För ungefär 10 år sedan introducerade jag en bra person till en annan bra person....jag hade ingen aaaaning om hur bra det kunde bli, men ingen blev gladare än jag när bröllopsinbjudan ramlade in i vår brevlåda för ungefär 3-4 år sedan. Det visade sig att min magkänsla för dessa personers kemi stämde!!

Jag har faktiskt lite av den känslan just nu - igen!! Jag har inte tänkt tanken förrän igår, när jag på FB började chatta med en manlig vän till mig, en person som har ett fantastiskt gott hjärta, lika sjuk humor som mig och dessutom ser väldigt trevlig ut.    Han svamlade på lite och tyckte att han behövde en norrlänsk fru och frågade var man kunde finna sådana - jag replikerade snabbt att han borde kolla min bäste väns FB sida...   Vet inte hur jag kom på det just där och då - de båda har varit singlar en tid, men jag har aldrig ens tänkt tanken....

När vi hade Chattat klart ringde min vän och jag  tyckte hon skulle spana in hans sida...vilket hon gjorde, och ta mig f-n - denna kräsna norrlänska människa tyckte att han var värd att titta på, både en och två och trettitvå gånger...(och då har hon inte ens träffat denna underbara människa, för han, precis som hon,  min väninna,  blir sååå mycket vackrare när man träffar dem och ser vilka fina personer de är!!)

Kan det vara så?? Att jag vart 10-onde år,  är kallad, av högre makter,  att se till att två underbara och goa människor får chansen att lära känna varandra och faktiskt inse att de är som gjorda för varann??   ( Det som jag sett så låååångt innan...)

Som sagt....vad är straffet för koppleri??? Är det inte mer än 10 år, så funkar det ändå!   

Alla mina närstående har i veckan fått höra min klagosång över hur fruktansvärt eländigt synd om mig det har varit när mannen varit borta...Det är inte bara för att jag är begåvad med den absolut bästa mannen som går att uppbringa när det gäller delade sysslor både när det gäller barn och hushållssysslorna, utan jag har faktiskt saknat min bäste vän....

Det är något som jag tidigare aldrig vart med om, det att man inte bara är älskande, eller bara är föräldrar till samma barn, utan att man verkligen delar allt!!

Jag har inte saknat honom för att det underlättar när barnen ska lämnas och hämtas. Jag har inte saknat honom för att tvättberget växer. Jag har heller inte saknat honom för att damsugaren inte blivit rastad på hela veckan....Utan jag har saknat HONOM, för att han är den han är och att han fattas mig när han inte är nära!!

Min familj är mitt liv -vad gjorde jag utan dom?? Det är inge synd om mig alls, för jag har egentligen ALLT som betyder nåt!!

Kram E

I veckan har det vart lite körigt för att uttrycka det milt! Jag har haft min älskade make på resande fot (vilket kommer vara mera vanligt än ovanligt denna höst). Det har då för mig inneburit att jag fått agera "vardagshjälte". Jag måste verkligen säga det! De som dagligen (ensamstående mammor och pappor) lyckas få ihop lämning, hämtning, skola, dagis, utflyktmatsäckar, kläder, handling, matlagning och allt därtill som man är själv om är helt otroliga människor!!! Hur fixar man det dag ut och dag in??? (ja, förmodligen för att man måste då..) Jag har haft ett h-vete den här veckan och det har liksom vart 4 dagar??? Jag är sååå glad att jag har en man som är mig likställd när det gäller barnen, hushållet, tvätten handlingen - ja i princip allt. Det finns dock EN sak som min kära make helt avstår ifrån, och det är matlagning. Men eftersom han är helt fullkommlig på alla andra plan så kan jag köpa det!   

Veckan har även innefattat jobb då så klart! som jag tidigare berättat om har vi lite turbulent på min arbetsplats och i onsdags blev förhandling klar. Inte den utgången jag önskade, men jag har tydligen väldigt liten rösträtt har jag förstått. Har försökt berätta hur jag känner, men får inget gehör. Nå, det är bara att gilla läget!! Det som känns lite tungt i hela den här soppan är att jag förväntas "skvallra" på min kollega om något händer eller sägs som är negativt för företaget eller företagsledningen. Det har tydligen framkommit till ledningen att det pratats negativt om företaget till andra anställda...förmig så finns det inte på kartan att man skickar kniven i en kollega på det sättet!? Fattar inte hur man tänker då?? Hur som helst, jag kommer göra allt jag kan för att hålla mig utanför denna konflikt, jag vet att jag kommer må dåligt ändå, utan personlig inblandning.....

Kram E

Något som man inte reflekterar över varje dag är alla saker man borde vara tacksam för. Det finns ju egentligen 1000 saker som är bra, men människan är ganska duktig på att fokusera på de jobbiga och dåliga sakerna...så också jag!

Jag har haft ett par rätt tuffa veckor på jobbet, inte arbetsbördan, men stämningen som beror på en uppsägning som inte gått riktigt rätt till från början och det har tagit sig många märkliga vändningar. Dessutom så ligger allt i luften just nu, ingen vet nåt om något. Det är rätt påfrestande att gå till jobbet varenda dag och känna att luften knappt går att andas....

I tisdags kände jag mig jätteledsen. Inte för nåt speciellt, utan bara för att livet kändes pest och pina. Fast när jag började tänka efter så var det inte riktigt sant. Jag har trots allt världens bästa man, världens bästa barn. Jag har någonstans att bo - där jag trivs. Jag HAR trots allt ett jobb. Jag har massor med fantastiska människor omkring mig som jag tycker om och som jag vet tycker om mig! Det är en liten detalj i mitt liv som inte är perfekt. Jag kan inte gräva ner mig över det, egentligen! Men av nån märklig anledning så är det så att just den här detaljen håller på att äta hål i min hjärna!! Jag mår skitdåligt av det! Förmodligen för att jag är som jag är - jag är jättekänslig för alla "vibbar" som finns oavsett var de finns. Jag tar åt mig av allt! Glädje, sorg, avundsjuka - ja precis allt! Spelar ingen roll om jag egentligen behöver ta åt mig, jag gör det ändå.

En del säger mig att det är en god egenskap - att det tyder på att man är en empatisk människa och uppriktigt bryr sig om andra. Ja, det kanske är sant, men det är jobbigt för mig, men mest jobbigt blir det för mina nära och kära. Min älskade man brukar ibland nästan bli arg på människor som berättar nåt jobbigt och svårt för mig, för han vet att jag verkligen suger åt mig och blir i en sinnesstämning som kanske inte alltid är så rolig. Jag önskar att jag kunde koppla bort, att jag bara kunde rycka på axlarna och tycka att det är nån annans problem. Men jag kan inte det!! Jag kan inte må bra om någon i min närhet inte mår bra!!

Jag ska bli bättre på det! Jag ska bli bättre på att vända ryggen till när nån har det jobbigt, att inte ta åt mig! Vet bara inte hur man gör?? Dessutom skrämmer det mig lite-Det skrämmer mig för att då kanske jag inte är den här personen som jag är idag?

Kram E

Energitjuvar är rubriken på mitt inlägg. Tror vi alla råkat ut för dem, sådana människor som bara tar energi och inte ger något tillbaka.

Jag har vid flertalet tillfället under livet träffat på dessa människor. Det är enligt mig negativa och missnöjda personer! Sådana som aldrig har något positivt att säga om någon eller något. De som trivs med att jävlas lite extra med andra - även om det krävs lite extra energi från den personen. Jag har försökt att sålla bort sådana personer ur mitt liv, men ibland kan man inte det - av olika anledningar...

Jag har en sådan person i min närhet just nu, en sådan som gärna och ofta påpekar allas brister och fel, en sådan som inte är nöjd oavsett vad! En sådan som gärna går några extra steg för att se till att någon annan blir drabbad, någon annan blir lidande. Det är människor som njuter av att jävlas med andra. Tack och lov att det är en person som jag inte har släppt in på livet. Det är ingen person jag kommer sakna eller ens fundera på i framtiden, men jag har i alla fall kommit så långt att jag inser att jag måste släppa för att själv inte dras med i detta negativa tänkanden. Det är märkligt det där - man tycker att man själv inte blir påverkad, men man blir det, efter nog lång tid så blir man det. Jag hoppas bara att jag själv har orken att ta mig ur denna dåliga relation....Jag som är den  mest konflikträdda människa som finns ska försöka förklara mitt plötsliga upphörande av telefonsamtal och inbjudningar....Tycker på nåt sätt att jag är skyldig en förklaring och det kanske är en himla bra träning för att komma över min konflikträdsla???

Nej fram för mera positivitet! Livet är alldeles för kort för att gå omkring och må dåligt och vara missnöjd! Är du missnöjd över något - gör nåt åt det!!! Har du för trånga byxor - köp större. Är du missnöjd i din relation - bryt upp! Är du missnöjd med ditt arbete - Byt! Förvänta dig inte att saker ska fixa sig av sig själv - fixa själv! Det är bara DU som kan göra något åt din situation, ingen annan!

Jag känner mig just idag, väldigt nöjd med min situation - jag har världens bästa man, ett bra arbete och dessutom just nu ett schysst erbjudande om nytt jobb på gång (om jag vill), jag har fyra friska barn och massor av goda, positiva,  RIKTIGA vänner, som ger lika mycket som de tar! Ni vet vilka ni är - Jag älskar er!!! Tack för att ni finns där!! Idag har varit prövningens tid och ni alla bara är så helt underbara! Tack, tack och tack!

Kram E

Jag har verkligen haft bloggtorka, total avsaknad av inspiration och ork att skriva nåt.

Nu är jag tillbaka på kan hända tillfälligt besök...eller så kanske inspirationen kommer tillbaka?

Kort uppdatering: Utlandsresan till Rhodos var helt underbar! Bror T och hans dotter A var med och vi hade 2 fantastiska veckor.

Jobbet flyter på, känner att jag lär mig massor fortfarande och att jag har massor kvar att lära  Vilket resulterade i att jag anmälde mig till kursen som jag började gå för 10 år sedan, men avbröt pga heltidsjobb. Nu börjar jag alltså om igen och hoppas kunna fullfölja hela utbildningen som håller på 2 terminer. Det är en Diplomutbildning inom ekonomi och som jag har förstått så rycker arbetsgivarna i en innan man ens är klar! Det känns ju skönt med tanke på att det är en aning stökigt på mitt jobb och man vet aldrig vad som händer imorgon...eller nån annan dag heller.

Mannen trivs på sitt jobb och det rullar på - lite mycket resor för honom nu i höst, men det är ju som det är. Jag får försöka överleva utan honom de dagarna....  

M som åter bor med oss har börjat 9:an och har lätt för sig i skolan och jag skulle bara önska att han la ner liiiite mer tid och energi på densamma, så skulle han få superbetyg i vartenda ämne!

Små-trollen är inte så små längre...A började 0:an i höst och M gick upp på största avdelningen på förskolan. Det funkar hyfsat än så länge i alla fall. Lämningarna går numera bättre för M, det är ibland som hon är jätteledsen, vilket innebär att jag också blir det...

Det som hänt närmast är kräftskiva på jobbet i fredags som tydligen slutade med katastrof...jag hade redan gått hem, men tydligen var jag inblandad i min frånvaro. Det går alltid att vrida till andras ord så det passar ens egna syften....Men något som kan vara klokt att komma ihåg är väl att inte fatta några avgörande beslut under en kräftskiva onykter...

I går hade vi middagsgäster - bror T hans tjejer L och A kom och käkade med oss. Himla trevlig kväll - fler sådana istället tack!!

Just nu sitter mina älskade barn i soffan och käkar frulle och ser på Bollibompa, pappan i familjen ligger fortfarande och sover...En helt underbar söndag alltså!

Kram E

...är namnet på Sigvardsvägens nyaste tillskott! Hon blir idag 3 veckor "gammal". Hon var och hälsade på mig igår denna lilla söta bäbis....Det är så svårt att förstå att våra barn faktiskt varit så små - för så länge sen är det faktiskt inte!!

I går vet jag inte riktigt vad det var med mig - jag var lätt illamående hela dagen med en ihållande huvudvärk. När jag kom hem la jag mig på soffan och där somnade jag och sov en timme, sen var både huvudvärk och illamående som bortblåst! Skönt!!!

Mellansonen M kom ner igår kväll också. Han ska praktisera här nere en vecka. Han ska alltså upp klockan 07.00 varenda morgon i en hel vecka!!! Hur i hela friden ska vi lyckas med det?? Nå, i morse funkade det bra i alla fall.

Solen skiner idag också, så barnen får fint skidväder idag. De har nämligen lilla Vasaloppet på dagis idag, med blåbärs-soppe kontroll och allt! De ska nämligen åka hela långa vägen runt förskolehuset    M hade i alla fall bestämt sig för att INTE åka skidor - hon skulle springa runt! Nå, tydligen var "guldmedalj" utlovad bara man tog sig runt - hur man tog sig runt var inte så himla viktigt.

Ja...det är så sant som det är sant!! Det är inte målet som är målet, utan resan dit....

Kram E

Sitter på jobbet nu, och jag brukar faktiskt inte blogga på arbetstid, men just nu fungerar ingenting!! Försöker få ut en lista ur systemet, men det bara hänger sig hela tiden - likadant varenda månad! Tror inte systemet tycker om mig!!

Dessutom har jag en ruggigt dålig dag idag. Mår skitilla - har ingen aning om varför, men det är liksom en centrifug i magen och hjärnan håller på att explodera...(hmmm, det där lät verkligen som att jag höll på att dö...)Nej, så illa är det inte, men jag blir lite fundersam på varför jag mår så här??

Nå, det går väl över - jag har ju inte så många timmar kvar, så det är bara att härda ut. Rätt lugn här i övrigt. Lite trist faktiskt när jag är själv. Min kära kollega har opererat sig, så hon är hemma idag.....

Men vilket otroligt väder det är här!!! Solen skiner från en helt molnfri himmel och jag bara njuter!!! Trots att jag sitter inne, så blir allt så mycket lättare när man börjar inse att det nog blir vår i år också!!

Dessutom har nedräkningen börjat....Det är precis 97 dagar tils vi lättar mot Rhodos!! Sen har vi ju en lite mindre resa inbokad, nämligen vår årliga "påsk-resa" till Ekträsk - 23 dagar and "counting down!" Även om jag egentligen inte längtar så mycket efter snö och vinter i år, så ska det ändå bli så himla mysigt att bara umgås med familjen och bara vara...

Kram E