I helgen har jag varit till min underbara storasyster! Det har tagit mig 42, nästan 43 år att inse att vår relation är viktig, väldigt viktig. Det finns ingen, och jag menar absolut ingen, som kan se det jag ser..

Och då menar jag de bilder som vi båda  två får i huvudet ibland...det är helt sjukt, nån (och då menar jag egentligen, vem som helst), kan säga nåt - bara nåt random, och jag och M börjar spinna vidare på detta utkast och det blir sååå galet och sjukt innan vi tänkt färdigt. Det finns INGEN och då menar jag verkligen INGEN som ser de här bilderna som jag ser förutom henne! Vi kan skratta och fnittra för något som absolut ingen annan tycker är det minsta kul, men vi ser så mycket längre...Ibland lite för långt om vi ska tro och lita på hennes man...=0)

Jag fick dessutom tillfället att träffa en av min systers goda vänner M, vilket visade sig vara en helt underbar människa och det är helt omöjligt att INTE tycka om henne! Samma sjuka humor som mig och syster yster och bara helt galen!! Det bara stämde så himla klockrent!

Vi hade som sagt en helt otroligt rolig helg, som också innehöll tårar...jag tog med mig alla papper från mamma som vi gick igenom. En del saker bara inte gick att titta på utan att tårarna trillade. En massa saker som vi delat, jag och min syster som inte går att glömma, som också framkallade känslor som bara vi två kan känna...Jag vet att hon förstår vad jag känner och varit med om, precis som hon vet och känner precis vad jag varit med om.

Jag menar verkligen inte att förringa mina småsyskons känslor och de saker som de varit med om, men de kan aldrig, aldrig någonsin förstå...de kan aldrig (tack och lov, för deras skull) inse...Men det är historia nu! Tycker bara att det är skönt att jag inte är ensam om mina upplevelser, min barndom...jag har en ständig följeslagare! Och jag hoppas att du aldrig, aldrig, någonsin igen, lämnar min sida...Jag behöver dig och jag älskar dig!

Kram E