När vi var ute och sökte tomt då vi skulle bygga hus, så var vi och tittade på flertalet tomter. Vi hade bestämt oss för södra sidan, men det var vårt enda kriterie egentligen. Vi hittade inte ett enda ställe som kändes så där "wow" förrän vi kom till Glömsta! Det var verkligen helt rätt!! Och då visste vi egentligen inte någonting om området, men vi båda jobbade i Älvsjö och det kändes som det var rätt lagon ur pendlingssynpunkt.

När vi sen köpt tomten och beställt huset började vi utforska området (sånt som andra förmodligen skulle göra i steg 1), Vi hittade:

En stycke slalombacke, som faktiskt har öppet största delen av vinterhalvåret. Superfina backar (4 nedfarter!).

Inte mindre än 4(!!) stall i närområdet.

En jättemysig insjö "Gömmaren" där det är supernice att ta sig ett kvällsdopp på kvällen.

Två jättefina sandstränder vid Albysjön, där vi ligger hela dagarna på sommaren.

När vi hade flyttat in var det så mysigt när det plötsligt klapprade förbi en häst eller två nedanför altanen....Efter ett tag var jag medryttare på en jättmysig fjording som hette Rudolf. Sen blev jag gravid, slutade med ridningen och sen blev jag gravid med A. När han blev lite större, började jag rida igen på samma häst. Blev gravid med M och var tvungen sluta i stallet igen. Sedan Blev jag erbjuden av stallets ägare att bli fodervärd på hans jättefina Ballerina. Det nappade jag på förståss. Att vara fodervärd är ju nästan samma sak som att ha en egen häst - med samma ansvar och skyldigheter. Det funkade bra i flera år. Sen när jag började träna med hästen lite, tyckte mannen att 5 dagar i veckan i stallet var liiiiite för mycket. Det tyckte jag själv också när jag började jobba. Blev tvungen att lägga ner ridningen...Har många gånger under åren varit sugen att återuppta mitt stora hästintresse, men jag tänkte försöka indoktrinera min dotter att bli jätteintresserad, så vi kanske i framtiden kan få oss en egen häst....men det ligger lite längre fram i tiden. Hon är visserligen väldigt intresserad, men jag vill ta henne till ridskola först, och då behöver man vara 7 år innan man får börja. Får avvakta lite..

Hur som helst, det var inte det jag skulle berätta om. Idag när jag var ute i skogen med hunden, så mötte vi en häst, Smokie var väldigt fundersam, han undrade förmodligen vad det var för stor hund som var ute och gick....Jag lyfte upp honom i famnen och så fick han lukta på hästen - dom var sååå söta när dom nos mot mule pussades lite...Sen frustade hästen till, Smokie fick en jättesnygg mittbena  Han blev inte rädd, men han nös några gånger och tittade förvånat på den där gigantiska "hunden". Jag är lite ledsen bara att det inte gick att få till något kort då de pussades. Funkade inte att hålla hund och kamera samtidigt...   

En vacker dag ska jag ha både häst, hund och barn samtidigt med ett heltidsjobb och dessutom en hel-nöjd make. Kanske inte idag, kanske inte imorgon, men EN dag!

Kram E

I dag när jag läste expressen blev jag helt kall. Där stod om ett mord. Ett mord som skett i min hemby. Min lilla, trygga by, där jag ofta gnällde över att inget händer! I går kväll så hände det uppenbarligen något....Ett mord!

Till saken hör att alla känner alla, eller i alla fall vet vem all är. Jag som bor 100 mil ifrån, fick snabbt veta vad som hänt och vilka som var iblandade. Naturligvis människor som jag känner - mer eller mindre väl. Den mannen som blev skjuten har 2 döttrar som jag ofta var barnvakt till när jag var i tonåren.

Mannen som skjöt har jag ingen närmare relation med, men jag vet vem det är och även han har barn...Det är egentligen inte den mördade mannen eller mannen som sköt som mina tankar går till i första hand, utan mina tankar finns hos dessa barn, även om de är vuxna idag. Jag tänker också på männens fruar och andra anhöriga som blir drabbade i detta hemska.

Jag har också förstått att det var alkohol inblandat, vilket får mig att undra om det hade hänt om de varit helt nyktra? Är det så enkelt att det aldrig skulle hänt om de inte druckit? Jag säger inte att det är spriten som tryckt på avtryckaren på geväret, jag säger inte att spriten var den som fick dem att bli osams från början, men spärrar som man har i nyktert tillstånd suddas lätt ut när man intar alkohol...För en del mer än för andra.

Hur som helst, det är lätt att tänka att det "bara" är 1 offer i det här, och det är den skjutna personen. Men jag tror egentligen att han är ett litet offer i sammanhanget. Ja, självklart, han har blivit berövad livet, men han är död och slipper vara med om allt det som nu händer. Att hans "vän" kommer hamna i fängelse, att den familjen är trasig från och med igår. Hans familj kommer drabbas av hans handlingar för väldigt lång framtid, fast DE inte gjort något fel. De har bara älskat sin man och sin pappa. Denna man och pappa har förstört livet för sig själv och för sina anhöriga...

Den mördade mannens familj står utan sin make, hans barn utan sin pappa och hans barnbarn har ingen morfar längre...De kommer aldrig någonsin få honom tillbaka. Jag kan tänka mig att deras hjärtan är fulla av saknad, sorg och kanske till och med hat, hat mot den personen som berövat dem deras pappa, man och morfar. Hur länge tror ni att det kommer finnas i deras liv? För all framtid.....De kommer aldrig någonsin glömma...

Det är de närmsta, men sen hela byn? Hela byn känner dessa personer, jag tror ingen av dem någonsin tänkt tanken att någon skulle kunna vara kapabel att döda någon annan? Jag tror att hela, lilla byn kommer ha sorg och det kommer ta väldigt lång tid att inse att det här hemska har hänt i denna norrlänska idyll. Jag tror att det blir svårt att bara vända blad och gå vidare...Jag hoppas att "min" by kan bli som den varit....Trygg och mysig!

Tänker på er....

Kram E