För snart 12 år sedan flyttade jag ner från en liten by i norrland till huvudstaden. Många har under alla år talat om för mig att Stockholmare är dryga och opålitliga och att en norrlänning kan man lita på i alla väder...Jag måste faktiskt påstå motsatsen! (Dock med vissa undantag, dock)

Jag har upplevt norrland och hur man säger sig "hålla varann om ryggen"...vilket jag kan hålla med om i vissa fall. Ibland undrar jag seriöst... varför?

Jag har haft "bästa vänner" i norrland som visat sig inte vara bästa vänner - som jag, i min värld trott varit mina "bästa vänner"...Men efter att ha blivit blåst och utlämnade av mina så kallade "bästisar", så har jag insett att norrlänningar är nog sämre på att hålla hemligheter och att ta hand om sina vänner än Stockholmare är.

 Det kan vara så att jag kanske sprungit på "fel" vänner, men om man nu ska generallisera...(och just i detta inlägget tillåter jag mig själv att göra det..) Nu är ju jag vuxen, så för mig är det självklart en erfarenhet som jag gärna hade varit utan, men som jag nu kanske någonstans kan inse att den kanske är nyttig för mig???

MEN det som gör min väldigt ledsen är att min älskade son blir indragen i precis samma dokusåpa-fast värre - med honom som huvud-hackkycklig (kanske för att hans pappa är som han är?, kanske för att jag är som jag är? eller kanske för att han inte bor där längre?)gör mig fruktansvärt ledsen...Här i denna by där folk ska "ta hand om varann", så har man bestämt att min son är den som ställer till med allt, förstör allt, och ser till så andra barn gör saker som de inte gör?!? Min son har tydligen en magisk kraft som ser till att andra gör galna grejer och ser till att de andra blir helt utan egen vilja..? Önskar att jag besuttit den egenskapen...Om dessa föräldrar bara kunde förstå hur min son mått, om det hade insett vad de utsatt honom för? Men det kanske är enklare att bara se åt ett håll?? Jag vet att min "ängel" inte alls varit ängel alla gånger och gjort många saker som var mindre genomtänkta och som sårat och gjort andra illa, men man ska kanske försöka hålla i minnet att det är BARN...?

Jag kommer så väl ihåg en gång när jag berättade en riktigt stor hemlighet för min "bästa kompis" och bad henne att inte säga den vidare till NÅN! Min "bästis" lovade dyrt och helig att hålla saken för sig själv..(Ja, vi var vuxna vid den här tiden, båda hade barn och familj)..Det tog ungefär 3-4 dagar innan jag insåg att ALLA visste - inklusive dem som framför allt INTE borde fått veta det, om man hade haft minsta lilla omtanke om familjen. Enda anledningen var att förstöra vänskapen mellan mig och den då som var involverad...Det säger ioch för sig lite om min "vän"... Nå, det är egentligen historia, men det sitter som en stor tagg i mitt hjärta...

Men det var inte det jag skulle dra idag, utan skillnaden mellan norrland och stockholm...Jag har flera goa vänner här nere och jag bara VET att det jag säger i förtroende till dem, det stannar oss emellan. Jag har inte EN ENDA GÅNG fått höra det jag sagt i förtroende från nån annan. Däremot har jag rätt i ansiktet, fått en åsikt från dem - kanske inte alls en åsikt som stämmer överens med mig, men det är en rak och reko kommunikation!  De inser också att min son, eller nån annan i min familj - har inte den förmågan att styra någon annan att göra något som de själva inte vill, de tar ansvar för det som DERAS barn gör, utan att försöka skylla ifrån sig på något annat barn! Däremot så skvallrar dom på min son om han gjort nåt som de vet att han inte får, precis som jag skvallrar på deras barn! (Ja, faktiskt är det barn vi pratar om, trots att de är 15 år idag).

Mina vänner jag omger mig med idag skulle aldrig någonsin lämna ut mig, eller berätta det jag sagt i förtroende till någon annan för sin egen vinnings skull - för att själv ställa sig i bättre dager...

De människor jag idag omger mig med är personer som finns där för mig och min familj, utan att förvänta sig något tillbaka! Det kan gå veckor, ibland till och med månader utan att vi hörs av, men det handlar inte om kallprat, utan vi är på personlig nivå trots det. Vi är tillsammans för att vi vill! Det kanske är det som är skillnaden mellan norrland och Stockholm?? Att man i en liten by i norrland får umgås med de som finns där, medans man i Stockholm faktiskt kan välja sina vänner..?

Kanske är det så att jag har blivit bättre på att välja mina vänner, men jag tror inte att det handlar om det...

Jag anar att jag provocerar hårt med det här inlägget, men det är mina tankar...Inte skrivet i sten, ingen sanning, utan bara mina egna tankar...

"Vänner-det är den familj du själv väljer"

Kram E