Jag har med stor motvilja insett att jag har ett jätteberoende! Det är det absolut värsta jag vet, det att vara beroende av någon....Det är en lätt obehagskänsla som fyller hela mitt bröst när jag tänker på det...

Tänk om något skulle hända min familj något? Tänk om något skulle hända min man? Tänk om han skulle välja att lämna mig?

Vad skulle jag göra då? Jag skulle ju bli helt vilse..

Jag vet inte varför jag har så stora aversioner mot att "behöva" någon, men det sitter fruktansvärt djupt rotat i mig, att jag ska klara mig själv, att jag inte ska behöva någon. Det slår därför extra hårt när jag inser att jag faktiskt är VÄLDIGT beroende av min man och min familj! Jag tror inte jag överlever utan dem..

Här handlar det inte om praktiskt beroende, så som pengar, bostad eller något annat materiellt. Det kan jag lösa alldeles själv, utan här handlar det om känslomässigt beroende. Jag inser också att det är första gången i hela mitt liv, som jag tillåtit mig själv att hamna i den här sitsen...Jag har alltid sprungit fort åt andra hållet när jag insett att någon kommit för nära. Förmodligen skador från min något skruvade barndom. (Jag tar inte den storyn nu, utan kanske, kanske någon annan gång, att jag orkar dra i de tragiska trådarna).

Hur som helst - den här känslan av beroende gör mig fruktansvärt upprörd!! Men jag kan inte göra ett enda dugg åt den...

Till min familj och till min älskade make: Jag älskar er! Mest i hela världen! Upp till månen och tillbaka igen...Glöm aldrig bort det!

Kram E

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nja, kanske inte helt....men i veckan träffade jag fina J och hon nämnde just att jag inte bloggade längre....Ja, kanske dags att ta upp den (o)vanan igen?! Kör idag, men vi får se vari vi landar.   Massor av vatten har runnit under mina broar, m...

Det var välda länge sedan jag la in några ord här, men nu kände jag att andan föll på...   Vi är nyss hemkomna från en fantastisk vecka i Sälen med underbar skidåkning, goväder och himla mysigt sällskap! Hela veckan var över förväntan och ny veck...

Livet rusar som vanligt på i 190 och vi hinner knappt med att stiga upp innan vi ska gå och lägga oss...Jag trodde i mitt stilla sinne att när sommaren var över, jag landat i mitt nya jobb och vardagen börjar ramla på plats, att det skulle bli lite m...

Ja, det är vad det här inlägget ska handla om...Ibland glömmer jag bort det. Jag glömmer bort vilket fantastiskt liv jag har egentligen....Jag har inget att gnälla över egentligen, men jag gör det ändå. Jag gnäller över att jag är trött, lite ont i h...

Jag och min äkta hälft behöver ha ett gemensamt projekt på G mest hela tiden. Då mår vi som bäst! Nu har vi börjat ta tag i nästa....Vi funderar på att bygga ett nytt hus...hus nummer 2. I samma område, inte så jättelångt från där vi bor, men ett nyt...