Fick en kommentar idag på mitt inlägg jag skrev för nån dag sen: "skämmes ta mig fan"...Jag kommer publicera den kommentaren nedan, har bara lite jag vill skriva först..

Nummer ett är: hur vet du, som la den här kommentaren att det var "mitt eget kött och blod" jag skrev om? Kan det vara så att du fått nån indikation på det? Undrar från vem? (om ni undrar var jag lite sarkastisk där)

Jag har mina skäl till att jag inte kan ta det här med henne själv, men jag förstår inte hennes skäl till att baktala mig och resten av hennes "kött och blod" i sin blogg?? Varför kan man inte ta det som en vuxen människa, via luren eller så?? Hon har mitt och restens telefonnummer, så problemet ligger inte där.

Jag ska be att få förtydliga för kommentars-inläggaren att jag och vi (läs: jag och övriga av samma "kött och blod") på alla tänkbara sätt försökt hjälpa och lösa all världens problem med denna person - vi har alla på olika sätt försökt hjälpa till för att få ordning på de problem som finns, dennes persons räkning. Detta har dock inte fallit i god jord, vilket har gjort att vi slutat försöka! Man måste liksom vilja själv också...

Vi har försökt få den här personen att VILJA stå på egna ben, att bli en självständig människa och inte behöva förlita sig på någon annan - att kunna ta hand om sig själv, både ekonomiskt och känslomässigt.

Jag är dessvärre väldigt bekymrad över, då jag tror att även denna gång kommer det sluta med ytterligare en (krasch)-landning som förmodligen inte kommer vara på något sätt enklare än de andra. Efter varenda krasch har det visat sig att personerna som försörjt henne under flera år - tillsammans med sina familjer, inte gjort annat än misshandlat, baktalat och varit elaka mot henne. Det är jäkligt märkligt att precis varenda X som finns i hennes liv är våldtäktsmän och misshandlande psykopater?? (Läs gärna hennes kommentarer i min blogg sen tidigare..man får lätt en annan uppfattning om dessa personer då???)

Jag vet inte i vilket umgänge man ska vara för att få så fruktansvärt många ovänner som man ska polisanmäla och näst intill hotar i sin blogg??? Jag måste säga att jag har aldrig någonsin träffat på så många galna typer som tydligen florerar i den person som är "mitt kött och blod"s liv?!? Förstår inte var man hittar alla??

Hur som helst - jag lovade publicera kommentaren, men innan jag gör det vill jag bara säga till dig - du är välkommen att läsa min blogg, det går jättebra, men det här är nog första och sista gången jag publicerar nåt du skriver till mig...anledningen till det är att du kan ju omöjligt veta...du har inte en jävla aning....

Kram E

"Tycker att det är jävligt onödigt att sitta och skriva såna här saker om sitt eget kött och blod. Så gör man väl fan inte?! Man har EN familj och den ska man ta väl hand om! Vissa har inget bra liv som vissa har. Respekt kallas det och man ska fan inte klanka ner på en annan människa för att den har det svårt!"

http://iwillneverfall.devote.se
IP: 82.145.209.33

I dag har vi haft en riktigt mysig söndag! Trodde inte det igår när termometern visade att jag hade nästan 38 graders feber på eftermiddagen....Nå, det är ju bara att gräva ner sig i soffan och dö lite...Fick samtal från goa familjen N-H som ville träffas, men det var ju bara att avstyra, men nu är nästa helg bokad för en kväll ihop - saknar er!!

I dag kändes livet mycket lättare, febern var borta och vi hade bokat med våra goa "Turk-vänner" att vi skulle luncha ihop och att barnen skulle få leka. Jag är så glad att jag var pigg och i form för det! Det är så himla kul att vi faktiskt håller kontakten. Det är inte ofta man håller i de personer man träffar utomlands,  men på nåt sätt så stämde det mesta klockrent och barnen hade så kul ihop, så det känns bra att vi, båda familjerna tar sig tid att ses! Tack A & B för en mysig eftermiddag!! Det gör vi om snart igen.

Har i helgen också fått veta att en ung människa som vi känner, valt att avsluta livet...Jag blir så ledsen. Jag undrar hur många jag känner som har valt just den vägen?? Alldeles för många. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på alla dessa anhöriga som aldrig får ett svar på varför. Alla dessa små barn som får växa upp utan mamma eller pappa - vad ska dom tänka när dom växer upp?? Jag hoppas dom har bra vuxna omkring sig, så att dom förstår att dom inte var någon som helst anledning till det som hände. Någonstans är också det här ett problem för fler än bara just den familj det drabbar - varför mår så många, så dåligt, att enda utvägen är att välja bort livet??? Vad är det som händer?? Varför bryr vi oss inte om varann mer? Varför märker ingen vad som är på väg att hända? Jag gör det inte, du gör det inte, vad kan man göra för att förstå, för att förhindra? Något måste man kunna göra!! Något liv måste man kunna spara??

Ja, jag önskar jag hade en patent-lösning på just detta - att folk ska slippa må skit! Att jag kunde göra något! Något konkret för att få människan att förstå att världen är bättre om dom finns i den och att de problem de har är till för att lösas och att vi tillsammans fixar det?!? Jag önskar verkligen det av hela mitt hjärta!

Ja, blev ett lite tråkigt slut på min blogg, ber om ursäkt för det, men det här berör mig, det här är något vi måste hjälpas åt att försöka göra något åt - även om det är "omöjligt". Ge en kram till en främling! Ge ett leende till någon!! Säg något snällt till den som står brevid dig i konsum-kön! Gör något!!! Alla behöver få höra att dom är bra, att dom har en snygg tröja, ett vackert leende, eller bara att dom är bra!! För alla är bra!! På något!!

Ta hand om varann och kramas lite mer än ni brukar - det här livet, det kan hänga på skörare tråd än ni någonsin anar....

Kram E

Jag vet att jag flera gånger tidigare berättat om min spindelfobi, det finns
en anledning till att jag är så fruktansvärt rädd för dessa åttabentingar.
Eller jag kan i alla fall, som amatörpsykolog gissa mig till en händelse som
gjort att jag blev som jag vart...

En gång var jag och en av mina absolut bästa barndomsvänner iväg till ett
ställe som heter Padjerim. Där hade familjen som bodde där häst (såklart!!) och
jag och min kompis J var ju helt galna i dessa djur, så vi bestämde oss för att
tälta där några dagar. Sagt och gjort, vi slog upp tältet och hade några mysiga
sommarlovsdagar där mitt ute i buschen (ja, vi bodde i Vuollerim på den tiden
och Vuollerim är ju faktiskt en väldigt central....byhåla....=0))

Hur som helst, det jag skulle berätta var om våran spindel-upplevelse...

Det var en natt...typ vid 4-rycket, så vaknade jag av skräck - jag hade
"drömt" att en stor spindel sprang över sovsäcken...usch, gick inte
att somna om, så jag steg upp och umgicks lite med de 4-benta djuren..mysigt!
Hur som helst, vi skulle åka hem den här dagen och när vi skulle packa ihop
våra grejer, så när jag skulle stoppa min sovsäck i den plastpåsen den fraktats
i, så upptäcker jag att det är en miljon(!!) spindlar i denna!!! Min kompis
kastade ut påsen på marken och stampade helt hysteriskt på påsen - sen öppnade
vi den försiktigt och tittade in i den...det bara kryllade fortfarande, ben
överallt!!...Herre GUD!! Insikten slog mig med full kraft - rätt i nyllet!! Jag
hade inte DRÖMT!! Det var en RIKTIG spindel som faktiskt sprang över min
sovsäck på morgonen...Åh, vilken hemsk vetskap!!! Undrar just hur många som
bott nere i min sovsäck och gosat in sig där vid mina nakna
ben.....juuuuuuuhhhh!!!

Ja, vi har pratat om det här nån gång efteråt, och vi bara ryser båda två -
jag känner nu när jag skriver om det åxå, att mitt hjärta slår i 280!!! Det är
helt galet!!

Nå, kanske, kanske det någon gång kan gå över...det har blivit bättre, men
inte bra - jag hoppas bara att jag inte lyckats överföra allt för mycket på
mina barn..

http://www.youtube.com/watch?v=bRV4d9LCawU

Ha en trevlig helg!

Kram E

Har varit på höstens första föräldramöte idag. Denna gången för min lilla etta-gluttare! Det var nog ett av de bästa föräldramöten jag någonsin varit på..(och då ska man komma ihåg att jag har 4!! barn!) Jag tror att min yngste son blivit begåvad med en av i alla fall Vistaskolans bästa lärare! Allt känns bara så himla bra just nu. Förmodligen kommer vi få kämpa på lite med A, men det känns betydligt enklare att slita lite med honom hemma när man märker vilken engagerad lärare han har! Hon kommer INTE tillåta A (eller nåt annat barn heller för den delen), komma efter! Hon kommer se till att hon har barnen med sig - det kändes på hela hennes sätt! Mamma-hjärtat slår lite lugnare nu! <3 Vilken tur att just A fick denna underbara fröken som sin första "riktiga" fröken. Kan någon engagera honom, så är det hon! Jag tror att hennes sätt gjorde oss föräldrar fängslade under den här stunden vi var på mötet, hoppas och tror att barnen känner ungefär samma när de lyssnar på henne.

Jag får lite flasch-backs från mina egna första år i skolan. Jag hade världens snällast fröken som hette Karin Johansson och hon luktade apelsin och hade en jättefin ring, en stor brun sten. Märkligt vilka konstiga saker man minns??! Men det kommer jag ihåg. Mycket annat minns jag inte från de där första åren, men hennes ring och doften av henne minns jag!

Nå, det kanske inte är så konstigt, det är ju 35 år sen jag började 1:an, och det märktes verkligen att det är ett tag sen jag gick i skolan, när jag fick se alla undervisnings-hjälpmedel som finns idag, mot vad vi använde på skolan, då, när jag började.  

Känns i alla fall helt otroligt, jättebra just nu, att min lilla prins hamnat i just hennes klass!!!

Kram E

Det här är ett irriterat och förbannat inlägg! Ilskan och förbannandet är direkt riktad till en person som finns i  min närhet...Jag undviker att nämna några namn eller relationen oss emellan. Jag kommer dock nämna det mesta i övrigt..

Personen i fråga är 30 år i november. Har aldrig haft ett fast jobb, har aldrig egentligen ansträngt sig för det heller, hon har alltid haft människor som hållt henne under armarna. Först hennes mamma som förde över pengar några gånger i månaden och även pojkvännens föräldrar som "hjälpte till". Så har det fortsatt - bara byta karl när den man är tillsammans med börjar ställa lite krav! Begära att personen ska söka/skaffa sig ett jobb, betala sina egna skulder hos kronofogden osv, osv...

Den här personen har flertalet gånger ringt och grinat i min telefon och jag har gjort det jag kan när det kommer till att hjälpa, (eller det som i min värld är att hjälpa, men som tydligen var helt fel). Var till och med på väg att åka 40 mil tor för att hämta henne en gång från en pojkvän som tröttnat! Som tur var hann jag inte åka, för det blev bra morgonen efter igen...(suck!!) Jag har flertalet gånger ringt runt till kronofogden och lite andra inkassobolag för att kunna ringa in och  hjälpa henne med sina skulder, att få lite koll på läget,  men idag så anser hon att "jag bara försöker styra och bestämma hur hon ska leva sitt liv"...Ja, vad gör man då?? Jo, ger upp!!

När man sedan kollar nåt inlägg i hennes blogg, så har hon dessutom mage att tracka ner på folk som jobbar på Mc Donalds?!? Men för fan!! Dom människorna som jobbar där har insett att man behöver en inkomst för att överleva, någonstans ska man ju börja också?! Sämre jobb kan man nog ha! Jag har jobbat med rekrytering och gör det i viss mån idag också, och jag kan säga att jag aldrig, aldrig skulle anställa någon som aldrig jobbat (om man är 30 år) och jag skulle mycket hellre anställa nån som jobbat på Mc Donalds, bara för att man ser att dom har i alla fall haft viljan att kämpa!! Att dom haft så pass jävlar anamma, att dom lyckats få ett jobb!!

Jag blir så förbannad när jag tänker på att den här människan bara flyter omkring i livet och gör absolut ingenting. Skryter lite om vilken bra "hemmafru" hon är som startar en tvättmaskin eller diskmaskin nån gång. Jag kan ibland tänka att hon skulle prova ha mitt liv - 1 dag! Börjar jobba 07.00, ska ha fixat barnen iordning före det, klockan 16 hämtas barnen på dagis & skola, vi är hemma vid 17, matlagning, dusch, läxläsning och sen lite tvätt, städ och disk. Det är inte en hemmafru-tjänst, det är det som är livet!!!

Jag bara hoppas att denna person vaknar nån dag (gärna snart!!) och inser att man inte kan vara en parasit och leva på andra hela livet. Man har inget eget värde om man hela tiden ska vara ett påhäng på någon annan då man inte tjänar egna pengar. Man ska be om pengar för att köpa en glass, ett par trosor?!? Nej, fy f-n!! Aldrig, aldrig att jag skulle låta någon få den makten över mig!! Finns inte på kartan!

Ja, jag har nog gjort mitt statement of the day: Jag fullkomligt HATAR lata människor! Inte människorna, men väl beteendet!

Sist men inte minst sänder jag en tanke till Stefan Liv´s familj! Så tragisk och förmodligen onödig olycka...  

Kram E

Jag fastnade på nätet ikväll och läste en blogg som en mamma skrivit. Hennes dotter valde att ta livet av sig på sin skola när hon var 15 år. Kan någon förstå hur man kan vara så olycklig när man är 15 år? Anledningen till den här tragiska händelsen var inte mobbing egentligen, men väldigt nära..

Hon sågs inte! Det var inte någon som såg henne! Ingen som undrade om de skulle följas till skolan, ingen som undrade om de skulle läsa läxor ihop, ingen som undrade om de skulle ses i helgen. Hon var helt ensam, inte en enda kompis, ingen som brydde sig! Hon skrev till och med en uppsats (den sista hon skrev) om självmord, om hur det kändes att vara ensam, om att hösten var självmordstankarnas tid. Inte ens läraren brydde sig?!?

Jag får så fruktansvärt ont i hjärtat när jag läser historier om barn som far så fruktansvärt illa. De far illa för att vi vuxna lärt våra barn att vi ska vara på ett speciellt sätt, och är man inte inom normen, då är man inte värd att öda sin energi på, eller än värre, då har man rätten att trycka ner den personen med lite fler elakheter och gliringar. Vi har förmodligen inte lärt våra barn med vilje, utan det blir lätt så när man beter sig så själv som vuxen.

Jag är inte bättre själv! Jag vet tillfällen i skolan när jag var elak och sa elaka saker till de som kanske inte var precis som jag. Precis som jag fått motta elaka kommentarer och blivit lurad på ett elakt sätt...förmodligen för att jag inte föll in i mallen i just det umgänget.

Det jag idag hoppas att jag har lärt mig, är att man inte beter sig så! Att jag idag hellre försöker ta med någon som kanske inte är precis som jag, bara för att det är roligt att vi inte är lika varann, kanske man kan ha ett annat utbyte av varann än om man bara umgås med de som är lika mig?!?

För något år sedan, jobbade jag inne i stan. När jag landade med pendeltåget vid centralen, låg det en man vid rulltrappan. En av stans alla hemlösa, förmodligen full på mer än på livet. Han hade slagit sig ganska illa - slagit i hela ansiktet i perrongen. Alla morgonpendlare (ja, ni som vart härnere vid 7.30 en vardag, vet hur många människor som rör sig vid centralen den tiden), de trampade på mannen, eller bara tog ett stort kliv över...jag vet inte hur länge han hade legat där, men jag gick i alla fall fram och hjälpte honom till sittande läge och ringde ambulansen. Kan någon förklara för mig var empatin tagit vägen hos människor?? Var finns mänskigheten?? Jag tyckte absolut inte det var någon trevlig upplevelse, att dra och slita i en nerpinkad och nerblodad uteliggare, men någonstans så tänkte jag inte på det då, jag kunde inte låta honom ligga kvar där! Men tydligen är det så man ska göra...Men jag vägrar! Jag kommer fortsätta hjälpa, oavsett vem det är som behöver hjälp..

Jag önskar bara att inte fler barn (eller vuxna för den delen), ska välja döden före livet för att de är ensamma eller mobbade. Tänk på att ibland kanske det bara krävs ett leende, en komplimang. Kanske att ta med någon på en fika, eller bara prata med någon på busshållplatsen? Tänk att du kan göra någon glad med att du ler lite...

Gör det!

Kram E

Jag har en speciell person i mitt liv.... Den här personen är en människa som jag sett upp till under hela mitt liv.  Som har varit min bästa vän, men också min värsta ovän under vissa perioder. Det är en människa jag alltid varit avundsjuk på för att hon varit så stark och snygg. En människa som står för sina åsikter och sa precis vad hon tyckte! Jag tyckte det var ett bra drag, oftast, men inte när hon sa saker som gjorde mig ledsen - vilket hände nu och då. Jag har idag förstått att det många gånger sas just för att hon var avundsjuk på mig...? Märkligt hur saker kan bli...

Hur som helst, den här personen har varit rätt frånvarande under några år och vi har rätt nyss återupptagit vår relation - lite som  bambi på is från början, men efter de första trevande kontakterna, så var det som att vi aldrig varit i från varann...fast kanske ändå..Det känns som att våran relation blivit så mycket bättre och så mycket närmare än den någonsin varit.

Den personen jag pratar om är min syster! Min älskade, vackra storasyster! Hon har gjort en resa under det här sista året, som varit rätt tuff, fast förmodligen väldigt, väldigt nyttig. Nu tror och hoppas jag att denna resa är över - eller i alla fall väldigt nära över...Jag hoppas att allt blir precis så himla bra som min älskade syster vill att den ska bli! Att hon och hennes nära och kära kommer få ha det precis så underbart som de så väl förtjänar!! Älskar dig söta syster!

http://www.youtube.com/watch?v=zI8woUMUoMg

Kram E

Ibland glömmer man lätt bort hur bra man har det egentligen. Undrar varför det är så? Jag menar, jag om någon borde komma ihåg hur det är när livet är orättvist..?!

Men ibland kommer jag på mig själv att bli alldeles varm i kroppen och oerhört tacksam för allt jag faktiskt har. Trots att man gnäller över många småsaker..så är ju livet faktiskt ganska så underbart och fantastiskt!!

Jag har precis allt jag någonsin kunnat önska mig! Jag har en underbar familj med friska barn och en helt underbar man som jag älskar över allt annat och som också älskar mig. Jag har ett jobb som jag trivs med och där jag faktiskt har en lön som gör att jag klarar mig utan problem ekonomiskt. Jag har ett jättefint hus som vi tillsammans gjort till ett hem, där vi alla trivs jättebra. Jag har en handfull vänner som betyder massor för mig och som jag trivs tillsammans med. (dock är jag lite dålig att ta mig tid för att umgås med dessa underbara människor).

Ibland kan jag dock tänka på hur fort allt kan ändras och förändras i livet...Jag känner en kille vars fru blev jättesjuk i cancer efter deras första lilla flicka föddes..Hon var sjuk i 9 år innan hon gick bort i denna eländiga sjukdom. Deras lilla tjej har bara känt sin mamma som sjuk. Pappan har alltid fått vara den som tagit hand om sin familj (vilket han självklart gjort med glädje!). Jag känner också en tjej, vars lilla son drunknade hemma på tomten i en regnvattenfylld hink, 2 år gammal...Det finns så många tragiska livsöden som förändrar en människa för alltid...

Det är därför jag ibland kommer ihåg att försöka vara tacksam och ödmjuk inför livet, och för att jag och de människor jag älskar och bryr mig om, är friska och mår gott. Det är inte alla förunnat!

Men idag, denna söndagkväll, känner jag den där varma, mysiga känslan i kroppen, nu när vi tillsammans sitter och myser i soffan med våra nyduschade barn, med levande ljus i både fönster och på bordet...känslan av lycka, tacksamhet och ödmjukhet mot livet....

Jag älskar er, min älskade familj & vänner...till månen och tillbaka igen!

Kram E