....du kommer till en tid i ditt liv när du inser vem som betyder något..  Vem som aldrig gjorde det...  ...Vem som inte kommer att göra det... Vem som alltid kommer att göra det..
Så, oroa dig inte för människor i ditt förflutna. Det finns en anledning till att de inte finns med i din framtid....

Ovanstående hittade jag på ett inlägg på FB...Det stämmer så himla bra tycker jag. Jag tror att jag har kommit till den tiden nu. Eller det har jag väl gjort för ett tag sedan, jag har bara inte GJORT nåt åt det. Men jag jobbar på det. Det blev mitt nyårslöfte i år. Att jag ska ta vara på de som betyder något för mig, strunta i de människor som jag inte trivs tillsammans med. Livet är för kort för att man ska öda tid och energi på människor som ändå inte ger nåt...

Jag har en syster som är himla duktig på det! På att vara ärlig mot sig själv - att inte bry sig så mycket om vad folk tycker. Jag är rätt avundsjuk på det. Jag är fortfarande rätt lam och har svårt att bita i från. Har svårt att säga vad jag verkligen vill, utan jag säger ja när någon ber mig om hjälp eller så även fast jag kanske måste slå knut på mig själv eller familjen för att lyckats hjälpa denna personen. Jag menar absolut inte att man inte ska hjälpa varann, men man kanske borde bli bättre på att säga nej, bättre på att vara ärlig mot sig själv. Vad JAG vill och vad som är bra för MIG!

Säger som min goa vän G sa till mig: Du, Eleonor, kom ihåg, ett nej kan faktiskt vara ett ja! Ett JA till dig själv! Tycker det var rätt bra!

Bjudet på en bild på någon som är viktigt för mig, då, nu och alltid!!

Japp,  idag är den dag när allt vänder! Det hade jag bestämt mig för redan igår kväll. Mycket riktigt, idag har varit en sån himla braig dag, så jag nästan blev förvånad själv. Allt har bara flytit på och alla avstämningar på samtliga bolag stämde på öret, utan några som helst omföringar eller utredningar. Klockrent!

Jag har också fått sån himla bra och konstruktiv respons från mina underbara arbetskamrater idag, så jag känner mig så himla glad och lugn. Det kan bara inte bli galet! Tack snälla, mina goa, fina arbetskamrater, ingen nämnd och ingen glömd! Jag är tacksam över att ha er!

I morgon är dagen D - dagen då jag ska! Säger inte vad nu, men det kommer längre fram för de som är intresserade....

I övrigt njuter jag av livet, trots min konstanta sömnbrist, som jag kanske borde försöka göra nåt åt. Det är märkligt, nu när M äntligen sover på nätterna, efter 4 års konstanta nattvak, vaknar jag ändå precis de tiderna jag brukade vara uppe med henne...märkligt vad kroppen ställer in sig...hoppas bara den kan tänka sig att ställa tillbaka sig också, så kanske, kanhända att jag får mer än 5 timmars sömn per natt....

Pratade med BVC och VC om just detta, men det enda de kan hjälpa till med är insomningstabletter - vill inte gärna börja ta det, är livrädd för att bli beroende av piller för att kunna sova. Det borde väl ändå vara nåt som ska komma naturligt med tiden??  (Sömnen menar jag..)

Nu är det "kasta omkull litet barn-dags" eller med andra ord: sängdax för de små...Ha en underbar kväll!

Kram E  

Jag blir fullständigt vansinnig!! I morse var klockan 5.40 när jag tydligen hade sovit färdigt. Likadant igår,klockan 6 öppnade jag mina blå och sen var det omöjligt att stänga dem igen. Jag förstår inte...när man får sova, då kan man inte! Helt sjukt!

Just nu sitter jag själv i bästa soffhörnan med mitt täcke, kudde och en kaffekopp. Jag sitter och lyssnar på mina älskade barns snusningar...dom sover än. Det blev sen kväll igår...men barnen hade superroligt och vi vuxna hade jättetrevligt.  En helt spontan helkväll med grannar med familj. Det är det enkla som oftast är det bästa.

På tisdag ska jag göra en sak som förmodligen kommer påverka mig både privat och yrkesmässigt i framtiden.  Oavsett som händer då, kommer det bli bra. Det bara vet jag.

Kram E

Kram E

Ja, jag vet - det har inte varit annat här under jul känns det som. Men det är ändå så att jag känt mig arbetande - trots lediga dagar. Jag har känt att det varit lite för mycket. Nu, idag, bestämde jag  mig dock för en sak! Jag gör det jag hinner och inte ett skit mer! Jag kan inte slå knut på mig själv för någon annans skull. Det är absolut inte jag som tjänar på det.

I dag var skolan stängd, så Ante var hos en kompis hela dagen. De har haft super-roligt! Michelle var på dagis ett par timmar innan hennes kompis mamma hämtade henne från förskolan. Båda mina älsklingar har haft supermysig dag idag.

Vi hade förresten himla mysigt igår också. När den värsta "bluesen" hade lagt sig, gick vi ut och skottade snö och åkte snowracer. Vi blev bjudna på pizza och bubbelbad för barnen av grannarna. De hade så mysigt och det hade förresten vi vuxna också.

Maken ringde imorse och de kom sig iväg tillslut, trots försenade plan och snöstorm. Dock regn i Frankrikes Alper igår. Hoppas verkligen det blir bättre väder under helgen så skidåkningen blir mysig!

Nu ska jag och barnen njuta av fredagkvällen med bolibompa och massor av godis!

Får besök senare ikväll och då kanske det blir lite vin, ost och kex. Det kommer bli en bra helg!

Kram E

I dag är ingen bra dag! Jag känner mig jättesorgsen och ledsen och vet egentligen inte varför?! Vaknade supertidigt med den där obehagskänslan och klockan 7 var det bara att ge upp! Trots att barnen fortfarande sover, sitter jag här med min kaffekopp. Varför jag känner mig sorgsen har jag egentligen inget bra svar på??

Är det för att jag vet att maken ska åka bort några dar? Näe, trist är det såklart,  men jag är ju ganska van att han inte är hemma jämt.

Är det kanske för att belastningen på jobbet är rätt våldsam just nu?

Ja, kan vara en rätt betydande orsak, då jag hela tiden känner mig otillräcklig...Samtidigt försöker jag känna att jag ska skita i det. Det är inte mitt företag - inte jag som fattat besluten om hur saker ska vara,men det hjälps inte - jag har hela tiden den där oron i kroppen, ska jag hinna? Vad ska jag prioritera bort för att det viktigaste ska bli gjort?

Jag tänker inte ha det så här så väldigt länge till, jag vet att jag är den enda som kan förändra min situation och det tänker jag göra. På vilket sätt och när - får jag se, men det är inte långt borta!

Kram E

Jag har under ett par månaders tid blivit kallad trollpacka...Det finns en, eller egentligen två anledningar till det...

Första gången jag trollade lite var när jag jobbade på ett företag i Kista och hade en supergo kille som jobbarkompis - han var precis som min lillebror, snäll, go och snygg! Han var inte min typ, men en riktig 10-poängare ändå! Han blev singel och rätt blåst av sitt ex och efter ett tags deppande för honom tyckte jag att det fick vara nog! Jag bestämde en date med en av mina andra goa vänner - att vi skulle ses i stan. Sen sa jag till min arbetskollega att han och jag skulle gå ut och käka mat...Senare mot eftermiddagen ringde jag först till min kompis och sa att jag fick en arbetskollega som ville följa, lite så där besvärat, som att jag egentligen inte alls ville att han skulle följa...Sen meddelade jag min arbetskollega att - Åh, min kompis ville så gärna följa med och jag kunde inte säga nej...(jag ljuger så bra...) Vi åkte i alla fall in till stan allihopa och käkade och vidare ut på lite galej. Jag såg att min kompis och min kollega fattade tycke för varann och jag åkte hem. På väg hem i taxin ringde de och frågade vart jag tog vägen - jag svarade: Mission completed!

Det här var för 10 år sedan och idag är de gifta sen flera år tillbaka...Precis de orden jag sa till dem samma kväll de träffades, var de orden som jag skrev i deras gästbok på bröllopet...

Andra gången jag utövade min häxkonst var rätt nyligen - det här involverar dock min allra bästa vän och en annan tidigare kollega. Båda två singlar, varav min bästa vänninna varit det ett tag och hon är ingen enkel person att få på fall, men jag visste i mitt hjärta att hon VILLE träffa någon,(det har väl egentligen inte varit någon brist på friare, men ingen som passade) även om hon aldrig erkände det....En gång när jag satt och chattade med min tidigare kollega bad jag honom kolla in henne på FB vilket han gjorde, senare när min vänninna ringde bad jag henne göra detsamma...Hon addade honom på FB och sen spann allt bara på...Dom har hunnit med flera träffar, trots att de bor 70 mil isär, så har de hittat sätt att träffats och tydligen har amors pilar träffat helt rätt och mitt i prick för de båda och ingen kan vara gladare än jag!!

Hokus, pokus, filiokus - undrar just när nästa bröllop blir?? Jag väntar med spänning på inbjudan i alla fall!

Kram E

Jag har varit helt sjukt dålig med att uppdatera min blogg - dels för att det vart lite mycket med det mesta och sen att jag inte känt någon motivation att skriva heller...

Har haft mycket tankar dock - om hur bra jag trivs med livet just nu! Det finns så mycket som jag är tacksam för!

Nummer ett är ju såklart min underbara och älskade familj - bestående av storebror, min förstfödde älskade son,  som det har gått så himla bra för - trots  att han inte alltid haft de bästa förutsättningarna. Du, min älskade son - kommer klara dig bra här i livet!

Son nummer två  - som varit och är en stor glädje, som har rasat genom livet både på gott  och ont. Känns just nu som allt går din väg - hoppas det håller i sig, du har inte många år kvar till  du är vuxen..Jag önskar dig allt gott!

Son nummer 3, du mammas solstråle, som blivit 6 år och inte gör annat än att gå mellan skratt och förtvivlan, från att älska pappa och mig - till att tycka att vi är dummast på hela jordklotet!  Tänk om  jag kunde hjälpa dig genom denna 6-års perioden..mammas hjärta....Det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur tufft du har med dig själv just nu.

Sist men inte minst, mammas lilla prinsessa - som är den som just nu är i en sån himla härlig period där du bara fullkomligt älskar alla! Den lilla tjejen med den STORA viljan - hoppas du får behålla den, den är inte alltid rolig för oss i din omgivning, men jag tror att du kan ha stor nytta  av den i framtiden...

Min man....Ja, jag har inte mycket annat att säga än att han bara är bäst och jag älskar honom helt galet mycket! Vi har gått igenom så mycket ihop och det är fortfarande så mycket kärlek!

Nummer två av mina "tacksamheter" går till min underbara morbror och moster som jag och min familj adopterat som min mamma och pappa och barnens mormor och morfar -eftersom jag begåvats med en mindre närvarande pappa och en mamma som bor i himlen...Tack för att ni finns för oss-det betyder så mycket!

Nummer tre går till alla mina goa vänner som jag har omkring mig - det finns inga bättre! Ingen  nämnd och ingen glömd...Jag är glad och tacksam över att få ha er som mina vänner!

Nummer 4 går till mina syskon - jag har rätt många, våran kontakt är rätt sporadisk, men trots allt så finns ni alla i mitt hjärta och jag saknar er! Kanske år 2011 kan bli ett år när vi försöker ses lite mer?

Nummer 5 är att jag har ett jobb som jag tycker om, på ett ställe som passar i mitt liv just nu, med himla goa arbetskamrater som jag tycker om allihopa!

Kram E

I dag har jag vab:at. Michelle opererade bort sina halsmandlar och polyper förra tisdagen,och idag var min första vab-dag. Uffe har tagit förra veckan. Michelle är egentligen inte sjuk-sjuk längre, utan vi ska vara hemma med henne i 10 dagar för att undvika blödningar och onödiga infektioner (och dom florerar ju fint på dagis).

I dag så hade i alla fall jag lovat André att han skulle få ta med sig sin kompis hem från skolan och eftersom att jag var hemma så skulle de få komma hem tidigare - redan när skolan slutade klockan 12.

Jag och M  hämtade grabbarna på skolan och redan i bilen kunde jag ana hur eftermiddagen skulle bli: Det var mycket kiss och bajs och annat väldigt viktigt som avhandlades där i baksätet. Det var knappt så jag kunde hålla mig för skratt, och jag tycker verkligen inte att det är roligt egentligen. Men i så stora doser, när det verkligen inte finns nåt annat som räknas, blir det faktiskt lite roligt.

Hur som, vi kom hem och grabbarna meddelade att de inte hade käkat nån lunch då det var "bajsäcklig" mat på skolan idag. Jag skulle ändå fixa lunch till mig och M, så klart att de fick käka också. Båda två skopade i sig ordentligt - 2 portioner båda två (1 timme efter lunchen på skolan??) Hela lunchen fortsatte samma ämne som i bilen avhandlas - tills jag blev riktigt arg (vilket inte är så himla lätt att låtsas vara, när skrattet liksom bubblar för att det blir så för mycket av allt). Då, till slut så gav dom sig.

Efter maten var det full fart - 2 grabbar på 5 år som verkligen gav utlopp för precis allt  och en kompis-törstande 4:a åring som försökte hänga på - snacka om galet!! Jag var helt slut efter etapp 1. Tillslut så kom dom på att dom kunde spela lite tv-spel och M ville se en film och äta popcorn. Grabbarna fick en låda popcorn och M en. Jag låg och kollade film med Michelle och tillslut hörde jag ett krasch!!! Grabbarna hade hittat på att de skulle spela fotboll på övervåningen!!! Där rök en vas (men det kunde lika gärna ha varit ett fönster, så jag är glad!!) Dessutom var popcornen som en gång låg i en liten låda - utspridda över precis hela huset. Hela mattan i vardagsrummet, hela övervåningen, trappan, badrummet. Ja, det fanns nog inte en enda plats det inte var popcorn på.

Fram med damsugaren - efter en halvtimme fanns inte ett spår av alla dessa popcorn. (Jag är ju såååå himla duktig)

MEN, då hade grabbarna kommit på att vi hade ju hemgjorda negerbollar i kylen som behövde ätas upp (med pärlsocker på) sååå, då hade jag ju pärlsocker precis överallt istället!! Fram med damsugaren igen.

När det var klart tog jag fram lite pärlor till M så vi skulle göra halsband, grabbarna skulle leka med lego. Vilket så klart inte blev så, de började busa och M rusade in i leken med all sin energi. Då åkte hon på lite däng av A:s kompis, då började grabbarna bråka - för A blev vansinnig!! Du är inte min kompis längre!! Du slog min lillasyster!!! Jaha, å så var det i full gång! Efter lite medling lyckades jag få grabbarna att bli sams igen och vi återupptog halsbandsbyggandet...men inte så många minuter...sen var de igång igen. Michelle grät, grabbarna bråkade och jag slet mitt hår.....  

Då, som en räddande ängel ramlade maken in genom dörren!! Aldrig någonsin har han varit mer efterlängtad!

Hur som helst - jag har överlevt dagen. Men det är inte utan att jag känner att det ska bli skönt att gå till jobbet imorgon.....

Kram E