör att det så klart märks. Han är ju nästan året yngre än sina klasskamrater.  Dessutom är han kille, vilket jag har förstått att man ska räkna av 2 år för..=0))

Hur som helst, vi har pratat med dagis om vår oro, men de har menat på att han verkligen utvecklats under terminen och att han absolut ska följa med sina kompisar till 0-an. Vilket vi då bestämmer att han ska. 0-an förflöt och allt har funkat hyfsat, han är lite efter flera av sina kompisar, men det har vi tagit  med ro. Tycker inte man kan begära så mycket utav dom som går i 0:an. Mycket kan hinna hända..

Men...vi hade ändå lite funderingar hur vi skulle göra det här med överflytten till "riktiga" skolan, men ännu en gång blev vi lugnade och fröknarna på förskolan tyckte absolut att A skulle vidare. Vi gör så..

Efter några dagar i 1:an vill inte våran glada, lilla kille gå till skolan mer. Självklart undrar man! Jag hade lite aningar om vad det handlade om, då A flertalet gånger nämnt de som jämfört sig med honom på skolan, de som ligger långt fram, vilket inte A gör (Det kanske inte är så roligt för A, men säkert jätte Ego-Boosten för de barn som är längre fram kunskapsmässigt än honom) sagt saker som skär i mitt mammahjärta. Något som får min son att säga att -Mamma, jag kan ingenting! Jag är värdelös! Förstå en liten 6-åring som uttrycker sig så?? Vad rörs i hans lilla huvud? Min lilla kille som har haft ett orubbligt självförtroende har på bara några få veckor blivit sån att han inte tror sig själv om något?!? (Jag måste här kanske tillägga att jag inte lastar något av barnen som sagt saker till  A, barn är barn, och det är absolut inget agg mot dem! om nån tyckte det lät så?)

Jag tog i alla fall en möte med fröken och hon bekräftade mina farhågor, vilket gjorde att jag  började självklart gråta därinne på mötet - herregud!! Man är ju så himla känslosam när det gäller ens barn! Hur som helst!  A har världens bästa fröken, vi har hittat en väg som vi tror att vi ska ta för att hjälpa A tillbaka till att han tycker att skolan är rolig, att han vinner tillbaka sitt självförtroende! Tack söta rara fröken för att du förstår min oro  och tar mig på allvar!

Lilla A, du måste förstå att du är minst lika bra som nån annan! (frågar du mig, så är du bättre än alla andra!) Tro aldrig, aldrig något annat!!

Jag älskar dig från månen och tillbaka!

Kram E

I kväll har jag träffat min underbart goa vän J!! Märkligt det där att man kan vara ifrån varann i flera, flera månader och sen träffas och det är som att man aldrig varit isär?!? Det är märkligt det där...att en del människor är  det så himla enkelt med!

J: Du är en underbar människa!! Jag är glad att du är min vän! Du tänker helt rätt när det gäller det vi pratade om!

Glöm inte bort dig själv i din omtanke om andra! Kram bästa du! Vi ses snart! 

Kram E