I dag är det den 11/11 - 11 och klockan 11.11 skulle jorden gå under..Den gjorde inte det. I alla fall inte här i Glömsta. Men däremot har vi vart på vår lungröntgen nu jag och lilla M och det visade sig att jag (som har nära döden upplevelser då jag har 37.8 i feber), bara har en vanlig "bonn-förkylning" M däremot har också lunginflammation - samma sort som A...Blir man trött, eller blir man trött??? Stackars mina små ärtor!

Hur som helst, jag tänkte ju då i min enfald att vi på måndag, när penicillinet tagit, att vi kunde gå på skola och dagis igen, men tji fick jag! M ska vara hemma nästa vecka också, för annars kan det tydligen bli komplikationer. Det vill vi ju inte, så det är ju bara att försöka lösa ytterligare en vecka VAB...Varför har man inte sina nära och kära närmare??? Tänk om farmor och farfar bott här så hade kanske nån dag hade gått att lösa med att dom kunde vara med barnen en dag eller två...men, men...det är bara att försöka ta det för vad det är och göra det bästa av det..På nåt sätt ska vi väl kunna lösa en vecka till...

Nu ska jag försöka bege mig ut i skogen med liten bus-hund, och barnen knölar jag ner i vagnen under filtar och overaller, så dom slipper anstränga sig....

Kram E

Nu börjar vi få lite koll på personligheten på våran lilla jycke som vi tror ska heta Smokie..(Ibland så tycker jag han är en mera Bosse dock). Det är världens mysigaste lilla kille och så himla följsam.

När jag började med hund, var det mamma & pappas gråhund som råkade "illa" ut. Lilla Nilla, som hon hette fick följa med mig på hundkurser, lydnadskurser och till och med tävlingar! Dock var det ju en jakthund och hon tyckte ibland att det var roligare att dra från tävlingsringen och springa efter ett rådjur eller en liten hare.Sen när jag flyttade hemifrån, skaffade vi en goldenhanne som hette Andy (eller egentligen Ambrosius) och han var så himla go, så att gå nån lydnadskurs behövdes inte.

Hund nummer 2 blev en schäfertik, hon var också supersnäll, men henne gick jag ner till brukshundsklubben med. Vi började med vanlig lydnads-träning, men hon var så himla duktig, så vi gick vidare till apell och tävlade några gånger i det. Det gick bra för henne och det var superkul. När vi sen flyttade till Jokkmokk blev det liksom inte så mycket mer av med det, vet inte varför, utan det bara rann ut i sanden. Men vi körde lite spår och lydnads själva förståss.

Hund nummer 3 blev en schäferhane, Dennis. Han fick jag som unghund när jag jobbade på Bagarmossens djursjukhus. Han var himla go och fin och kom från ett bra hem, så han var kanonfin i sättet redan när han kom till mig. Tyvärr blev han inte så gammal. Han blev allergisk mot, hör och häpna, människor och kvalster. Dessutom hade han fel på knän. Till slut, efter några månaders medicinering och massor med diskussioner med veterinären P, så valde vi den svåra vägen att välja att Dennis fick åka till hundhimmlen. Tråkigt, men det känns fortfarande som att jag gjorde det bästa för honom.

Nu, 10 år senare har vi då satsat på en liten goldenkille igen då. Han är så himla fin! Just nu ligger han ovanpå M i soffan och myser. M har ju feber, och det är som att han känner på sig att hon är dålig. I dag skulle U gå ut själv med honom, då la han sig platt på gräsmattan och låg och tittade mot dörren! Han saknade barnen!! Han vägrade gå när inte dom var med. Men det som är lustigt är att man redan nu märker hur följsam och villig att jobba han är! Jag tror inte att jag ska gå nån lydnadskurs med honom, men jag kommer definitivt på amatörnivå köra apell med honom. Han är som klippt och skuren för det! Sen att han är så himla go med barnen och finner sig i det mesta och det känns ju tryggt.

I morgon ska han få vara själv en stund. Jag & M ska på lungröntgen och kolla om även vi har samma skit som Ante har. Jag hoppas lite att de faktiskt hittar något, så den här familjen snart kan få känna sig frisk och pigg igen. Det har varit en väldigt låååång höst.

Kram E

Ja, ibland hamnar man på vägar som man helst hade undvikit om möjligheten fanns. Jag har tidigare berättat om A:s väldigt långa feber och sjukdomstid innan vi fick rätt diagnos. Vi var rätt glada igår när vi fick till bilen och att A äntligen fått rätt medicin.

Vi blev en aningens nedslagna idag när maken upptäckte att M hade 38...

Eftersom jag haft en kaos-dag på jobbet idag och allt bara har jävlats, så var jag sen. Väldigt sen! Jag skulle ha varit hemma halv 6 då U & A skulle iväg, det slutade med att U fick komma till jobbet med en febrig liten tjej som somnade i en stol på jobbet....Jag gjorde det jag var tvungen att fixa inför 2 dagars VAB, ringde vårdcentralen och höll knappt inte på att få någon tid, då vi inte "haft symtom så länge", men då brann jag, säkringen gick och jag har för första gången på väldigt länge, skällt ut en helt främmande människa! Ursäkta mig, men vi har vart hemma i EN HEL JÄVLA månad nu, med en sjuk unge, ska vi ta det ett varv till, eller??? Nå, jag fick min tid och sen tog jag ungen och åkte hemåt...dock så stannade bilen efter ett tag och där står jag med febrig tös mitt i vägen och bilen bara vägrar starta...Då jag pratade med världens bästa A i telefonen precis, så lovade hennes allra bästa sambo att komma och hämta upp oss! Tack, älskade F! Hade jag inte varit gift (och F halvgift) hade jag garanterat hånglat upp honom!!! Så jäkla skönt det var att komma innanför dörren! Där tog jag febern på mig själv och upptäcker att även jag har dryga 38 grader (tyckte jag kände mig vimsig, men jag var säker på att det var stressen och en lååång dag)..Grattis till mig!! Nå - tid för mig fanns direkt efter dotterns, lika bra att köra allihopa samtidigt.  Maken fick jag så klart INTE tag på via luren, trots 800 försök! (Jag har idag utvecklat en allergi mot hans mobilsvar kan jag tillägga!!) 

Vi drog iväg hela familjen till Huddinge närakut och där hände inte så jättemycket, men vi fick i alla fall remisser till lungröntgen på fredag hela högen. Lika bra att köra racet och se om vi kanske kanhända får bli friska samtidigt för en gång skull?!?

Nu är världens bästa man och världens bästa F iväg och försöker få ordning på vår trasiga bil...hoppas inte dom lyckas! Vi kör den till skroten på en gång - känns som det enda raka just ikväll i alla fall...Usch och fy, vilket negativt blogginlägg det blev, men va tusan - imorgon vänder det, eller hur??

Kram E

I dag fick vi, efter inte mindre än 7 (!!!) läkarbesök, äntligen diagnosen på våran lilla kille! Han har lunginflammation med mycoplasmabakterien..Stackars liten kille. Känns så värdelöst att veta att han behövt genomgå nästan en hel månad med 38-39 graders feber, viktminskning med 4 kilo och en helt meningslös penicillinkur!

Det som är ännu tråkigare är att det så himla enkelt hade kunnat undvikas - OM berörda jourläkare hade tagit oss på allvar redan gång 2 eller 3. Jag kan förstå att man inte sätter in alla resurser som finns om en 6-åring haft feber en vecka, men när det börjat gå 2 och 3 veckor känns det som att man kanske borde prova nåt annat än att kolla sänkan och göra ett halsprov?? (Prova lyssna på oss föräldrar ELLER eventuellt läsa journalen??) Vi var skitarga vid vårt sista jourläkarbesök igår kväll, hade jagat upp varann innan och bestämt att vi inte skulle lämna rummet innan de lovat remiss, eller vidare utredning.

Jag kan faktiskt ärligt tycka lite synd om den läkaren vi träffade...Både jag och mannen var rätt upprörda redan innan vi gick in och han fick sina fiskar varma! Han som inte gjort något..Men det visade sig att han var intresserad av att göra desto mer! Om det berodde på att vi var irriterade redan från start, eller de faktum att han kunde läsa i journalen att penicillin blivit utskrivet trots att ingen bakterie påvisats. Han såg också att körtelfeber INTE var något A hade! (Märkligt att den läkarn vi hade den gången sa att A fick penicillin för det och en halsfluss, som han inte heller hade haft enligt provsvaren i journalen??) Eller att vår husläkare stuckit huvudet i sanden och struntat i att svara eller ringa upp oss? Vet inte vad anledningen var, men han tog oss på allvar och det var så skönt!

Just där och då kunde han inget göra, men han bokade in oss idag klockan 8.30 på morgonen för en lungröntgen, test på vita blodkroppar (usch, vill inte ens tänka på vilka misstankar han hade där..), tester på ALLT!! Dock vart det inte så många tester utförda, då man redan på lungröntgen såg vad som var galet. Det var lunginflammation och nu, efter alla turer, har ungen fått RÄTT penicillin och förhoppningsvis kommer vi kunna gå tillbaka till vår vardag efter denna vecka är över. Han behöver vila ikapp lite, så det blev VAB denna vecka med. U tar mån, tis, ons och jag tors, fredag.

Sen kan jag också meddela att vår bil funkar igen!! Jiiiihaaaa! Det var inget större fel och det var lätt att fixa (enligt maken i alla fall)...Skönt, men vi ska nog överväga att kanske uppgradera "Skalman".

Ikväll dök familjen F-M upp för att lämna en "krya-på dig-present" till A, en Dart Wader gossedjur! Så himla snällt gjort. Sen hade dom med sig lite fikabröd så vi kunde fika lite också. Så himla mysigt med spontana människor som bara ramlar in! Gillas massor!!

Näpp! Nu blir det rodelträning i soffan, ny dag imorgon!

Kram E

Usch, vilken total skitdag det var igår! Dels kom jag tillbaka till jobbet och det finns huuuur mycket som helst att göra - skulle behöva köra dygnet runt ett par veckor för att komma i kapp! (Men NEJ, det tänker jag INTE göra!! Jag har vart där förut, och jag tänkter inte tillåta mig själv att hamna där igen!). Sen hade U möte på jobbet, så hund och sonen (som fortfarande är sjuk) fick följa med mig till jobbet. Det var ju hyfsat lugnt, men det är ju inte så att man är lika effektiv som om man får jobba i lugn och ro. Hur som, U kom och hämtade "gänget" vid lunchtid, så vi åkte och tog en pizza tillsammans innan dom åkte hem.

Strax före 16 ringde A:s fröken med lite tråkig info, som gör att man får ont i hjärtat, men det var väl inte värre än att vi kan hantera det. När vi lagt på ringde U och meddelade att han inte kom sig från dagis då bilen gett upp. Kan inte fatta, min gamla skruttis den går och går, men den nyare bilen flämtar tydligen på sista versen?? U var i väg på kvällen tillsammans med F för att försöka få liv i den, men tji fick dom. Det bara inte går!! Eftersom det är automatväxel på densamma, så går det inte heller att få hem den. Ja, ja vi ringde till Mats (världens bästa bil-mekare), som ska komma idag och fixa vad som nu är fel, så förhoppningen är att vi imorgon, eller kanske rent av redan ikväll - har 2 bilar igen. Tänk vad man är beroende av dessa fordon!

Vi funderar väl på att byta bil, men det känns som en så himla tråkig utgift tycker jag! För min del kan jag köra min lilla skruttis tills den rasar! Jag ska bara flytta rumpan från plats A till plats B, sen kan jag ju såklart förstå att U behöver en bra bil då han åker så mycket i jobbet. Vi får väl ringa våran allra bästa P på Bil & traktor i Luleå och se om han har nåt kuligt till oss. Då får vi dessutom göra 2 flugor på smällen och hälsa på honom och I samtidigt!

Idag ska A till läkaren för en fullständig undersökning! Vi hoppas alltså få veta varför ungen har feber och varför det aldrig går över??? Känner att det börjar bli lite körigt på våra jobb och även på hans skola - vi är inne på 4:e veckan nu som han & vi är hemma! Allt blir ju liksom lidande, jobbet, skolan - ja allt! Vill nu tillbaka till någon typ av vardag - och framför allt att A ska bli frisk! Det är sååå jobbigt för honom när han inte orkar med sig själv ens..

Tänker väldigt, väldigt mycket på en person som står mig nära....det är så overkligt och lessamt! Men jag finns här för dig - du vet vem du är!

Kram E

Ja, vi har ju blivit lite med hund hemma hos oss. Han följde med oss från Tierp-trakten igår. Hela dagen igår sov han mest. Inte en enda olycka!
Vi har ju haft hund båda två, och jag har varit instruktör på Brukshundsklubben en gång i världen. Vi har alltså hundvana och har massor med saker som vi bestämt att hunden ska göra och inte göra...Men av någon outgrundlig anledning så verkar det inte riktigt fungera med våra goda intuitioner..

Vi hade ju som nummer 1 att hunden INTE skulle vara i våran nyinköpta (ruskigt dyra!!) soffa...det gick över igår...Sen hade vi inte heller tänkt att han skulle vara i sängen...men han hamnade visst där också den lilla rackarn! Ja, ja...det är ungefär som barnuppfostran. Man har sina bestämda åsikter och hur man ska göra, men det blir inte alltid som man tänkt sig...och ibland är det riktigt, riktigt mysigt...

Vi skulle inte ha barnen i vår säng, lika lite som hunden skulle vara där...och se hur det blev...

Men vad tusan! Vi får köpa större säng då!  

Kram E 

Ibland kan man undra...Det kan finnas många variationer för olika händelser, beroende på vem du frågar. Då kan man ställa sig frågan: Vem har rätt? Vem tillhör sanningen?? Vem ljuger och vem talar sant?? Jag tror att var och en har sin egen sanning, oavsett hur rätt eller fel det är. Jag har min sanning för hur jag har upplevt händelsen och för det jag har hört. Sen kanske, eller inte bara kanske, utan troligen, har någon som också vart involverad i händelsen SIN sanning. Vilket inte gör hennes eller hans sanning mindre sann än min. Det är bara det att man uppfattar saker på olika sätt och man ser saker på olika sätt eftersom att vi är olika och vi lever olika liv.

Därför tror jag, om man nu ska ta ställning i någon fråga, att man faktiskt ska lyssna på alla sidor i en historia. Innan man bestämmer sig för vad man ska tycka och tänka i en fråga. Det är helt omöjligt att vara opartisk eller partisk om man inte är villig att höra alla sidor av storyn. Eller så vill man inte veta? Man har redan på förhand bestämt sig för hur saker och ting ligger till, och då tycker jag man är feg!

Feg för sanningen och anledningar bakom, men det är som jag tycker - alla tycker inte samma och det köper jag - rakt av! Men kom för f-n inte och tala om för mig vad jag ska tycka, hur jag ska agera i en fråga som jag förmodligen har mer insikt i än folk tror. Det finns både mail och F-B inlägg som jag lätt skulle kunna publisera, SMS på telefonen och även kommentarer på bloggen, men jag väljer att inte göra det. Vill man att saker ska vara sådana som man bestämt sig för, så gör man det ändå. Då har man inget intresse av att veta hur saker och ting är egentligen, utan då har man själv bestämt sin egen sanning! Det får man gärna göra för mig, men det är inte okey att kasta skit! Därför har jag nu skickat 2 av kommentarerna jag fått på min blogg till den sektion på Södertörns tingsrätt, som jag blivit hänvisad till, för nu räcker det!!

Tycker dessutom att det är väldigt fegt att anonymt sitta och trycka på tangenterna och "tycka till" anonymt. Har ni något att säga mig - ring mig, numret finns på eniro eller Hitta.se.

Nå, det är nog det enda jag kommer säga i frågan, och NEJ, jag tänker inte publicera dessa inlägg så "Trollen" får vatten på sin kvarn, utan jag har valt att gå den andra vägen. Internet-hat ska ta mig f-n bekämpas och sättas dit av de som är så fega att de inte kan stå för sin åsikt - ut ur skogen ska dom! Det är alldeles för lätt för puckon att sitta och knappra och skriva vad som helst. (Och det står jag för!!)

//E

Vi har verkligen haft en underbar vecka! I onsdags begav jag och barnen oss upp till Avesta till svärmor och svärmor och vi har väl inte gjort annat än ätit och fikat mest hela tiden. Sen var vi ut och shoppade lite kläder i torsdags. Hittade en superfin klänning till M och A fick ett par röda jeans med en cool skjorta till. Supersnyggt! I går kom då resten av familjen upp - tonåringen och U, så idag fick jag då äntligen iväg sonen att köpa nya skor och en vinterjacka - superfina!

U var förbi lillebror med fru med presenterna till lilla E och A och han ringde och det lät som det var uppskattat! Vi ska ses här, men tyvärr har ju A fått feber - eller aldrig blivit av med den feber han dragits med nu i 3 veckor, vet inte vad man ska göra?? Hopplöst fall, men jag börjar bli riktigt orolig nu! Det känns som det är nåt jättemärkligt supervirus som fångat honom i ett järngrepp.

I morgon åker vi hem och på vägen plockar vi upp våran lilla voffsing...Ska bli mysigt att nu då få till det här med hund. Vi har ju dragit på det i snart 10 år på grund av lägenhetsboende, småbarn, pendlingsavstånd osv, osv. Men nu så stämmer hundinköp med vårt liv också.

Kan berätta att jag dessutom fått en anonom kommentar i min blogg som jag inte tänker publicera, däremot skickas den vidare för att se om adresser lirar ihop med tidigare "konstiga" kommentarer jag fått. Börjar bli lite trött på folk som tror sig veta saker och ting. Men å andra sidan undrar man om det är barn som skriver, för den här personen skrev att man "genomlidigt kramar"??? Det kan inte vara nån som gått 9 årig grundskola i alla fall. Eller så är det så att det är precis så hemskt att krama den här personen så man "genomlider"??? 

Nå, hur som helst, under morgondagen åker vi också förbi Duvbo kyrkogård för att tända ljus hos mamma...det brukar  vara så fantastiskt fint allhelgonahelgen med alla ljus och lyktor. Det är som ett helt hav med ljus! Dessutom är där så rofyllt och mysigt att gå där...

Det tråkiga är att man har anledning att åka dit...brukar sätta ljus för oss syskon, både för mamma och för mormor...det blir rätt påtagligt att de båda är borta när man är där...Tror mig veta precis vart dom är, det finns en specifik plats i lunden som är så himla mysig och jag ger mig fasiken på att mamma och mormor ligger precis där - där som jag brukar ställa våra ljus på...

Kram E