I dag skickade jag iväg maken till Göteborg. Han har nåt event där med jobbet, så dom skulle göra nåt så jobbigt som att äta sveriges godaste räkmacka och mingla runt på hotell Gothia. Stackars honom...  Hoppas dom får supertrevligt. Själv så har jag bestämt mig för att lägga ungarna i tid och jag ska inta bästa soffhörnan och bara vara! Det är rätt skönt att vara själv en kväll mellan varven. Jag behöver lite egen tid ibland och jag njuter verkligen av det. Jag är i övrigt en rätt social människa och trivs med sällskap, så jag skulle inte vilja ha U borta jämt, men så här lagomt mycket passar mig utmärkt.

Näst älste arvingen har dessutom bestämt sig för att vara med mig ikväll (för en gångs skull). Det är rätt fantastiskt för att vara honom. Annars brukar han och några grabbar (och en tjej) barrikarera sig i vårt garage för att jobba på den A-traktorn han köpt. Det vanliga är att han kommer hem från skolan, byter kläder och sen försvinner han ner...tills där vid 22-tiden då han kommer upp, duschar och går och lägger sig. Det är som sagt inte ofta man lyckas träffa honom mer än en halvtimme åt gången och det brukar vara runt middagstid...

I helgen är vi uppbokade, 2 stycken barnkalas, varav det ena på lekslottet i Tullinge. Sen ska vi också få besök av A & P med deras tvillingar och även deras nya lilla A. Måste bege mig och shoppa lite presenter till den lille. Älskar verkligen att shoppa bäbiskläder!!  Hittade så himla fina presenter till bror M:s lilla tjej Elsa. Jag och min syster M köpte ett "klädpaket" till henne precis när hon kommit och sen tyckte vi att A behövde få nån liten present också, så han fick lite playdoh-lera som tydligen bror tyckte var minst lika kul - fick en skön bild på dem när dom sitter och leker...

Hade besök av grann-tjejen E här också, hon sålde lite Panda-grejer, så nu har jag i alla fall några julklappar fixade...Ska försöka få till barnens adventskalendrar på söndag. Måste bara få fatt i, inte mindre än 48 små presenter som ska slås in...N kommer hit och ska fixa till sina tjejer samtidigt. Det har blivit en tradition för oss. Lite glögg, julmusik och sen inslagning av alla dessa mikropresenter...Ser jag fram emot massor!

Kram E

Det finns en person här i världen som kan få mig att bli riktigt förbannad! Jag borde verkligen inte bli det, då den människan visat klart och tydligt att h*n skiter i mig och andra runt omkring. Speciellt om dom inte tycker likadant!! Jag har förstått att den här människan bett mig dra åt helvete massor med gånger!? Dock inte till mig (kanske fegheten tog överhand), utan via sin blogg...Inte mycket till ryggrad där inte!!

Den här personen hatar mig (och några till) av hela sitt hjärta och jag förstår inte, och kommer aldrig någonsin förstå varför? Det tråkigaste i allt det här är att allt som man säger av välmening tolkas helt fel. Det är tråkigt när allt man säger och  allt man gör, tolkas som fan läser bibeln. Allt man försöker säga av VÄLMENING, inte av elakhet, vänd och vrids och analyseras tills dess att personen i fråga är helt säker på att man menar nåt elakt. Att man är ute efter  att jävlas bara för att man är avundsjuk.

Nej, jag är inte avundsjuk, absolut inte! Jag har ingen anledning, jag saknar inget och har det bra som jag har det!

Nej, jag är ingen ond och elak människa. Jag har inte vigt mitt liv till att jävlas med dig, det har jag faktiskt inte tid med.

Nej, jag missunnar dig absolut inte att vara lycklig - tycker det är jättebra om du är nöjd med hur saker är, jag lovar!!  Jag är ingen missunnsam person - fråga vem som helst som känner mig.

Det jag försökt säga under så många år är:

Om du inte jobbar kommer du inte kunna få några som helst ersättningar för sjukdom, föräldrapenning (när den dagen kommer, om den kommer, det väljer man ju själv), du kommer inte heller få någon pension när du blir gammal (svårt att tänka nu, när du är så ung, men det går fortare än man anar)

Om du inte har någon inkomst kommer du inte kunna låna pengar till hus, bil, lägenhet.

Om du inte har någon inkomst blir det svårt att få en lägenhet om du någon gång behöver.

 Jag tycker det är superbra att du har en person som älskar dig och att ni kan bo tillsammans i dennes lägenhet, men om, jag säger inte när, utan OM det en dag skiter sig, om något händer den här personen, att h*n dör eller blir sjuk. Jag önskar dig inte det, men jag säger att det vore inte första förhållandet som spricker, det har hänt många förr, inte heller första gången det ofattbara som dödsfall sker. Man vet aldrig vad som händer imorgon...

Ett jobb är inte heller bara en inkomst, det är en ego-boost också, man får ett "eget" liv och det tror jag är sunt. Man "behövs"..det är en skön känsla! Det är inte för att vara taskig jag tycker att det vore bra att du kom ut i arbetslivet, utan för att jag vill att du ska se hur mycket ett jobb faktiskt ger också! Och allt det jag räknat upp ovan får man som bonus!  

Varför blir jag då så förbannad?? Jo, för att du inte vill förstå det jag säger!! Att du vrider till mina ord till att vara något elakt. Att du hela tiden tar precis allt man säger som något negativt. Att du inte förstår att vi - alla oss som du hatar - vill att det ska gå bra för dig!! Men det är som att du inte vill förstå. Att du gärna vill snacka lite skit om oss för att andra ska tycka synd om dig?? Jag vet inte av vilken anledning, men jag tycker det är fruktansvärt trist...Men förmodligen säger det mer om dig än om mig/oss...

Ja, förmodligen stångar jag återigen huvudet blodigt i väggen, men nu har jag i alla fall fått skriva av mig och tömt ur det som jag kände att jag behövde.

Kram E

Vi har ju som bekant blivit med hund. Han är så himla gullig och söt så man bara smälter...hans plira, lite ledsna pepparkornsögon och den ljusa fina lockiga pälsen...snuttis!!

Han kom till oss förra söndagen och då var han allt annat än rumsren. På kenneln hade valparna och mamman ett eget "hus"  där dom gick ut och in som dom ville, och har man 8 valpar, tror jag det är rätt omöjligt att träna dem för just att bli rumsrena.

MEN, nu, precis en vecka efter hemkomst, märker vi att han förstår att man ska göra sina behov ute! I morse halv 7 började han pipa lite, så då tog jag ut honom och han var nödig, lill-vännen. så himla bra gjort att ha lärt sig det på en vecka!!

Sen har vi haft några grejer som jag tycker är viktigt som han redan har anammat. Jag vill inte att han ska hoppa! Det är kanske lite gulligt nu, men om nån månad lär han ju hoppa omkull folk - han är ju inte alltid så här liten och söt. När han ska få mat, tycker jag han ska sitta ner och vänta tills man säger "varsågod" det har han också köpt. När man är ute och ska ta av eller på kopplet vill jag också att han sitter ner - fixar han som ingenting. Innan man går in och ut, väntar han på sin tur, sitter och avvaktar tills vi andra gått ut eller in - han väntar snällt till sist. Jag vill inte ha någon hund som kastar sig på dörren så fort den öppnas.

Det sägs att golden gärna vill vara till lags, att dom lär sig snabbt och att man kan lära dom nästan vad som helst. Det stämmer superbra på lilla Smokie. Vi har inte en enda gång behövt höja rösten, han lyssnar och förstår även våra handlingar, när vi skickat ut honom när han kissat inne. Det går inte att skälla på en hund som bajsar eller kissar inne, för dom är ju det helt naturligt, och skriker man åt dom kan dom hålla sig så länge att det blir galet. Men som sagt, vi har aldrig behövt det. Det är superskönt att han blivit "torr" nu. Vi har inte ens hunnit ta undan mattorna....

Idag och imorgon är det jag som är hemma med M som också hon hade lunginflammation med mycoplasma bakterien. A är tillbaka på skolan nu, första veckan och han är så mycket piggare. M har några dagar kvar för att hämta kraft. Hon är sjukskriven tilll och med fredag, så på måndag hoppas vi att våran vardag ska bli som vanligt igen.

I går satt jag och scannade in och skrev ut massor med bilder på fotopapper (shit vad dyrt det är!?!) det är bilder från mamma när hon var ung och andra bilder som vi har efter henne. Jag tänkte jag skulle ge dem till mina syskon, (eller till de syskon som vill ha dem i alla fall). Det tog lite tid, men vår scanner har vart paj, och jag har inte fått fingrarna ur för att inhandla fotopappret. Men nu så!! Har hittat superfina ramar på Ikea som jag ska måla med krackeleringsfärg så de blir så där "gammeldags" och så ett av de fina svartvita bilderna på mamma i denna. Tror det blir skitfint! En bra julklapp!

Appropå julklapp och jul, så i år är nog första gången i världshistorien som jag längtar till NÄSTA jul, ja, den här julen i all ära, men nästa jul kommer bli magisk!! Jag och min älskade syster M har nämligen bestämt att nästa jul firas i Värnamo - tillsammans!!! Det är så många år sedan vi firade jul tillsammans och de jularna var inga speciellt bra eller mysiga jular. Har bara dåliga minnen från jularna hemifrån...Det känns som det är på tiden att vi tillsammans ska skapa goda minnen i stället! Jag har alltid firat med min respektives föräldrar och släkt. Men nu har vi bestämt att nästa jul ska vi fira ihop! Vi ska laga god mat, äta massa godis, se Kalle-Anka, kusinerna ska få vara tillsammans, vi ska vara tillsammans - ja, det behöver inte vara så pretantiöst, det kommer bli helt galet mysigt ändå!! Det vi har bestämt att vi INTE ska ha på julbordet, det är sprit! Det brukar inte varken vi (min familj) eller de (M:s familj) ha i vanliga fall heller.

Ja, God jul på Er!

Kram E

Vad är det? Vad är självförtroende och vad är självkänsla? Är självförtroende att man hela tiden tar kort på sig själv och lägger ut på FB eller på sin blogg och själv skriver hur snygg man är? Eller tar kort på sin rumpa och meddelar hur snygg rumpa man har?  Är det att ha ett bra självförtroende? Eller är det kanske raka motsatsen? Att man som person inte har så gott självförtroende, så att man vill att andra ska kommentera hur snygg man är?

Är god självkänsla att man berättar för alla hur mycket andra tycker om en? Hur många vänner man har, eller hur älskad man är? Är god självkänsla att man själv berättar för andra hur duktig man är på saker och ting? Eller är det samma sak? Att om man måste tala om det, kanske självkänslan är allt annat än god?

Jag vet ärligt inte, och man får göra precis som man vill för mig, det här är en ärlig och uppriktig fundering...

Jag har rätt bra både självkänsla och självförtroende, men vissa dagar är jag en riktig "Urping" i spegeln, och vissa är jag mindre "Urpig"...allt beroende på dagsformen.

Vissa dagar känner jag mig superduktig på mitt jobb, som mamma eller bara som mig, och vissa dagar så jävlas det mesta och allt går allt mig emot och då är min självkänsla rätt låg. Det går liksom upp och ner, oftast ligger jag nog på en rätt "lagom" nivå både när det gäller självkänslan och självförtroendet. Men jag har liksom inget behov av att berätta för andra hur snygg jag är, eller hur duktig jag är, utan jag är den jag är och jag skiter fullkomligt i vad andra tycker om mig eller hur de tycker jag ser ut - could´nt care less!!  Jag mår bra i grunden och jag känner inte att jag behöver dela med mig mina "rump-bilder" eller närbilder för att bevisa det för någon.

De som bryr sig om mig är mina syskon, mina vänner och min familj och de människorna träffar jag eller pratar jag med, så de vet redan min dagsform. De vet hur jag ser ut och förhoppningsvis skiter dom i hur min rumpa ser ut!? (Annars får ni kolla noga nästa gång vi ses ;0))

Självförtroende är bladen och självkänsla är rötterna...

Har man en bra självkänsla behöver man aldrig förlöjliga någon annan eller snacka skit om någon annan....har man bara ett bra självförtroende gör man gärna det....

Ta hand om varann!

Kram E

I dag är det fars dag och idag är en sådan dag när man ska hylla alla pappor! Min pappa finns inte för mig....Min pappa är i högsta grad i liv, men vi har liksom valt bort varann...Det är många resor innan man tar det beslutet. Återigen är det den här förbaskade spriten som är den stora boven i dramat. Under hela min uppväxt har alltid spriten kommit i första hand. Det har alltid varit det som vart viktigast för honom. Jag kommer ihåg vad jag skämdes när jag ALLTID fick be kompisars föräldrar om skjuts till slalombacken, för pappa kunde aldrig köra....Slalom som var min stora passion och som jag faktiskt var riktigt bra på...till slut orkade jag inte be andra om skjuts, utan jag slutade istället. Jag ville gå på ridläger i Vaikijaur, men min pappa kunde inte köra....gissa varför??

Senare under åren har vi fått skämmas och fått bli besvikna hur många gånger som helst. Jag tror inte nån av oss syskon någonsin fått ens ett samtal vid födelsedagar eller vid våra barns högtidsdagar. Det beror på att han inte har en aning om när vi är födda, han har inte en aning om vad hans barnbarn heter...och han skiter i vilket! Min mellersta son ringde för att prata med sin morfar i somras, han har haft svårt att förstå varför inte hans morfar vill ha med honom att göra - så som barn tänker. När han ringer presenterar han sig: Hej det är M..., varpå hans morfar säger: M...?? Jag känner ingen som heter M...! och kastar på luren...Det gjorde ont i hjärtat, inte bara på M, utan på mig också.

Mina älsta syster gav upp hoppet om våran far för rätt längesedan, och jag kunde för mitt liv inte förstå varför, jag har hela tiden tyckt synd om honom....(men det har gått över nu...)

När pappa flyttade ner hit till Sthlm, så hade han jobb och boende, när han sedan blev pensionär, fick han inte bo kvar i den bostaden som följde med jobbet. Han ringer mig 2 veckor innan han ska bli vräkt.....Jag lyckas på nåt sätt få en lägenhet till honom (Ni som försökt ordna boende i Stockholm, vet att det inte är så enkelt), jag ringde och bråkade här och där och till slut fick han en nyrenoverad, jättefin lägenhet i en av Stockholms förorter. En lägenhet med egen liten terass, en liten jordplätt om man vill odla lite blommor eller så. Min familj och bror med fru hjälpte honom att flytta från sitt boende som han hade och till denna lägenhet. Jag och mannen hjälpte pappa att flytta, skruva upp lampor, köpa soffa på blocket, hämta soffa, köpa tvättmaskin, koppla in tvättmaskin. Ja, det finns nog inget som vi INTE gjorde för pappa. Vi slog knut på oss själva för att hjälpa honom. Det har varit så många turer, så jag skulle behöva skriva en hel bok för att få med allt....

Sen betedde han sig fruktansvärt illa mot oss och mot våra små barn, vilket gjorde att jag från en dag till en annan valde att inte ha mer med honom att göra! Nån gång får det liksom räcka! Det får räcka med att jag fått vara ledsen så många gånger under min uppväxt. Det räcker med att han varit elak mot MIG. Jag tänker inte tillåta honom att tilltala mina barn med "ungjävel" och tala om för dom att dom är "dum i huvudet" och "totalt rudis i pallet". Jag tänker inte tillåta honom att skrika och hota dem, så som han gjort mot mig och min yngre bror och min äldre syster. Han har förstört så mycket för oss allihopa, och jag bara vägrar låta det fortsätta!!

När min älskade lillebror ringde och meddelade att han blivit pappa igen, så säger han: "Det var ju inget roligt det inte". Förstå hur det känns för någon som ringer, superlycklig för att få vara del av livets mirakel - att få den kommentaren?? Så utstuderat elakt!!

Det här är bara några få exempel på varför jag valt att bryta kontakten, för att han gjort nog många illa. Den dagen han ringer och säger att han tänker sluta dricka, kanske, kanske jag kan försöka förlåta och försöka gå vidare därifrån, men inte förr.

Ja, det är anledningen till att jag inte kommer fira min far på farsdag.....

MEN, jag har en pappa! Jag har fått en "bonuspappa" och barnen har fått en "bonusmorfar" i min älskade morbror C. Han är den mest fantastiska människan som finns. Han har det största hjärtat och han finns där för oss! Han bryr sig och han VILL vara en del i vårat liv! Det är den pappa jag kommer fira på farsdag.   Jag är så glad över att vi har den relationen vi har. Annars hade jag varit utan föräldrar och mina barn hade varit utan morföräldrar. Det behöver vi inte nu.

Sen har ju barnen fått fira sin pappa idag också. Världens bästa pappa tillika världens bästa make. Mitt livs kärlek, den man som jag tänker bli gammal med. En riktig MAN som aldrig skulle säga elaka saker till varken mig eller sina barn. Den vackraste och klokaste man jag känner, den man som jag älskar mest av alla i hela världen  

Så mycket kärlek till min familj och till mina älskade syskon som gått igenom detsamma som jag....Älskar er!

Kram E

När vi var ute och sökte tomt då vi skulle bygga hus, så var vi och tittade på flertalet tomter. Vi hade bestämt oss för södra sidan, men det var vårt enda kriterie egentligen. Vi hittade inte ett enda ställe som kändes så där "wow" förrän vi kom till Glömsta! Det var verkligen helt rätt!! Och då visste vi egentligen inte någonting om området, men vi båda jobbade i Älvsjö och det kändes som det var rätt lagon ur pendlingssynpunkt.

När vi sen köpt tomten och beställt huset började vi utforska området (sånt som andra förmodligen skulle göra i steg 1), Vi hittade:

En stycke slalombacke, som faktiskt har öppet största delen av vinterhalvåret. Superfina backar (4 nedfarter!).

Inte mindre än 4(!!) stall i närområdet.

En jättemysig insjö "Gömmaren" där det är supernice att ta sig ett kvällsdopp på kvällen.

Två jättefina sandstränder vid Albysjön, där vi ligger hela dagarna på sommaren.

När vi hade flyttat in var det så mysigt när det plötsligt klapprade förbi en häst eller två nedanför altanen....Efter ett tag var jag medryttare på en jättmysig fjording som hette Rudolf. Sen blev jag gravid, slutade med ridningen och sen blev jag gravid med A. När han blev lite större, började jag rida igen på samma häst. Blev gravid med M och var tvungen sluta i stallet igen. Sedan Blev jag erbjuden av stallets ägare att bli fodervärd på hans jättefina Ballerina. Det nappade jag på förståss. Att vara fodervärd är ju nästan samma sak som att ha en egen häst - med samma ansvar och skyldigheter. Det funkade bra i flera år. Sen när jag började träna med hästen lite, tyckte mannen att 5 dagar i veckan i stallet var liiiiite för mycket. Det tyckte jag själv också när jag började jobba. Blev tvungen att lägga ner ridningen...Har många gånger under åren varit sugen att återuppta mitt stora hästintresse, men jag tänkte försöka indoktrinera min dotter att bli jätteintresserad, så vi kanske i framtiden kan få oss en egen häst....men det ligger lite längre fram i tiden. Hon är visserligen väldigt intresserad, men jag vill ta henne till ridskola först, och då behöver man vara 7 år innan man får börja. Får avvakta lite..

Hur som helst, det var inte det jag skulle berätta om. Idag när jag var ute i skogen med hunden, så mötte vi en häst, Smokie var väldigt fundersam, han undrade förmodligen vad det var för stor hund som var ute och gick....Jag lyfte upp honom i famnen och så fick han lukta på hästen - dom var sååå söta när dom nos mot mule pussades lite...Sen frustade hästen till, Smokie fick en jättesnygg mittbena  Han blev inte rädd, men han nös några gånger och tittade förvånat på den där gigantiska "hunden". Jag är lite ledsen bara att det inte gick att få till något kort då de pussades. Funkade inte att hålla hund och kamera samtidigt...   

En vacker dag ska jag ha både häst, hund och barn samtidigt med ett heltidsjobb och dessutom en hel-nöjd make. Kanske inte idag, kanske inte imorgon, men EN dag!

Kram E

I dag när jag läste expressen blev jag helt kall. Där stod om ett mord. Ett mord som skett i min hemby. Min lilla, trygga by, där jag ofta gnällde över att inget händer! I går kväll så hände det uppenbarligen något....Ett mord!

Till saken hör att alla känner alla, eller i alla fall vet vem all är. Jag som bor 100 mil ifrån, fick snabbt veta vad som hänt och vilka som var iblandade. Naturligvis människor som jag känner - mer eller mindre väl. Den mannen som blev skjuten har 2 döttrar som jag ofta var barnvakt till när jag var i tonåren.

Mannen som skjöt har jag ingen närmare relation med, men jag vet vem det är och även han har barn...Det är egentligen inte den mördade mannen eller mannen som sköt som mina tankar går till i första hand, utan mina tankar finns hos dessa barn, även om de är vuxna idag. Jag tänker också på männens fruar och andra anhöriga som blir drabbade i detta hemska.

Jag har också förstått att det var alkohol inblandat, vilket får mig att undra om det hade hänt om de varit helt nyktra? Är det så enkelt att det aldrig skulle hänt om de inte druckit? Jag säger inte att det är spriten som tryckt på avtryckaren på geväret, jag säger inte att spriten var den som fick dem att bli osams från början, men spärrar som man har i nyktert tillstånd suddas lätt ut när man intar alkohol...För en del mer än för andra.

Hur som helst, det är lätt att tänka att det "bara" är 1 offer i det här, och det är den skjutna personen. Men jag tror egentligen att han är ett litet offer i sammanhanget. Ja, självklart, han har blivit berövad livet, men han är död och slipper vara med om allt det som nu händer. Att hans "vän" kommer hamna i fängelse, att den familjen är trasig från och med igår. Hans familj kommer drabbas av hans handlingar för väldigt lång framtid, fast DE inte gjort något fel. De har bara älskat sin man och sin pappa. Denna man och pappa har förstört livet för sig själv och för sina anhöriga...

Den mördade mannens familj står utan sin make, hans barn utan sin pappa och hans barnbarn har ingen morfar längre...De kommer aldrig någonsin få honom tillbaka. Jag kan tänka mig att deras hjärtan är fulla av saknad, sorg och kanske till och med hat, hat mot den personen som berövat dem deras pappa, man och morfar. Hur länge tror ni att det kommer finnas i deras liv? För all framtid.....De kommer aldrig någonsin glömma...

Det är de närmsta, men sen hela byn? Hela byn känner dessa personer, jag tror ingen av dem någonsin tänkt tanken att någon skulle kunna vara kapabel att döda någon annan? Jag tror att hela, lilla byn kommer ha sorg och det kommer ta väldigt lång tid att inse att det här hemska har hänt i denna norrlänska idyll. Jag tror att det blir svårt att bara vända blad och gå vidare...Jag hoppas att "min" by kan bli som den varit....Trygg och mysig!

Tänker på er....

Kram E

Ja, jag är inte riktigt i pensionsåldern ännu, men jag läste en riktigt skrämmande artikel i DN igår. Det gällde just pensioner och pensionsålder. Förr, de som var födda på 30-talet fick en rätt "bra" pension vid 65, vilken blev betydligt sämre för 40-talisterna. Som alla vet så är det inte sådär jättebra deal att bli pensionär idag, du klarar dig kanske, förutsatt att du jobbat sen du var typ 18 eller nåt. Jag är ju född i slutet på 60-talet, så jag kan ju gissa att det var rätt bra att jag började jobba redan som 16-åring. Alla år räknas ju numera när pensionen till slut ska betalas ut.

De som är födda på 80-talet, hade dom räknat ut, att om de började jobba vid 20 (vilket de flesta gör), så skulle de vara tvungna att jobba tills de var 68(!!) år innan de fick samma pension (%-mässigt alltså) som de som är födda på 30-talet...Om du dessutom börjat jobba senare i livet, så får du lägga på de åren - tex om du börjar jobba vid 30, då får du jobba tills du blir 78 för att nå den pensionsnivån! Helt galet.

Det är massor med saker som påverkas om man inte arbetar. Jag har en kompis som fick barn rätt nyss, hon hade inte hunnit börja jobba, då hon utbildat sig.  Hon kommer ha  0 (!!) kronor i lön under sin mamma-ledighet! Hur tusan ska man fixa det? (Ja, nu kan man ju tycka att barn borde planeras in bättre i livet, så man fixar att ta hand om dem ekonomiskt, men ibland händer saker i livet som man inte rår över). Barn kostar pengar! De kostar massor!! Nummer ett är  bostad, vilket är ett måste  för både vuxna och barn. Barnvagn, blöjor, kläder - ja allt som en bäbis behöver. Sen blir dom ju inte billigare när dom blir äldre...(Ja,  fråga mig, jag har en 16 åring snart, det står en bil i mitt garage som byggs om till A-traktor. Tur ungen jobbar och tjänar egna pengar också!)

Om  man inte har ett jobb, då har man heller ingen sjuklönegrundande inkomst, vilket innebär att man  inte får några pengar om  man blir sjuk. Tänk om  man blir allvarligt sjuk i  cancer eller någon annan sjukdom, som kräver lång sjukskrivning, då är det inte bara det att man ska vara orolig för sin hälsa, utan man ska även vara ängslig för pengarna!! Du får inte en enda krona från försäkringskassan om du inte har jobbat...

Det är så himla  mycket som påverkas ifall du har ett jobb eller inte.  Det mesta här i världen är liksom baserat på en årsinkomst. Se bara om du ska skaffa lägenhet - där måste du uppge årsinkomst och den måste uppgå till ett visst belopp, annars får du ingen lägenhet. Ska du köpa hus - ja, där ska banken ha papper på att du har  en bra årsinkomst för att du ska kunna få lån. Ja det gäller förståss alla lån,  man måste ha förmågan att betala tillbaka sina lån för att kunna låna.

Jag kan tycka att det mesta är rättvist, har man inte bidragit, skattemässigt, kanske man inte borde kunna ta del av det som vi andra betalat varenda månad?!? När det gäller pensioner så tycker jag kanske att reglerna borde förändras. Jag tycker faktiskt att de kvinnor (det gäller ju främst 40-talisterna då) som  varit hemmafruar och tagit hand om barnen, de borde få räkna de hemmavarande åren, då barnen var små, som arbetade år - med samma årslön  som innan. Dessutom tycker jag att staten  borde fördela våra skattepengar annorlunda.

Jag vill betala för gamla och sjuka - alltså höj pensionen och höj lönerna för sjukvårdspersonal och hemtjänst (dessutom vill jag nog ta bort privatiseringen av äldrevården efter alla rapporter om vanvård).

Jag betalar också gärna för barnen - skolan och förskolan behöver mer resurser och mer personal. Inga barn ska behöva räkna antal smörgåsar de äter, inga fröknar ska behöva ha 10  barn själv. I skolan ska det finnas de material de behöver och lagom stora klasser!

Föräldraförsäkringen - Klart mammor och pappor ska ha råd att ta hand om sina barn första åren, oavsett om man är ung mamma/pappa.

Det jag INTE vill betala för är: De som väljer att inte jobba frivilligt, De som fejkar sjukskrivningar och sjukpensioner av vilken anledning det än  må vara,  eller tvingar sina barn/anhöriga att spela handikappade och få ut en massa pengar felaktigt.

Avslutar det här inlägget med listan som jag kopierat från Dagens Nyheter igår.

Fakta: Höjda pensionsåldrar

Så länge måste varje årskull arbeta för att få samma allmänna pension som en 30-talist.

1930 65 år
1940 65 år 9 månader
1945 66 år 3 månader
1950 66 år 7 månader
1955 66 år 11 månader
1960 67 år 2 månader
1965 67 år 5 månader
1970 67 år 8 månader
1975 67 år 10 månader
1980 68 år
1985 68 år 2 månader
1990 68 år 4 månader

Källa: Pensionsmyndigheten

Kram E