Ibland kan det vara svårt att bry sig om någon...Inte för att man själv inte verkligen gör det, men för att man bara får skit för det. Ibland tror jag avundsjuka kan ligga bakom, att personen i fråga verkligen på allvar tror att man bara vill ont och att det man säger och gör, gör man av illvilja. Det kunde inte vara mer fel. Men ibland får man kanske ge sig...även om det känns hårt och att jag vet att min älskade lilla mamma skulle vrida sig i sin grav, så har jag nu kommit till den gränsen som gör att jag måste släppa och gå vidare, det tar för mycket energi och kraft att bry mig....Förlåt mamsen att jag inte kunde hålla mitt löfte...att få ordning och reda, vill man inte så vill man inte....Bilden nedan är så fruktansvart sann. Tack J för den...  

Kram E

 I dag har vi haft världens tråkigaste väder här. Blåst och regn och det har varit mörkt precis hela dagen. Det var en sån här fruktansvärt vanlig, tråkig, höstdag egentligen..

MEN, min dag har varit helt underbart fantastisk! Jag fick mysa med barnen lite längre i morse. På jobbet har allt flytit på och jag känner mig i fas med det mesta! God lunch på Ågesta Golfklubb med min chef och ett par kollegor!

Fick ett samtal till jobbet där världens bästa F frågade om han fick ta med sig A hem från skolan - skönt för honom att få en kortare dag!! Tack goa F!

Sen var vi dessutom bjudna på middag hos våra helt underbara, fantastiska vänner...Alltid lika mysigt att träffas och vi hittar alltid möjligheten att göra det! Det kan vara vardag som helg, helt spontant eller jätteplanerat! Det är alltid lika trevligt!

Det var som vanligt en jättemysig eftermiddag/kväll - hade gärna tillbringat längre tid tillsammans, men barnen behöver sin sömn, skola och dagis imorgon med!

När vi kom hem, pussade vi barnen godnatt och de somnade omgående. Inget tjat och gnäll, utan bara lägga ner dom på kudden och sen somnade dom..Älskade, älskade barn! 

Nu har jag och maken sjunkit ner i soffan, tänt alla ljus vi kunde hitta och vi bara njuter av livet, varann och hur otroligt lyckligt lottade vi är! Vi har precis allt vi behöver - varann!!

Den absolut bästa dagen i mitt liv    (förutom när mina barn föddes)20050611

Låt det regna och vara grått och trist! Njut av livet, tänd ett ljus i stället för att förbanna mörkret! Njut av det du har, i stället för att gräma dig över det du inte har!

Ta hand om varann!!

Kram E

Jag bloggade för ett par veckor sedan om min pupill som var större än den andra och där google tyckte att jag hade en hjärntumör och jag hade nästan redan räknat mina dagar...Nu vet jag att jag och Google hade fel....

För ungefär 20-25 år sedan hade jag jättemycket ont i huvudet och problem med balansen. Det var massor med undersökningar och till slut hittade de en godartad tumör som satt precis vid hypofysen. Det var den som ibland fyllde sig med vätska och gjorde så dessa problem uppkom. Sen har jag inte haft några problem med det här och faktiskt till och med glömt bort att det var så....Nu visade det sig att det åter igen var den som spökade! Det var ingen hjärntumör och jag skulle inte dö om en månad...Det var bara så enkelt att jag stressat för mycket tillsammans med en infektion som huserade i min kropp..De här sakerna sammantaget gjorde att jag fick de symtom jag hade.

Just nu mår jag bra (förutom en tjurig förkylning då), och min pupill har återgått till sin normala storlek, huvudvärken har försvunnit och jag har gjort boksluten färdiga (= slutat stressa)...Så nu känns allt super. Återkommer besvären kan man tydligen (numera) genom en enkel operation (genom näsan!!) och det fanns inte ens på kartan för 20 år sedan. Då var det helt uteslutet att försöka ta bort den! Tänk, det har trots allt hänt lite grejer under de här åren...

Men tänk vad man hinner fundera - 2 veckor är väldigt lång tid!!! Speciellt när läkaren talar om för en att det är "nåt neurologiskt" och att det "sitter något i din hjärna som trycker på en nerv till ögat". Trots att många sagt att jag inte ska fundera så mycket och låta bli att oroa mig, så är det inte så himla enkelt...Jag kan ärligt säga att jag upplevt både min sjukbädd och min död flera gånger om de här veckorna. Funderat hur mina barn ska ha det utan sin mamma...Usch, så tragiskt att man målar "fan på väggen", men som sagt - svårt att låta bli...

Men en sak är säker!! Det gör en väldigt ödmjuk och tacksam till livet och till det som gör livet värt att leva!! (vilket innebär typ allt!!)

Det finns en kram jag fått under den här tiden som betytt mer än nån annan kram...Den kramen fick jag av goa Jessica....Jag vet inte varför den betydde så mycket? Om det var orden hon sa, om det var värmen i hennes kram, hennes genuina omtanke, eller bara det att hon faktiskt brydde sig?? Älskade goa Jessica, jag känner inte dig speciellt bra, men du är en underbar person och en fantastisk människa, jag hoppas du vet det!?

Och till min familj vill jag bara säga: Så mycket kärlek!!! Jag älskar er till månen och tillbaka...

Kram E

I dag är det en helt underbar dag!! Jag har fått min ledighetsansökan för höstlovet beviljad! Fatta!! En hel vecka tillsammans med mina "småknoppar" och bara njuta av ledigheten och av mina underbara barn!! Känns som att man inte hinner det i veckorna. Tiden bara flyger iväg, man hämtar, lagar mat, duschar, läser saga och vips i säng! Det är verkligen inte mycket tid till att bara vara! Ändå jobbar jag inte värst sent. Jag kan sluta 16, och vara på dagis kvart över, så mig är det egentligen inte värst synd om. Det finns dom som har det mycket värre.

På jobbet snurrar det på i 180 som vanligt. Speciellt nu när jag varit sjuk en vecka. Men det känns bra att jag ska lämna över ett av bolagen till min nya kollega, så förhoppningen är att min tillvaro ska bli lite drägligare. Det är inget kul att känna sig otillräcklig hela tiden, och jag vägrar gå in i ekorrhjulet där jag var i våras. Då jag inte hade något liv förutom att gå till och från jobbet.  Men det känns nu som att jag ser ljusning, vilket gör det lite lättare - att man vet att det inte ska vara för alltid.

Näe, ska  ta och krama på mina ungar lite extra ikväll och berätta för dom att vi snart kommer kunna ta hand om varandra en hel vecka - hela dagarna!! (Undrar vilken tid den måndagen, dom börjar tjata om att ringa efter kompis?!? 10??).

Älskar min familj från månen och tillbaka.....  

Kram E

Jag måste bara få säga: Söndagar är absolut veckans mysigaste dag! Jag vet att många idag har söndagsångest för att gå tillbaka till jobbet och ännu en arbetsvecka. Men jag känner inte så! Jag trivs på mitt jobb och det är absolut inget jag har söndagsångest för. Men det inte därför jag njuter av söndagen, utan helt andra skäl.

Vi har haft en sån underbar helg i helgen. Trots att jag haft feber och varit risig, så har jag inte varit sjuk nog för att bara ligga, utan jag har rensat och rensat och sen har jag rensat lite till. Det är så hiiiimla fint i mina skåp och garderober nu. Till och med tvättstugans skåp har en minutiös ordning just nu! (det brukar iofs gå över rätt fort). Alla garderober är rensade och sorterade. Sommarkläder ut - vinterkläder in! Jag har till och med satt maken att rensa sina skåp - tror han hade 400 skjortor som han aldrig använder! Men nu är det liiiiite luft i de garderoberna också..

Vi hade funderingar på att åka ut med båten med A & F, men insåg där på lördagmorgon när jag hade nästan 39 graders feber, att det kanske inte va så där jättesmart! Tanken på att på söndagmorgon vakna i en kall och fuktig båt och inte vara riktigt frisk, gjorde att vi valde bort det. (Känns som ett bra beslut, då det faktiskt var väldans kallt inatt)..Trots att det förmodligen var sista chansen. Båten ska ju upp nästa helg för vinterförvaring. Nå, det blir förhoppningsvis sommar igen snart!

Anledningen till att jag idag myser av söndagen är att vi haft sån underbar helg....vi har inte gjort något särskilt, bara varit tillsammans och njutit av helgen och av varandra. Fler sådan helger till Svenska folket!

Kram E

Idag på eftermiddagen när jag och lilla M satt och spelade Buzz, så ringde min mobil....Det var en journalist från TV4. Jag blev lite fundersam över vad han kunde tänkas vilja mig?! Han berättade då att de skulle göra en dokumentär om den nya lagen som ska träda i kraft, eller rättare sagt den lag som ska skärpas från den 1/10 2011. Han hade läst min blogg, det inlägget om Stalkers...Han undrade om jag var intresserad att bli intervjuad och om jag ville berätta min historia.....

Mitt första svar blankt Nej! Då sa han att jag inte behövde framträda med namn eller ansikte, utan bara min historia..Jag vet inte hur mycket det skulle hjälpa..Jag tror att den här mannen skulle känna igen sig "spot-on" i fall jag skulle börja berätta...Berätta om den gången han stod utanför mitt jobb och jagade mig med lastbilen för att försöka köra över mig....Eller den gången han stod utanför mitt fönster i flera timmar i flera minusgrader och bara tittade in genom fönstret...Eller den gången när min chef tog luren ur mina händer och svarade i telefonen på jobbet, då han ringt 100 gånger och lagt på luren...han stod precis utanför fönstret på andra sidan gatan och ringde och ringde....

Så väldigt sjuk människa...Han tyckte förmodligen inte att 3 års förnedring räckte? 4 brytna revben och ett brutet nyckelben? Tänk att man ändå tar allt sånt under så lång tid..och ändå är man livrädd att den personen ska försvinna ur ens liv? Märkligt...Jag var livrädd att han skulle lämna mig, varför vet jag inte, det hade väl varit det bästa som kunde hända?!? På nåt sätt är man väl så sjukt skadad, så man tror sig älska den här personen? Tills den dagen kommer! Ja, alla som varit med om nåt sånt här, vet att att det är från en dag till en annan som man tar beslutet! Beslutet att lämna...att lämna det som varit ens vardag i 1047 dagar...Det absolut bästa beslutet jag någonsin tagit och det beslutet jag aldrig någonsin kommer ångra.

Men det fanns stunder och dagar precis efter vår separation som jag undrade hur jag skulle orka...hur jag skulle orka komma till jobbet och behöva skämmas för alla samtal som kom till kontoret från honom, där han kastade på luren, alla visste att det var han! Hur han satt utanför mitt fönster på jobbet (där det fanns en återvinningsstation på andra sidan gatan), fullt synlig för precis alla på kontoret. Mina kollegor erbjöd sig att gå och köra iväg honom. (Jag avböjde, tyckte det var pinsamt nog). Hur han terroriserade mina vänner för att få veta vart jag var. Hur han smög omkring i min trappuppgång och lämnade brev i mitt brevinkast. Alla sms som jag fick.

Till slut fick jag nog! Jag gick till polisen, och med hjälp av vårdcentralen i Handen, där mina skador var dokumenterade, och alla SMS som polisen fick fram ur  min telefon, fick jag till slut ett besöksförbud utfärdat. (Från min telefon fick de fram över 600 sms, både väldigt kärleksfulla sms blandat med riktigt elaka och hotfulla). Tack vare en helt underbar poliskvinna vid namn Gun (precis som min mamma), så kom jag ur min ohållbara situation. En liten tagg sitter dock kvar, jag träffade en annan poliskvinna som sa nåt väldigt plumpt, typ - nja, vet inte om du kan få besöksförbud på det här - "du hade ju inte så svåra skador"...Nähä??? Vad ska man ha för skador i så fall? Men som sagt, hamnade hos rätt person till slut! Tack till min ängel Gun!

Ett par gånger under de här 10 åren som passerat, så har han hört av sig igen. Via SMS och även via Facebook. Jag har såklart inte svarat.

Men för att gå tillbaka till vad blogginlägget skulle handla om...Nej, jag tror inte jag törs vara med i någon dokumentär för TV4. Det är inte värt att riskera i alla fall. Jag har alldeles för mycket som jag är alldeles för rädd om för att våga chansa. Även om det är för en otroligt god sak!

(Fast egentligen kanske jag borde vara med? Jag har ju fått en ny liten söt och  gullig liten stalker som mellan varven lämnar små kommentarer här på min blogg...?   

Det finns människor i Sverige som inte har mat på bordet, pengar till hyra, el och andra nödvändigheter. En del personer kanske har hamnat där för egen maskin, det är bara kolla lyxfällan ett avsnitt, så ser man att endel personer kanske inte riktigt hanterat sina pengar på helt rätt sätt..Dessa personer tycker jag inte ens lite synd om.

Jag har ju i tidigare inlägg talat om att jag har väldigt svårt för lata människor och sådana som inte VILL jobba för att det är "jobbigt". Jag är uppfostrad att försörja mig själv och min arbetsmoral är väl ibland lite väl överdriven...(suttit på jobbet i dryga 39 graders feber nån gång)...Men på nåt sätt så har jag fått det i modersmjölken att man inte ska låta någon annan försörja en...Då kan jag tycka att det är inte mer än rätt att det ska vara tungt ekonomiskt! Om man inte vill, orkar eller ids...

Men sen finns det också andra som INTE har valt att hamna där, utan dom har hamnat där av olika anledningar. De personer som mitt hjärta ömmar mest för är de personer som är sjuka. De är för sjuka för att klara av att arbeta av ett eller annat sätt. Dessa personer måste vi bli bättre på att ta hand om. Jag tycker att vi faktiskt är skyldiga att ta hand om dessa personer! Jag vet att det finns personer som nyttjar systemet (eller gjorde förut, när systemet såg annorlunda ut), men det måste också finnas något annat sätt att komma åt "fuskarna"!! Det kan inte vara Försäkringskassan som ska bestämma om du är sjuk eller frisk?? Det måste väl ändå en "riktig" läkare bedöma? Men jag har förstått att så är inte fallet.

Hur som helst, i vårt samhälle, i Sverige, idag, är det inte märkligt att vuxna människor som arbetat under många år och av en eller annan anledning inte klarar av det längre på grund av sjukdom, ska behöva få elen avstängd eller vara orolig för att inte kunna betala hyran eller kunna köpa mat?? Jag tycker det är fruktansvärt tragiskt!!

Vi är ganska snabba på att skänka pengar till svältande barn i Afrika och katastrofens offer efter tsunamin, men har ni någon gång sett en insamling till Sveriges mest utsatta? Missförstå mig inte nu, jag tycker dom flesta insamlingar är behjärtansvärda, men kanske man skulle börja lite närmare sig själv? Eller kanske det finns plats att skänka till det också??

Om det var möjligt skulle jag öronmärka mina skattepengar!! Tänk om jag själv kunde styra över vart mina skattepengar gick?? Det finns några saker jag skulle välja:

1. Gamla och sjuka - så de klarar sig på sin pension eller sjukbidrag

2. Skola och barnomsorg - så alla får en bra utbildning och en bra start i livet.

3. Löner till sjukvårdspersonal - de på "golvet" usk:or, sjuksköterskor och de som står patienten  närmast och verkligen sliter!

Helt utan inbördes ordning!!

Nej, vet inte hur man ska kunna förändra så att vi börjar ta hand om våra gamla och sjuka....Men jag kommer stå först i kön när skatteverket tar åt sig mitt förslag i alla fall!

Kram E

Jag har tidigare nämt att jag har ett beroende. Beroendet är min familj som jag aldrig någonsin vill vara utan. De är min värld och jag kan ibland bli rädd för mig själv och alla stora känslor som finns där. Det känns ändå som ett (hyfsat) sunt beroende. Jag och min man lever hyfsat jämlikt. Vi jobbar, tjänar båda två så vi klarar oss. Vi hjälps åt hemma, den som är hemma fixar med barnen, maten och städning. Det bara flyter. Aldrig nåt vi tjafsar om (tack och lov). Jag har andra delar i min familj också. Jag har en helt underbar storasyster som jag , äntligen(!! )efter många irrvägar lyckats hitta tillbaka till och därmed också fått en helt ny bästa vän!! Jag har en lillebror som är helt omöjig på att hålla kontakten, men vi kämpar på och försöker verkligen! Vi pratar länge när vi väl kommer dit! Jag har också en storebror som åxå är helt omöjlig på att hålla kontakten (rakt nedåtgående led)! Men hur än det är så älskar jag dom över allt annat! De är min familj i grunden, och jag vet att dom finns där oavsett vad som händer!

Sen finns det andra beroenden som jag kan tycka är mindre sunt - trots att de går i samma tema - nästan i alla fall.

Det finns en blogg som jag följt, men bestämt mig för att sluta läsa,jag blir så beklämd och ledsen över hur saker kan bli....och hur man som vuxen människa kan nöja sig med det? Här är bloggerskan är snart 30 år gammal, aldrig haft ett jobb eller inkomst förutom nåt kortare sommarjobb. Flyttat mellan olika pojkvänner i jakten på nåt? Lyckan? Kärleken? Eller kan det vara en flykt? En flykt från sig själv?? Ja, jag har ingen aning....och egentligen skiter jag i vilket. Det som jag frågar mig är hur man vid den ålder väljer att vara ekonomisk beroende och bunden av någon annan människa?? Förmodligen är det något fel som är trasigt, för det kan väl inte på 2000-talet finnas en enda människa som vill bli försörjd av någon annan? Eller finns det?? Jag kan inte tänka mig in i situationen att behöva be min partner om 100,- för att köpa mjölk eller shampo, eller what ever! Jag tycker att det är ren självbevarelsedrift att faktiskt kunna klara sig själv! Att ha sina egna pengar och kunna gå på bio utan att be om lov!

För mig så sitter min identitet i jobbet litegrann. Jag är yrkesarbetande, jag är U:s fru, jag är mina barns mamma. Men på nåt sätt är alla de här grejerna den personen jag är!! Jag står rätt stadigt i alla roller - som yrkesarbetande kvinna, som mamma och som fru. Men jag skulle känna mig rätt vilsen utan jobb?!? Utan mina kollegor, utan att någon "behövde" mig på dagarna, att nån ser att jag är bra på det jag gör! Att jag presterar något utanför mitt hem.

När jag var hemma med mina barn, så gjorde jag inget annat än att längta till att få ut och jobba. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar mina barn och tyckte absolut att föräldraledigheten var helt underbar. Men jag hade inget eget liv! Jo, lite, i stallet, dit jag flydde på kvällarna när barnen gått och lagt sig. Där kunde jag få lite socialt utbyte (som är såååå himla viktigt).

Men vi är alla olika...för mig är, att inte jobba, att tro att alla andra finner det intressant att försörja en för att man diskar en diskmaskin eller tvättar kläder nån gång mellan varen, det är att parasitera på någon annan, vilket säkert kan fungera under de första åren när man är sååå kär och  nyförälskad. MEN till slut kommer en vardag och jag undrar hur personen ska vara funtat som ska tycka det är roligt att behöva försörja en vuxen människa?? och hur man som vuxen människa kan tillåta det??

Sen att man som person inte kan se vilka som verkligen vill hjälpa, som verkligen försöker, det gör det hela så  mycket sorgligare....för det kommer en dag...det kommer garanterat en dag, när det här kanske inte är livet längre...när kärleken tar slut (gud förbjude), när man på ett eller annat sätt vill, önskar och försöker få kontakt, kanske när någon nära dör eller blir sjuk. Då kanske man borde tänka en gång till...när man inser att de personer som försökte "styra ens liv" och bara var "nyfikna" och "snokande", kanske inte var elaka ända in i märgen, utan det kanske är dom personerna som finns där när man som bäst behöver dom...frågan är bara hur länge man kan vara ond och elak mot alla dom innan de ger upp?? Innan dom lämnar din sida??? Det är väldigt nära nu...Vet att det inte bara gäller mig.

Jag hoppas bara inte få ett sånt brev som min mamma fick på sin dödsbädd från sin lilla syster....alla saker som inte var uträtt. Tror inte jag skulle acceptera det, lika lite som min mamma gjorde det...

Kram E