Mina barn har inga morföräldrar...Tack och lov har de världens bästa farföräldrar, så egentligen borde man kanske nöja sig så?!? Men jag har sådan fruktansvärd tur, så mina barn har faktiskt fått "bonusar". Det är min morbror och moster som vi i min familj adopterat som min mamma & pappa och barnens mormor och morfar!

I helgen har vi varit och hälsat på dem på deras landställe. Jag och barnen åkte ut redan torsdag på dagen och maken kom ut på fredagen. Den här gången hade vi sån himla tur så vi fick träffa min mysiga kusin J och hennes P. Vädret har vart helt underbart, så vi har badat och myst hela helgen. Vi har kunnat sitta ute sent på kvällen och eldat och bara varit...Barnen har varit helt underbara hela helgen och de har roat sig med diverse saker: plockat sniglar   , hittat hemliga vägar som vi vuxna också ska försöka ta oss fram på. De har, trots sena kvällar hållit humöret på topp!

Jag måste återigen konstatera - bonus eller inte! Jag HAR verkligen världens bästa familj och jag kan avlägga ett tidigt nyårslöfte - jag SKA bli bättre på att ta hand om de människor som betyder något för oss/mig....

Kram E

  Lekplatsen vid hotellet - Marcus, André & Michelle..

  Muminklubben...

Muminkram...

    Vattenrutschbana...Den här vågade inte jag åka...Skitläbbig!

  Den här passade mig och Michelle...Lång fast långsam...Helt okey!

  Middagsdags med våra nyfunna vänner Björn & Agneta och Isak

  Tummen upp för maten - pasta!

  Lekplatsen vid hotellet - Marcus, André & Michelle..

  Muminklubben...

Muminkram...

    Vattenrutschbana...Den här vågade inte jag åka...Skitläbbig!

  Den här passade mig och Michelle...Lång fast långsam...Helt okey!

  Middagsdags med våra nyfunna vänner Björn & Agneta och Isak

  Tummen upp för maten - pasta!

I går hände något fruktansvärt i vårt grannland Norge! Det är helt galet!! Hur kan EN enda människa förstöra så många liv? Hur är man funtad när man går in och bara skjuter en massa ungdomar och spränger ner byggnader? Vad är det för fel?? (Ja, det är ju inte armbågen han har ont i, i alla fall - det kan man ju vara rätt säker på!)

Hur kan EN enda människa ha så mycket hat inombords? Hur kan EN enda människa vara så fruktansvärt ond och elak?

Mina problem och bekymmer blev med ens väldigt små....Jag är otroligt lyckligt lottad - det inser man vid sådana här tillfällen. Jag har min familj i livet, jag är frisk och kry. Det är märkligt att även fast man känner jättemycket med Norrmännen och de som förlorat sina nära, är man väldigt självisk, och tacksam för att det inte var MINA nära och kära som drabbades...Eller kanske det inte är själviskhet? Kanske det är tacksamhet?

Ta hand om varann och tänd ett ljus för alla de som inte får uppleva denna lördagkväll, eller någon annan kväll tillsammans med sina älskade barn och familjemedlemmar...

Kram E

Midsommarlunch på Malmakvarn.

  Vi har blivit ägare till en jättefin båt....Det här att köpa båt som man kan sova på, är något vi pratat om ända sen vi flyttade från Minneberg och sålde vår andra båt. Sen kom då det där gyllene tillfället då vi kände att vi skulle klippa till! Men ibland undrar man.....

Första gången vi var ute så tjuvstannade båten ett par gånger och vår puls ökade till 380 slag i minuten. Nå, allt gick bra och vi var ute i några dagar. Sista dagen tyckte jag att en svag doft av urin slog emot mig när jag gick ner i ruffen, men eftersom U tillbringat många timmar för att laga toaletten, slog jag bort det som inbillning. Dock nämnde jag det lite i förbifarten till maken....Han blev svart i ögonen...Jag sa inget mer...  

Maken bestämde dock att han skulle titta på toaletten i båten när han ändå skulle i väg och kolla på nåt annat...Gissa resultatet?? Jo, maken hittade en spricka i en packning så han tog fram stora silicon-pistolen för att täppa till densamma. Dessutom fick han åka och handla en massa klorin och skura och skrubba lite - hyfsat äckligt. Även fast bara barnen hade gått på toaletten, så hade de hunnit göra både det ena och det andra, och det var nu detta som åkte fram och tillbaka på lite olika platser i båten....iaaack säger jag bara...

Hur som helst! Nu var ju allt fixat - U hade löst problemen med tjuvstoppen, siliconat toaletten och dessutom var den ju himla bra städad i alla skrymslen och vrån..  

Det innebar ju för oss att våran midsommar var räddad - klart vi skulle dra iväg till Malmakvarn! Jag hade ju dessutom tagit ledigt dagen före midsommar, så vi skulle hinna iväg tidigt och få en bra plats i hamnen.

Det började med att jag gjorde en riktigt stor tavla på jobbet som gjorde att den lediga dagen som jag hade tänkt ha gick om intet - jag var ju tvungen gå in och fixa till det jag ställt till med. Jag jobbade alltså hela dagen och lite till....Vi velade om vi skulle åka eller inte..Vi höll på fram och tillbaka och det var himla stökigt. Till slut (Med viss övertalning) bestämde vi oss för att åka i alla fall. Sent var det och vi drog i väg. Vilket vi senare fick ångra bittert...

Båten gick jättebra - inte ett enda stopp på hela vägen. Men...precis innan vi skulle in i viken där hamnen ligger stannar båten...och bara vägrar starta...Suck!! Våra underbara vänner kom och drog oss in till hamn där vi landade. Upptäckte att båten dragit typ det dubbla i bensin mot vad den ska - vi hade alltså soppatorsk!!! (Himla braiga båtmänniskor vi är då...)

Som tur var fanns det en tjej i sällskapet som hade kommit ut med bil - tack du underbara ängel!! Som dagen efter, skjutsade i väg U till närmsta bensinstation där han fixade bränsle. Sen hade vi en helt underbar midsommarafton, med allt som hör midsommar till.

Dagen efter skulle vi försöka komma oss hem tidigare, eftersom att vi skulle åka utomlands på nästföljande dag. Men man skulle kunna säga att det sket sig!! Fullständigt och totalt!! Båthelvetet från satan vägrar starta - det visar sig att något har hänt i förgasaren och båten kan inte köras överhuvudtaget...

Nu börjar det var brådis....Vi MÅSTE bara ta oss hem för att kunna hinna med flyget som gick klockan 4 morgonen efter...Vi kollar bussar från Malmakvarn, men inser snabbt att det är en omöjlighet - det går verkligen inte att få med oss allt på bussen. Vi bestämmer oss för taxi! När Uffe går ner i ruffen för att ringa dit, upptäcker vi att det återigen doftar mumma av urin i ruffen...suck!! Ja, ja...det är bara att lägga det åt sidan - mindre viktigt just nu..

Precis när mannen får kontakt med taxin, så kommer våra otroligt underbara, fantastiska vänner och erbjuder oss skjuts med deras båt till vår hemmahamn. (Jag kommer vara dem evigt tacksamma för denna handling..) Vi tar våra pinaler och åker vidare hemåt.

Det har aldrig, aldrig varit såååå skönt att stå på land, som denna lördageftermiddag...

Jag kan säga att båten var billig just denna eftermiddag..... 

  Lite dans runt stången jag och barnen var med och fixade medan mannen skruvade....

  Dom bästa!! (då menar jag snyggingarna längst fram)

  Himla tur att fru G hjälper till med sjökorten...annars hittade vi väl aldrig hem...Eller kanske inte....

  Så här ser det ut efter en riktig midsommarfest!!

Kram E

I går såg jag ett program på tv4+ som berörde mig massor! Kanske på grund av att jag faktiskt själv varit utsatt för en stalker...en tidigare pojkvän/sambo som gick lite väl långt i sin "omtanke" och "omsorg" både före, under och efter förhållandet...

Programmet handlade om 2 stycken kvinnor som hade haft kortare förhållanden med varsin man...dessa män hade väldigt bråttom in i en "riktig" relation, sambo, förlovning och giftemål (känns igen), dessa män tog över kvinnornas liv, eller försökte i alla fall - dessa 2 kvinnor var dock mycket klokare än vad jag var, för de försökte avsluta förhållandet efter 3 veckor respektive 3 månader. (Jag höll på i 3 !!! år innan jag gav upp)...

Männen i fråga började förfölja kvinnorna (känns igen), de försökte kontakta kvinnornas vänner och kollegor och även släkten, för att få över dem på "sin" sida (känns också igen), en av männen stod utanför bostaden hos kvinnan i timmar (känns igen, den mannen som jag lämnade, stod utanför mitt hus, ett lägehetshus med 9 våningar där jag bodde på våning 3, i -10 grader och snöfall i flera timmar & stirrade upp mot mitt fönster!?)

En av kvinnorna fick 42 sms under en och samma dag - varannat hot och vartannat hur mycket de älskade dem. (Känns igen, polisen fick fram inte mindre än 63 sms från honom under ett dygn från min mobil, där det var 40 stycken hot och hat sms och resten var sms om hur fin och bra jag var och hur mkt han älskade mig, har kvar listan än idag i nån flyttlåda..)

Det som var så skrämmande med de här kvinnornas fall var just att när de trodde att männen i fråga backat och lämnat dem i fred, så blev båda två mördade av sina stalkers. Den ena blev skjuten i hemmet varpå mannen sen själv också tog sitt liv. Den andra blev mördad i hagen när hon var hos sin häst - knivhuggen med inte mindre än 14!! knivhugg. Han döms förhoppningsvis till flera gånger livstid.

Det som är så skrämmande i hela det här är att båda kvinnorna kontaktat polisen (vilket jag också gjorde), och polisen gjorde nada!! noll!! inget!! (känns igen!!) De ansåg inte att männen var något verkligt hot! Det trodde inte heller kvinnorna eller deras familjer eller vänner. (känns igen också!!) Dock slutade deras historier på ett helt annorlunda än min historia. Jag klarade mig undan med ett brutet nyckelben, något brutet revben och stora skrapsår i själ och hjärta, men lever gör jag. Men tanken på hur illa det faktiskt kan gå och hela samhället bara tittar på - vi tillåter att män behandlar kvinnor illa. Hur många dödsfall per år finns det inte i samband med våld i hemmet, där kvinnorna till slut faller offer för sina "älskade"?

Det som psykologen i programmet sa - de flesta män som misshandlar sina kvinnor, verbalt eller fysiskt, är sådana män som man aldrig kan tro skulle lägga en hand på någon!! De är så trevliga, mjuka till sättet och väldigt förstående och tillmötesgående, hjälpsamma och väldigt bra på att smälta in i alla möjliga sammanhang. MEN, det är ganska typiska drag också för en psykopat! (Jag säger inte att alla som är som ovanstående beskrivet är psykopater dock.)

Ibland kan jag undra - hur många i MIN närhet lever i en destruktiv och våldsam relation? Det är ju inget man skryter om, inget man vill att nån ska veta....fast man egentligen inte vill annat än att berätta!!  På nåt sätt tar man åt sig all skam, som egentligen mannen borde ta, för man anser att det är ens eget fel att man blir slagen på, hånad åt...man förtjänar det. För det har man, långt innan första slaget faller har man blivit tillsagd, blivit tillsagd så många gånger att man faktiskt tror på det själv...att man förtjänar det som sedan kommer...alla slag, hårda ord och trakasserier.

Om ni därute misstänker, eller bara anar att någon far illa i sin relation - fråga!!! Det är så många som sagt till mig efter mitt destruktiva förhållande, att ja, vi trodde det var så, men man vill inte fråga...Varför??? Varför vill man hellre blunda? Varför? Är det för att man hellre inte vill veta, för då kanske man måste göra nåt? Eller är det för att man ska "sköta sig själv"? Jag förstår inte....jag hoppas att jag kommer förstå och ha styrkan och orken att hjälpa den i min närhet som behöver!

Ta hand om varandra - Livet är kort!

Kram E

Den dagen kommer jag alltid förknippa med 2 av mina goaste vänner!

I helgen var dessa underbara människor och hälsade på oss. Jag trodde ett tag att det skulle kännas lite skumt att se dem tillsammans, men jag hade fel! Det är sällan 2 personer ser så rätt ut tillsammans från dag 1 som de faktiskt gör! Känns som att de är som gjorda för varann...

Kram E

Ibland så får jag sådana otäcka flaschbacks över vad som hänt i mitt liv under åren- många av dom var verligen inte roliga. Men så  kan jag tänka på hur jag faktiskt har det idag. Jag vet att jag bloggat om det förut och jag kanske tenderar att vara tjatig, men jag är så oerhört lycklig över det jag har nu. Kanhända uppskattar jag det så mycket för att det varit så mycket skit i mitt liv. I så fall är jag tacksam för det som varit - även fast det som sagt inte varit en dans på rosor.

Igår gick jag omkring och bara mös. Mös för att jag njuter av mitt hus, som inte bara är ett hus, utan mitt hem, min borg, min trygghet. Här trivs jag och jag längtar verkligen hem när vi varit någonstans - även om vi bara varit på affären eller jobbet....

Jag saknar min familj när jag är på jobbet, min älskade man och mina underbara barn...tänk att jag är så lyckligt lottad som fått den bästa mannen och de underbaraste barnen....

Jag har många underbara vänner, som verkligen är mina vänner! De som jag vet finns där för mig i både med och motgång. Sådana som jag kan prata om allt med, sådana vänner som inte sprider saker vidare och som trivs lika bra i mitt sällskap som jag i deras...

Jag har ett jobb. Ett jobb som ligger geografiskt precis där jag vill att det ska ligga nu när barnen är små och Uffe jobbar på andra sidan stan. Jag kan på mindre än 10 minuter vara på skolan eller dagis om så krävs. Ett jobb som ger mig en bra inkomst så att vi i familjen kan åka utomlands eller göra andra roliga saker. Ett jobb som jag känner att jag utvecklas inom varenda dag.

Jag har många saker att vara tacksam över och det är jag också. Jag hoppas att jag aldrig, aldrig någonsin glömmer bort att vara det.....

Kram E