Nu börjar vi få lite koll på personligheten på våran lilla jycke som vi tror ska heta Smokie..(Ibland så tycker jag han är en mera Bosse dock). Det är världens mysigaste lilla kille och så himla följsam.

När jag började med hund, var det mamma & pappas gråhund som råkade "illa" ut. Lilla Nilla, som hon hette fick följa med mig på hundkurser, lydnadskurser och till och med tävlingar! Dock var det ju en jakthund och hon tyckte ibland att det var roligare att dra från tävlingsringen och springa efter ett rådjur eller en liten hare.Sen när jag flyttade hemifrån, skaffade vi en goldenhanne som hette Andy (eller egentligen Ambrosius) och han var så himla go, så att gå nån lydnadskurs behövdes inte.

Hund nummer 2 blev en schäfertik, hon var också supersnäll, men henne gick jag ner till brukshundsklubben med. Vi började med vanlig lydnads-träning, men hon var så himla duktig, så vi gick vidare till apell och tävlade några gånger i det. Det gick bra för henne och det var superkul. När vi sen flyttade till Jokkmokk blev det liksom inte så mycket mer av med det, vet inte varför, utan det bara rann ut i sanden. Men vi körde lite spår och lydnads själva förståss.

Hund nummer 3 blev en schäferhane, Dennis. Han fick jag som unghund när jag jobbade på Bagarmossens djursjukhus. Han var himla go och fin och kom från ett bra hem, så han var kanonfin i sättet redan när han kom till mig. Tyvärr blev han inte så gammal. Han blev allergisk mot, hör och häpna, människor och kvalster. Dessutom hade han fel på knän. Till slut, efter några månaders medicinering och massor med diskussioner med veterinären P, så valde vi den svåra vägen att välja att Dennis fick åka till hundhimmlen. Tråkigt, men det känns fortfarande som att jag gjorde det bästa för honom.

Nu, 10 år senare har vi då satsat på en liten goldenkille igen då. Han är så himla fin! Just nu ligger han ovanpå M i soffan och myser. M har ju feber, och det är som att han känner på sig att hon är dålig. I dag skulle U gå ut själv med honom, då la han sig platt på gräsmattan och låg och tittade mot dörren! Han saknade barnen!! Han vägrade gå när inte dom var med. Men det som är lustigt är att man redan nu märker hur följsam och villig att jobba han är! Jag tror inte att jag ska gå nån lydnadskurs med honom, men jag kommer definitivt på amatörnivå köra apell med honom. Han är som klippt och skuren för det! Sen att han är så himla go med barnen och finner sig i det mesta och det känns ju tryggt.

I morgon ska han få vara själv en stund. Jag & M ska på lungröntgen och kolla om även vi har samma skit som Ante har. Jag hoppas lite att de faktiskt hittar något, så den här familjen snart kan få känna sig frisk och pigg igen. Det har varit en väldigt låååång höst.

Kram E