Jag har med stor motvilja insett att jag har ett jätteberoende! Det är det absolut värsta jag vet, det att vara beroende av någon....Det är en lätt obehagskänsla som fyller hela mitt bröst när jag tänker på det...

Tänk om något skulle hända min familj något? Tänk om något skulle hända min man? Tänk om han skulle välja att lämna mig?

Vad skulle jag göra då? Jag skulle ju bli helt vilse..

Jag vet inte varför jag har så stora aversioner mot att "behöva" någon, men det sitter fruktansvärt djupt rotat i mig, att jag ska klara mig själv, att jag inte ska behöva någon. Det slår därför extra hårt när jag inser att jag faktiskt är VÄLDIGT beroende av min man och min familj! Jag tror inte jag överlever utan dem..

Här handlar det inte om praktiskt beroende, så som pengar, bostad eller något annat materiellt. Det kan jag lösa alldeles själv, utan här handlar det om känslomässigt beroende. Jag inser också att det är första gången i hela mitt liv, som jag tillåtit mig själv att hamna i den här sitsen...Jag har alltid sprungit fort åt andra hållet när jag insett att någon kommit för nära. Förmodligen skador från min något skruvade barndom. (Jag tar inte den storyn nu, utan kanske, kanske någon annan gång, att jag orkar dra i de tragiska trådarna).

Hur som helst - den här känslan av beroende gör mig fruktansvärt upprörd!! Men jag kan inte göra ett enda dugg åt den...

Till min familj och till min älskade make: Jag älskar er! Mest i hela världen! Upp till månen och tillbaka igen...Glöm aldrig bort det!

Kram E