Ja, jag är rätt övertygad om att jag har det!  Jag har jäkligt roliga kollegor, arbetsuppgifter, fria och flexibla arbetstider, allt går att lösa - även om U är borta en vecka, så kan jag jobba de tider som funkar med dagis och skola och veckan efter ta igen det. Det är liksom inget som är omöjligt. Dessutom känner jag att jag har 100% tillit, stöd och stöttning i min chef. Det är så himla skönt att veta och känna. Sen att jag fått en himla rolig kollega som får mig att skratta mest hela dagarna gör inte saken sämre.

Tänk att jag för ungefär ett halvår sedan var så slutkörd ända in i märgen att jag valde att säga upp mig. Det fanns liksom inget kvar av mig....Det var egentligen U som sa åt mig på skarpen. Jag jobbade jämt, kvällar, helger, allt för att hinna med alla  bolag och vara någolunda i fas. Men det kostade!! Det kostade så mycket att jag  bara grät när jag kom hem. Det fanns inget mer kvar att ge, inte ens ett enda litet något....Så när U talade om för mig att nu fick det vara nog, nu fick jag säga upp mig, det fick gå hur det ville, nytt jobb visste jag att jag skulle få, det var bara frågan om när?!?

Det tog ett par veckor, sen saknade jag ALLT!!! Jag saknade hela atmosfären på jobbet och jag kröp till korset och frågade min chef om jag fick komma tillbaka...det fick jag  mer än gärna! Han kom förbi  mig en lunch och vi pratade ihop oss hur vi skulle få en fungerande situation för mig och för företaget, och vi var helt överens om allt! Det kändes så skönt! När jag sen kom tillbaka var det precis i anställningsfas av min nu närmsta kollega som har visat sig vara den bästa man kan ha!

Det här otroligt "pimpade" huset passerar jag varenda dag till och från jobbet - det är superfint, lite mycket för min smak, så jag skulle inte vilja  ha det hemma, men det är fint att titta på.

Kram E