Vid snart 43 års ålder borde man ha lärt sig endel, och det har man säkert också..Dock händer det mellan varven att man springer på en och annan mina - vilket är trist. Men på nåt sätt är det enklare nu än när man var yngre. Jag menar det här med att bryta! Bryta en relation som inte fungerar, sålla bort vänner som man upptäcker inte är vänner. Det är inte samma svåra trauma när man är 43 som när man är 13 och upptäcker att någon baktalat en, eller att någon inte tycker om en. Det hör liksom livet till...och ibland kan det till och med vara skönt att få det bekräftat, det man anat. Sen känner jag också att numera behöver jag inte heller varken förklara mig, eller kräver någon förklaring om man bryter en relation. Det bara inte funkar helt enkelt!?

Det jag däremot tycker är jobbigt numera är att tiden inte räcker till för att hinna umgås med de personer som man verkligen tycker om och som man vill ha i sin närhet. Dagar och veckor och till slut månader springer förbi och det bara inte blir av - fast man vill! Tänk att det är ett bekymmer man inte hade när man var 13, då hade man hur mycket kompisar som helst och ändå hann man ha tråkigt om man nån ynka kväll var hemma SJÄLV!?

Men nu har jag bestämt mig! Nu ska här sorteras, kastas, magasineras och läggas på rätt ställe! Dom vänner, systrer, bröder, kusiner, (bonus)-morföräldrar och farföräldrar jag/vi har i vår närhet, som får mig och min familj att må gott och trivas med livet, kan härmed inom kort räkna med en stående inbjudan, en våldgästning eller bara ett kort kaffebesök från mig! Jag tycker om er och ni vet precis vilka ni är! Saknar er allihopa!

Kram, kram