Jag  har en liten, liten kille hemma hos mig som började första klass för ett par veckor sedan. Han har varit helt salig att få börja 1:an och få bli en "etta-gluttare", han var så stolt när han gick iväg och köpte sina skolsaker (allt gick i starwars så klart). Men efter bara några dagar så började vår lille kille säga att han inte ville gå till skolan. Han bara inte ville!  Liten...

Våran kille har egentligen aldrig vart särskilt intresserad av bokstäver och skriva  och sånt, han är mer för att räkna och är en klippa på att bygga lego och andra sådana saker. Men det här med bokstäver var inte så roligt. Hur som...Under sista året på dagis var vi lite i valet och kvalet om A skulle få gå upp till 0:an, det kändes inte som han var riktigt i fas med de andra i hans åldersgrupp - han är ju född i december, och i slutet av denna månad, vilket gör att det så klart märks. Han är ju nästan året yngre än sina klasskamrater.  Dessutom är han kille, vilket jag har förstått att man ska räkna av 2 år för..=0))

Hur som helst, vi har pratat med dagis om vår oro, men de har menat på att han verkligen utvecklats under terminen och att han absolut ska följa med sina kompisar till 0-an. Vilket vi då bestämmer att han ska. 0-an förflöt och allt har funkat hyfsat, han är lite efter flera av sina kompisar, men det har vi tagit  med ro. Tycker inte man kan begära så mycket utav dom som går i 0:an. Mycket kan hinna hända..

Men...vi hade ändå lite funderingar hur vi skulle göra det här med överflytten till "riktiga" skolan, men ännu en gång blev vi lugnade och fröknarna på förskolan tyckte absolut att A skulle vidare. Vi gör så..

Efter några dagar i 1:an vill inte våran glada, lilla kille gå till skolan mer. Självklart undrar man! Jag hade lite aningar om vad det handlade om, då A flertalet gånger nämnt de som jämfört sig med honom på skolan, de som ligger långt fram, vilket inte A gör (Det kanske inte är så roligt för A, men säkert jätte Ego-Boosten för de barn som är längre fram kunskapsmässigt än honom) sagt saker som skär i mitt mammahjärta. Något som får min son att säga att -Mamma, jag kan ingenting! Jag är värdelös! Förstå en liten 6-åring som uttrycker sig så?? Vad rörs i hans lilla huvud? Min lilla kille som har haft ett orubbligt självförtroende har på bara några få veckor blivit sån att han inte tror sig själv om något?!? (Jag måste här kanske tillägga att jag inte lastar något av barnen som sagt saker till  A, barn är barn, och det är absolut inget agg mot dem! om nån tyckte det lät så?)

Jag tog i alla fall en möte med fröken och hon bekräftade mina farhågor, vilket gjorde att jag  började självklart gråta därinne på mötet - herregud!! Man är ju så himla känslosam när det gäller ens barn! Hur som helst!  A har världens bästa fröken, vi har hittat en väg som vi tror att vi ska ta för att hjälpa A tillbaka till att han tycker att skolan är rolig, att han vinner tillbaka sitt självförtroende! Tack söta rara fröken för att du förstår min oro  och tar mig på allvar!

Lilla A, du måste förstå att du är minst lika bra som nån annan! (frågar du mig, så är du bättre än alla andra!) Tro aldrig, aldrig något annat!!

Jag älskar dig från månen och tillbaka!

Kram E

I kväll har jag träffat min underbart goa vän J!! Märkligt det där att man kan vara ifrån varann i flera, flera månader och sen träffas och det är som att man aldrig varit isär?!? Det är märkligt det där...att en del människor är  det så himla enkelt med!

J: Du är en underbar människa!! Jag är glad att du är min vän! Du tänker helt rätt när det gäller det vi pratade om!

Glöm inte bort dig själv i din omtanke om andra! Kram bästa du! Vi ses snart! 

Kram E

Vid snart 43 års ålder borde man ha lärt sig endel, och det har man säkert också..Dock händer det mellan varven att man springer på en och annan mina - vilket är trist. Men på nåt sätt är det enklare nu än när man var yngre. Jag menar det här med att bryta! Bryta en relation som inte fungerar, sålla bort vänner som man upptäcker inte är vänner. Det är inte samma svåra trauma när man är 43 som när man är 13 och upptäcker att någon baktalat en, eller att någon inte tycker om en. Det hör liksom livet till...och ibland kan det till och med vara skönt att få det bekräftat, det man anat. Sen känner jag också att numera behöver jag inte heller varken förklara mig, eller kräver någon förklaring om man bryter en relation. Det bara inte funkar helt enkelt!?

Det jag däremot tycker är jobbigt numera är att tiden inte räcker till för att hinna umgås med de personer som man verkligen tycker om och som man vill ha i sin närhet. Dagar och veckor och till slut månader springer förbi och det bara inte blir av - fast man vill! Tänk att det är ett bekymmer man inte hade när man var 13, då hade man hur mycket kompisar som helst och ändå hann man ha tråkigt om man nån ynka kväll var hemma SJÄLV!?

Men nu har jag bestämt mig! Nu ska här sorteras, kastas, magasineras och läggas på rätt ställe! Dom vänner, systrer, bröder, kusiner, (bonus)-morföräldrar och farföräldrar jag/vi har i vår närhet, som får mig och min familj att må gott och trivas med livet, kan härmed inom kort räkna med en stående inbjudan, en våldgästning eller bara ett kort kaffebesök från mig! Jag tycker om er och ni vet precis vilka ni är! Saknar er allihopa!

Kram, kram

Jag har med stor motvilja insett att jag har ett jätteberoende! Det är det absolut värsta jag vet, det att vara beroende av någon....Det är en lätt obehagskänsla som fyller hela mitt bröst när jag tänker på det...

Tänk om något skulle hända min familj något? Tänk om något skulle hända min man? Tänk om han skulle välja att lämna mig?

Vad skulle jag göra då? Jag skulle ju bli helt vilse..

Jag vet inte varför jag har så stora aversioner mot att "behöva" någon, men det sitter fruktansvärt djupt rotat i mig, att jag ska klara mig själv, att jag inte ska behöva någon. Det slår därför extra hårt när jag inser att jag faktiskt är VÄLDIGT beroende av min man och min familj! Jag tror inte jag överlever utan dem..

Här handlar det inte om praktiskt beroende, så som pengar, bostad eller något annat materiellt. Det kan jag lösa alldeles själv, utan här handlar det om känslomässigt beroende. Jag inser också att det är första gången i hela mitt liv, som jag tillåtit mig själv att hamna i den här sitsen...Jag har alltid sprungit fort åt andra hållet när jag insett att någon kommit för nära. Förmodligen skador från min något skruvade barndom. (Jag tar inte den storyn nu, utan kanske, kanske någon annan gång, att jag orkar dra i de tragiska trådarna).

Hur som helst - den här känslan av beroende gör mig fruktansvärt upprörd!! Men jag kan inte göra ett enda dugg åt den...

Till min familj och till min älskade make: Jag älskar er! Mest i hela världen! Upp till månen och tillbaka igen...Glöm aldrig bort det!

Kram E

I helgen har jag varit till min underbara storasyster! Det har tagit mig 42, nästan 43 år att inse att vår relation är viktig, väldigt viktig. Det finns ingen, och jag menar absolut ingen, som kan se det jag ser..

Och då menar jag de bilder som vi båda  två får i huvudet ibland...det är helt sjukt, nån (och då menar jag egentligen, vem som helst), kan säga nåt - bara nåt random, och jag och M börjar spinna vidare på detta utkast och det blir sååå galet och sjukt innan vi tänkt färdigt. Det finns INGEN och då menar jag verkligen INGEN som ser de här bilderna som jag ser förutom henne! Vi kan skratta och fnittra för något som absolut ingen annan tycker är det minsta kul, men vi ser så mycket längre...Ibland lite för långt om vi ska tro och lita på hennes man...=0)

Jag fick dessutom tillfället att träffa en av min systers goda vänner M, vilket visade sig vara en helt underbar människa och det är helt omöjligt att INTE tycka om henne! Samma sjuka humor som mig och syster yster och bara helt galen!! Det bara stämde så himla klockrent!

Vi hade som sagt en helt otroligt rolig helg, som också innehöll tårar...jag tog med mig alla papper från mamma som vi gick igenom. En del saker bara inte gick att titta på utan att tårarna trillade. En massa saker som vi delat, jag och min syster som inte går att glömma, som också framkallade känslor som bara vi två kan känna...Jag vet att hon förstår vad jag känner och varit med om, precis som hon vet och känner precis vad jag varit med om.

Jag menar verkligen inte att förringa mina småsyskons känslor och de saker som de varit med om, men de kan aldrig, aldrig någonsin förstå...de kan aldrig (tack och lov, för deras skull) inse...Men det är historia nu! Tycker bara att det är skönt att jag inte är ensam om mina upplevelser, min barndom...jag har en ständig följeslagare! Och jag hoppas att du aldrig, aldrig, någonsin igen, lämnar min sida...Jag behöver dig och jag älskar dig!

Kram E

Japp, då var årets semester till ända! Imorgon börjar vardagen igen...och faktiskt är den efterlängtad. Jag har haft det helt underbart hela min semester, som innefattat utlandsresor, båtturer, massor med socialt umgänge med både gamla och nya vänner. Men nu känner jag faktiskt att jag vill ha vardagen i mitt liv igen...även om det är med vemod man inser att sommaren sjunger på sista versen och att det är sådär 300 dagar till nästa...

Faktum är att jag är inget bra på att gå hemma längre perioder...jag har under mina barnlediga perioder faktiskt längtat "ut". Jag har njutit av barnen, självklart, men ack vad det är tråkigt mellan varven. De dagar (läs alla dagar) då man inte gör annat än att plocka, städa, byter blöjor, tvättar, diskar, lagar mat...Nej, fy och usch, det passar inte riktigt mig. Min räddning var stallet! Dit jag gick varenda dag (nästan) under mina 2 sista barnlediga perioder. Det var superviktigt för mig att få träffa lite andra människor, som jag INTE behövde byta blöjor på..Sen var det helt underbart den dagen då jag gick tillbaka i jobb efteråt. Jag BEHÖVER jobba för att känna att jag bidrar med något, för att känna att jag gjort rätt för mig! Det är superviktigt för mig att ha någonstans att gå på dagarna.

Nå, nu råkar jag ju veta att jag förmodligen kommer längta som en galning till nästa semesterperiod om så där ett år, men just nu känns det skönt att återgå till det "normala" igen.

Michelle ute på klipporna vid Kymmelö

  Michelle och bästa båt-kompisen..

Kram E

För snart 12 år sedan flyttade jag ner från en liten by i norrland till huvudstaden. Många har under alla år talat om för mig att Stockholmare är dryga och opålitliga och att en norrlänning kan man lita på i alla väder...Jag måste faktiskt påstå motsatsen! (Dock med vissa undantag, dock)

Jag har upplevt norrland och hur man säger sig "hålla varann om ryggen"...vilket jag kan hålla med om i vissa fall. Ibland undrar jag seriöst... varför?

Jag har haft "bästa vänner" i norrland som visat sig inte vara bästa vänner - som jag, i min värld trott varit mina "bästa vänner"...Men efter att ha blivit blåst och utlämnade av mina så kallade "bästisar", så har jag insett att norrlänningar är nog sämre på att hålla hemligheter och att ta hand om sina vänner än Stockholmare är.

 Det kan vara så att jag kanske sprungit på "fel" vänner, men om man nu ska generallisera...(och just i detta inlägget tillåter jag mig själv att göra det..) Nu är ju jag vuxen, så för mig är det självklart en erfarenhet som jag gärna hade varit utan, men som jag nu kanske någonstans kan inse att den kanske är nyttig för mig???

MEN det som gör min väldigt ledsen är att min älskade son blir indragen i precis samma dokusåpa-fast värre - med honom som huvud-hackkycklig (kanske för att hans pappa är som han är?, kanske för att jag är som jag är? eller kanske för att han inte bor där längre?)gör mig fruktansvärt ledsen...Här i denna by där folk ska "ta hand om varann", så har man bestämt att min son är den som ställer till med allt, förstör allt, och ser till så andra barn gör saker som de inte gör?!? Min son har tydligen en magisk kraft som ser till att andra gör galna grejer och ser till att de andra blir helt utan egen vilja..? Önskar att jag besuttit den egenskapen...Om dessa föräldrar bara kunde förstå hur min son mått, om det hade insett vad de utsatt honom för? Men det kanske är enklare att bara se åt ett håll?? Jag vet att min "ängel" inte alls varit ängel alla gånger och gjort många saker som var mindre genomtänkta och som sårat och gjort andra illa, men man ska kanske försöka hålla i minnet att det är BARN...?

Jag kommer så väl ihåg en gång när jag berättade en riktigt stor hemlighet för min "bästa kompis" och bad henne att inte säga den vidare till NÅN! Min "bästis" lovade dyrt och helig att hålla saken för sig själv..(Ja, vi var vuxna vid den här tiden, båda hade barn och familj)..Det tog ungefär 3-4 dagar innan jag insåg att ALLA visste - inklusive dem som framför allt INTE borde fått veta det, om man hade haft minsta lilla omtanke om familjen. Enda anledningen var att förstöra vänskapen mellan mig och den då som var involverad...Det säger ioch för sig lite om min "vän"... Nå, det är egentligen historia, men det sitter som en stor tagg i mitt hjärta...

Men det var inte det jag skulle dra idag, utan skillnaden mellan norrland och stockholm...Jag har flera goa vänner här nere och jag bara VET att det jag säger i förtroende till dem, det stannar oss emellan. Jag har inte EN ENDA GÅNG fått höra det jag sagt i förtroende från nån annan. Däremot har jag rätt i ansiktet, fått en åsikt från dem - kanske inte alls en åsikt som stämmer överens med mig, men det är en rak och reko kommunikation!  De inser också att min son, eller nån annan i min familj - har inte den förmågan att styra någon annan att göra något som de själva inte vill, de tar ansvar för det som DERAS barn gör, utan att försöka skylla ifrån sig på något annat barn! Däremot så skvallrar dom på min son om han gjort nåt som de vet att han inte får, precis som jag skvallrar på deras barn! (Ja, faktiskt är det barn vi pratar om, trots att de är 15 år idag).

Mina vänner jag omger mig med idag skulle aldrig någonsin lämna ut mig, eller berätta det jag sagt i förtroende till någon annan för sin egen vinnings skull - för att själv ställa sig i bättre dager...

De människor jag idag omger mig med är personer som finns där för mig och min familj, utan att förvänta sig något tillbaka! Det kan gå veckor, ibland till och med månader utan att vi hörs av, men det handlar inte om kallprat, utan vi är på personlig nivå trots det. Vi är tillsammans för att vi vill! Det kanske är det som är skillnaden mellan norrland och Stockholm?? Att man i en liten by i norrland får umgås med de som finns där, medans man i Stockholm faktiskt kan välja sina vänner..?

Kanske är det så att jag har blivit bättre på att välja mina vänner, men jag tror inte att det handlar om det...

Jag anar att jag provocerar hårt med det här inlägget, men det är mina tankar...Inte skrivet i sten, ingen sanning, utan bara mina egna tankar...

"Vänner-det är den familj du själv väljer"

Kram E

..blåser hemma hos oss! Maken är kanhända inte fullt lika entusiastisk som jag, men nu spacklar han i alla fall sovrummet för fullt!   

Jag  har under min semester kommit på att vi "behöver" (med betoning på behöver) ett nytt sovrum! Jag tog sonika därför med mig mannen och köpte nya tapeter och visade sedan sängen jag tyckte vi behövde! (ja, igen då - behövde)

Såå, nu är sängen beställd, gardiner inhandlade och sydda. Lite annat som vi behövde (och igen behövde!) åkte vi på ikea och shoppade idag - mannen var återigen lite återhållsam med sin entusiasm....Men han följde snällt med och tyckte som jag. (förmodligen för att han ville bli utsläppt därifrån så fort som möjligt...)

Hur som helst - maken står nu och spacklar för glatta livet och har gett sig f-n på att tapeterna ska vara uppe tills imorgon kväll!

... Undrar just om han ens i sin vildaste fantasi kan tänka sig att jag redan har börjat kolla tapeter till hallen....=0)

Kram E