Senaste inläggen

Av Eleonor Gotthardsson - 13 december 2013 20:25

Nja, kanske inte helt....men i veckan träffade jag fina J och hon nämnde just att jag inte bloggade längre....Ja, kanske dags att ta upp den (o)vanan igen?! Kör idag, men vi får se vari vi landar.


Massor av vatten har runnit under mina broar, men jag har ett par saker som ligger mig nära i tiden och jag tror jag börjar med ett av de ämnena....I dag - Skolan! Vi har haft ruggiga diskussioner med våra barns skola här under några väldigt turbulenta månader. Det började egentligen redan förra våren, då A:s lärare tyckte att han behövde utredas för nån typ av diagnos....jag och pappan i familjen ställde oss rätt frågande och undrade VILKEN diagnos som eftersöktes. ADHD blev svaret...ännu mer fundersamma, då han aldrig någonsin ens haft tillstymmelse till överaktivitet eller något annat som brukar vara vanligt vid den diagnosen. Vi velade hit och dit, men när fröken under ett utvecklingssamtal, när jag ifrågasätter hennes jakt på diagnos, låter hon meddela "att hon minsann VET att det är en diagnos" och att hon skulle bli VÄLDIGT förvånad om utredningen kom tillbaka blank! Vi tänkte om! Självklart måste vi göra det här för vårt barns skull!! Klart han måste få hjälp om det nu skulle vara så! Även om jag fortfarande var skeptisk! (Har ju en och annan specialist på jobbet som jag rådfrågade). Vi beslöt oss alltså att gå från tanke till handling.


Ni som gått igenom någon sån här utredning vet att det inte är så lätt att förklara för barnen vad man ska göra och varför. Det är inte heller lätt för oss vuxna att försöka ställa in oss på att det faktiskt kan vara en rätt jobbig diagnos som man lägger på sitt barn, som sedan ska följa med dem hela livet och även vidare till deras barn. Vi försökte så gott vi kunde och A var under hela tiden vid rätt gott mod. Alla tester utfördes och han gjorde det med gott tålamod och med bravur! Min fantastiska unge!! Utredningen skulle sedan delges oss föräldrar och jag och maken åkte med en liten klump i magen in till stora staden för att möta upp psykologen. Det visade sig att A är utan diagnos, det som framkom var att han är född sent och dessutom kille - han ligger precis där han ska om man jämför med ett barn född 05. Nu är ju A född sen december 04, så det känns rätt rimligt. De åtgärder som föreslogs hade vi redan genomfört - låtit honom gå ner en klass och börja om 2:an. Han saknar sina tidigare kompisar, men i övrigt var det en lyckoträff för honom på alla plan! Även vi känner oss trygga och slipper ha ont i magen vid utvecklingssamtalen.


Jag mailade resultatet från utredningen till A:s tidigare lärare som sände oss vidare till utredningen. Inte ett ljud har vi hört från henne! Inte en ursäkt, inte en enda kommentar!! Tycker åtminstone att man kan kosta på sig ett mail med typ: "Vad skönt att jag hade fel". Men nej....Jag är inte bitter....(jo, faktiskt, lite!)


Historien hade kunnat vara slut där, men icke!! Den skolan där barnen går har lyckats klämma in hur många barn som helst i de olika klasserna och även i baracker på skolgården. (Huddinge kommun är fantastiska på att planera!! Man säljer ut tomtmark och bygger i massor....men vilka tror man ska flytta in där??? Pensionärer?? Skulle inte gissa på det!!) Hur som helst, nu byggs nya Kästaskolan - ligger uppe i Flemmingsberg, dit ska nu en del barn flyttas, enligt den "relativa närhetsprincipen" För dom som inte vet vad det betyder, så kan jag informera om att man går med Googlemap-gubben! De barn som bor närmast Vista ska hamna i Vistaskolan och de som är närmare Kästa i Kästaskolan. Sen tar man hänsyn till syskonförtur (ja, men bara upp till 4:an). Detta har nu  när skolplaceringsbeskeden kommit, visat sig att föräldrar har sina barn både i Vista och Kästaskolan?!?  Det delas på klasser redan nu för att förbereda barnen för vidare flytt eller inte. Att det sedan är en riktigt dålig skolväg upp till Kästa tas det absolut ingen hänsyn till. Det innebär att barnen ska gå efter Glömstavägen, en av Stockholms mest trafikerade väg, där det saknas både belysning och trottoarer bitvis. Dessutom ska barnen korsa Glömstavägen (vid rusningstid). Glömstavägen kallas ofta för "dödens väg" då den är otroligt olycksdrabbad. Jag önskar att jag aldrig kommer behöva vara med om att något barn förolyckas på väg till skolan! Jag hoppas skolan kommer ta sitt ansvar för säker skolväg! Om inte är det bara att hoppas att det  "bara" blir tillbud innan det åtgärdas.


För att knyta ihop den här virriga historien, vi har varit på endel möten gällande skolans förändringar, då ställde jag frågan om det kommer tas någon hänsyn till barn med särskilda behov eller andra psykosociala saker. Men svaret var att nej, det gjordes det inte! Jag mailade både rektorn och förskolechefen för en 3-4 veckor sedan för att ställa frågan VARFÖR de inte gör det? Det är skolan som sänt oss på utredning. Utredningen som visade också på att A är känslig för förändringar och att det kan vara förödande för honom och hans fortsatta inlärning, att återigen byta klass, fröken och kompisar, och det har skolan/lärare/rektor blivit meddelade av psykolgen. Då blir min följdfråga, VARFÖR tvingades A genomgå denna utredning som förmodligen kostat kommunen många pengar och oss en massa ångest och oro, om det ändå visar sig att ingen från skolvärlden tänker bry sig om resultatet?? 


Behöver jag säga att jag fortfarande inte fått något svar?!?

ANNONS
Av Eleonor Gotthardsson - 8 april 2013 22:14

Det var välda länge sedan jag la in några ord här, men nu kände jag att andan föll på...


Vi är nyss hemkomna från en fantastisk vecka i Sälen med underbar skidåkning, goväder och himla mysigt sällskap! Hela veckan var över förväntan och ny vecka är prelbokad inför nästa år!


Inser att jag har många bra saker att se fram emot - först en helg i .........med bästa H, en massa tigrar och elefanter inblandade, men får referera senare då det är en liten snake-surprice....Moohaahaaa! Sen är det nära innan jag och några andra fina vänner knallar iväg och spanar in den näst snyggaste mannen på den här jorden John Bon Jovi!! (Är det nån som undrar, så är  det min make som är snyggast!) Sen väntar en underbar semester i Kreta-världen 2 veckor i sommar....och att inte förglömma båtlivet i underbara Stockholms skärgård!

Det känns bra att ha saker att se fram emot - det gör att vardagen känns mindre vardag....Men i ärlighetens namn har jag nog en rätt okey vardag! Jag har min fantastiska familj, med en man som jag älskar, otroligt fina barn och ett jobb som jag verkligen gillar! Mycket tack vare otroligt fina arbetskollegor och fortfarande ett roligt jobb. Jag får utvecklas och lära mig nya saker - det driver mig framåt!

Jag har goda vänner som jag trivs tillsammans med och som ger mig massor av positiv energi som gör att jag orkar det som är mindre kul.

Vi trixar och fixar lite hemma med nya möbler, lite nya tapeter och färger, i stället för att vi ska orka fundera på att flytta, så gör vi lite nytt hemma här istället. Funkar lika bra!


Näpp - sängdax då! Ta hand om varann!


Kram E





ANNONS
Av Eleonor Gotthardsson - 16 oktober 2012 22:20

Livet rusar som vanligt på i 190 och vi hinner knappt med att stiga upp innan vi ska gå och lägga oss...Jag trodde i mitt stilla sinne att när sommaren var över, jag landat i mitt nya jobb och vardagen börjar ramla på plats, att det skulle bli lite mer tid...Men icke! Det känns som den bara krymper.

Nå, det är förmodligen lika för alla och endel grejer är ju självförvållat, så lite får man ju skylla sig själv! Nu har vi ett par måste grejer kvar, som verkligen är måste-grejjer - som att rensa båten och vinterkonservera och täcka.

Sen hoppas jag allt ska vara klart där och att nästa gång vi åker ut, är inför sjösättningen till våren!!


Men bara för att jag tyckte att vi nu i höst skulle ha sååååå mycket tid över, hittade vi på att vi skulle bygga nytt hus!! Vi fixade tomt, husleverantör och mäklaren var här och gav en riktigt trevlig värdering på vårt hus, fast jag fick kalla fötter!! Det finns många fördelar med att bo där vi bor. Dit vi skulle flytta kändes det som nackdelarna var fler än fördelarna. Självklart nice med ett kartongnytt hus där allt är tip-top, men det var ju det här också!! Nu har vi bott här i 8 år och våra barn är födda och uppvuxna här - jag vill att dom ska få ha den tryggheten kvar!!! Ingen av dom var det minsta förtjusta i tanken att flytta heller. Sååå kontentan blev att vi lägger ner det projektet och tar oss an vårt "gamla" hus och fixar till det i stället.


Jag och maken har i många långa år suktat efter en köksmöbel-serie på IKEA som vi lovade oss själva att en dag - när barnen slutat hacka med besticken i bordet, så skulle vi köpa det! Nu har det i den serien kommit ett ännu finare bord (tycker jag), som vi bestämde oss för. Köpte även 8 stolar till och ett vitrinskåp!! Det är så himla fint och kommer passa som handen i handsken i vårt kök!! Sen ska vi även skicka luckorna på lack och tapetsera om! Det kommer bli helt annorlunda och förhoppningsvis jättemycket bättre! Jag kände mig så himla glad för det tills jag pratade med en kompis - som också suktat efter, om inte hela köksmöbel-serien, men väl samma skåp som vi har köpt, och lät sur och missunnsam för att jag köpt det skåpet som hon "visat mig". Jag visade samma skåp för henne på Mio en gång och sa att den köksserien har vi suktat efter i flera år. (Men det komms visst inte ihåg) Nå, må så vara -(de är ju tillverkade i fler exemplar än ett och vi ska inte ens ha skåpen i samma syfte), så för mig kvittar det, men det känns som det var viktigt för henne, att inte vi skulle köpa det skåpet! Det gjorde mig lite ledsen, att hon inte kunde glädjas åt att vi får de köket vi önskat oss i flera år, utan mest var sur över att vi köpt "hennes" skåp, som hon "visat mig"...Det dödade lite av min glädje...


Ja, ja...livet är inte alltid som man önskar...upptäckte jag med fasa natten mot måndag, då magsjukan från helvetet attackerade mig! Har sen dess knappt ätit någon fast föda och det kan väl iofs vara bra - behöver kanske tappa nåt litet kilo, men fy tusan hur jag har mått! Har dessutom haft feber och ont i hela kroppen! Fytusan säger jag bara!! Önskar inte min värsta ovän att få den här skiten!! Bläääää!!!

Saknar jobbet också! Vill inte vara hemma - jag vill vara på jobbet - hos mina fina arbetskompisar som jag bara har så skitroligt med!! Det är inge kul att vara hemma och ha o-roligt helt själv!!! Men jag får väl ge det en dag till, bara för att inte dra med skiten upp dit, men sen hoppas jag få vara tillbaka på jobbet igen! Som jag förresten fick muntligt om att jag fått en fast anställning redan - innan min provanställning ens är avslutad!! Känns helt underbart!!! Bara dom inte ändrar sig nu för att jag blev sjuk...                


Jag och barnen har tagit på oss en medryttar häst också - en liten söt shettis som heter Confetti och är världens snällaste (lite trött kanske, men i lagom fart för att jag kan vara lugn när barnen rider..) Där befinner vi oss på onsdagkvällarna och det är supermysigt! Jag har verkligen saknat stall-livet. Lugnet som råder därute i stallet och hästarnas varma och gosiga mular! Härligt!!

Sen har vi ju barnens simskola också - 2 dagar i veckan, och absolut inte glömma A:s innebandy på söndagmornarna...shit - jag börjar förstå att vår tid inte räcker till...


Kram E



Av Eleonor Gotthardsson - 26 september 2012 20:19

Ja, det är vad det här inlägget ska handla om...Ibland glömmer jag bort det. Jag glömmer bort vilket fantastiskt liv jag har egentligen....Jag har inget att gnälla över egentligen, men jag gör det ändå. Jag gnäller över att jag är trött, lite ont i halsen eller som nu nageltrång. (vilket iofs gör JÄVLIGT ont!!!)


För ett par veckor sedan sa min man åt mig att han börjat få tillbaka sin fru....jag känner ett styngn av dåligt samvete, samtidigt som jag är glad över att han känner det jag känner - att jag är piggare, att mitt jobb inte tar ALL min ork och energi. Jag jobbar visserligen fortfarande, men på helt andra villkor! Här börjar jag vid 7 och kan med gott samvete gå hem före 16, förutsatt att jag tagit en 30 minuters lunch. Jag gör det jag ska och sen går jag HEM!! Jag bär inte med mig en massa skit hem, som jag funderar och tänker på. När jag går hem, kan jag fokusera på min familj!! För någonstans känns det som att jag jobbar för att kunna leva och inte tvärtom!!


På jobbet har jag på den här korta tiden fått så himla fina kollegor och jag törs nästan säga att ett par stycken är riktigt fina vänner! Det känns helt underbart! Det är en av de saker som gör att jag känner mig tacksam...

Hemma har jag en helt fantastisk familj som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för. Jag har en helt otrolig make som jag älskar över allt! Jag har underbara barn som jag har ynnesten att få vara tillsammans med varenda dag!! Jag har flera fina vänner som jag vet att jag försummar mellan varven, men som ändå finns där....Tack för det alla ni fina! (Jag är på väg tillbaka!!! Tillbaka till livet!!!)

Jag har kunnat återuppta ett gammalt intresse - att få åka till stallet - nu tillsammans med mina barn som tycker det är minst lika roligt som jag! Underbart!!


Sen att jag och maken nu är på G att starta ett nytt projekt tillsammans, en sån sak som jag verkligen inte ORKAT tänka på ens, känns nu helt plötsligt som den enklaste sak i världen!! Vi funderar på att bygga nytt hus!! Det är inte bara, men det känns helt överkomligt och så himla roligt att rycka tag i allt!


Tack snälla mina fina arbetskamrater, vänner och kollegor för att jag är jag igen! Tack snälla Rättspsyk att jag fick möjlighet att träffa dessa fina människor! Tack alla vänner för att ni fortfarande finns kvar, trots att jag varit rätt frånvarande under några år...Tack snälla maken - att du stått ut med mig under mina 2 sista jobb, är för mig en gåta, men jag är dig evigt tacksam! (Lovar att ALDRIG hamna där igen...) Tack till mina fina barn, som trots min "bortavaro" älskar mig fortfarande och VILL göra saker tillsammans med mig, trots att jag inte orkat vara någon bra mamma på jättelänge...Älskar er mer än ni någonsin kommer förstå!!


Tack livet!!



Kram E

Av Eleonor Gotthardsson - 24 september 2012 20:46

Jag och min äkta hälft behöver ha ett gemensamt projekt på G mest hela tiden. Då mår vi som bäst! Nu har vi börjat ta tag i nästa....Vi funderar på att bygga ett nytt hus...hus nummer 2. I samma område, inte så jättelångt från där vi bor, men ett nytt projekt, ett nytt hus...Vi funderade på att köpa ett äldre hus, fast insåg snart att det kostar mellan 4-5 miljoner för ett gammalt hus - betalar man en 500 000 till får man ett kartong-nytt hus! Förstår inte riktigt det där, för ett äldre hus är det ju oftast lite jobb på, så i slutändan kanske det till och med blir dyrare att köpa gammalt?!


Nu är ju inte vårat projekt riktigt sjösatt ännu, vi inväntar mäklaren imorgon, som ska få lämna en värdering på vårt befintliga.( Fick 4,8 miljoner på sista värderingen), och om inget hänt, och huset fortfarande har samma värdering,så kanske vårt projekt tar sin början. Annars blir det annat projekt - att börja renovera vårt befintliga hus! Något måste vi i alla fall ha för våra händer. Det är 8 år sedan vi byggde detta hus och sen fick vi 2 barn (vilket var ett projekt i sig), sen har vi ju börjat med båtlivet och det har också varit en gemensam sak som vi brinner för. Men nu känns det som vi behöver något nytt att sätta tänderna i.


Det är så himla skönt med min älskade make! Han är lika impulsiv som mig och vi hugger tag i det som vi får för oss att göra. Det är aldrig jobbigt! Det är så fantastiskt med honom - det finns inget som är jobbigt!!! Vi är så lika där, så livet blir så mycket enklare!


Ja, ja...vi får se vad mäklaren kan spå i sina teblad imorgon.....Ha det så länge!


Kram E



Av Eleonor Gotthardsson - 22 september 2012 17:51

Det finns några bloggar som jag följer med mer eller mindre ordning. De är av skiftande kvalite, men det finns EN blogg som verkligen fångat mig...en blogg som är så otroligt gripande, som får mig att gråta varenda gång jag läser den...


Rekomenderas å de varmaste: http://ikroppenmin.blogspot.se/


Kram E

Av Eleonor Gotthardsson - 2 september 2012 20:56

I helgen var vi bjudna på 40 års kalas x 2. Våra fina grannar fyllde 80 bast ihop. Jag hoppas de hade en kanon-skiva med massor av röj!! Vi valde bort den för att vi behövde göra det valet...av flera olika anledningar, men mest för att våran familj behövde det! Vi behövde göra ingenting i helgen...fast ändå något....svårt att förklara, så jag ger mig inte ens på att försöka.

Hela fredagen gick i lugnets tecken..vi gjorde ingenting i regnet...lördag hade vi ridskola med M och sen åkte vi ut till Björnösund/Norrtälje för att bara va i sällskap med barnens fina bonus-morföräldrar, som vi inte träffat sen jag vet inte när....så det var skönt att ses igen...finns inte så många ställen där man laddar batterierna så bra som just där!! (Det ska va på sjön då, i så fall..)

I dag blev det soffhäng när vi kommit hem, lite avyttrande av skåp som stått och tagit plats i garaget, blev upphämtade av fina familjen F-M som bjöd oss på söndagsmiddag! Smaskens och väldigt skönt att slippa fundera på käk....TACK!!!


Nu sitter vi och kollar på dokumentären på 4-fakta om planet som kraschade i Anderna -74...svårt att sätta sig in hur dom hade det. Undrar hur dom mår egentligen idag?? Förstå att man blir så desperat så man börjar äta på sina kompisar?! Det var ju tur dom gjorde det, annars hade ingen av dem överlevt! Men hur mår man sen?? Usch och fy! Vill inte ens fundera på det...


I morgon är en ny dag och en ny vecka på världens bästa jobb med världens bästa arbetskompisar! Härligt!!


Ha en underbar kväll!


Kram E

Av Eleonor Gotthardsson - 30 augusti 2012 18:34

 

Stämmer till 200% - Galet träffande....Infon har jag kopierat rakt av från Wikipedia...

 

 

"Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning[källa behövs], sitt stora behov av att befinna sig i centrum och brist på empati. Denna patologiska narcissism skiljer sig från den naturliga narcissismen vi alla bär på, känslan av att vilja vara omtyckt. Personer med denna störning utmärker sig genom krocken mellan två motsatta självbilder - den idealistiska bilden av sig själv som storslagen och grandios, gentemot känslor av skam och självhat. I relationen med en partner kan narcissisten inledningsvis vara utomordentligt charmerande och karismatisk, för att plötsligt växla till ett obehärskat och kränkande beteende. Narcissisten har ett behov av att ha kontroll och kan i relationen te sig maktfullkomlig och/eller paranoid. Kontrollbehovet kan ta sig uttryck i ett tvångsmässigt beteende som denne ser som fullt naturligt och där personen kräver efterlevnad av omgivningen.


Individen uppvisar ett ihärdigt mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran, brist på empati, börjar i det unga vuxenlivet och finns i varierande samband indikerat av fem (eller fler) av följande:

  1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
  2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
  3. Tror att han eller hon är "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
  4. Kräver stor beundran.
  5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på hans eller hennes förväntningar.
  6. Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
  7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
  8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
  9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder".

Jupp! Thats you!!



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se