I går såg jag ett program på tv4+ som berörde mig massor! Kanske på grund av att jag faktiskt själv varit utsatt för en stalker...en tidigare pojkvän/sambo som gick lite väl långt i sin "omtanke" och "omsorg" både före, under och efter förhållandet...

Programmet handlade om 2 stycken kvinnor som hade haft kortare förhållanden med varsin man...dessa män hade väldigt bråttom in i en "riktig" relation, sambo, förlovning och giftemål (känns igen), dessa män tog över kvinnornas liv, eller försökte i alla fall - dessa 2 kvinnor var dock mycket klokare än vad jag var, för de försökte avsluta förhållandet efter 3 veckor respektive 3 månader. (Jag höll på i 3 !!! år innan jag gav upp)...

Männen i fråga började förfölja kvinnorna (känns igen), de försökte kontakta kvinnornas vänner och kollegor och även släkten, för att få över dem på "sin" sida (känns också igen), en av männen stod utanför bostaden hos kvinnan i timmar (känns igen, den mannen som jag lämnade, stod utanför mitt hus, ett lägehetshus med 9 våningar där jag bodde på våning 3, i -10 grader och snöfall i flera timmar & stirrade upp mot mitt fönster!?)

En av kvinnorna fick 42 sms under en och samma dag - varannat hot och vartannat hur mycket de älskade dem. (Känns igen, polisen fick fram inte mindre än 63 sms från honom under ett dygn från min mobil, där det var 40 stycken hot och hat sms och resten var sms om hur fin och bra jag var och hur mkt han älskade mig, har kvar listan än idag i nån flyttlåda..)

Det som var så skrämmande med de här kvinnornas fall var just att när de trodde att männen i fråga backat och lämnat dem i fred, så blev båda två mördade av sina stalkers. Den ena blev skjuten i hemmet varpå mannen sen själv också tog sitt liv. Den andra blev mördad i hagen när hon var hos sin häst - knivhuggen med inte mindre än 14!! knivhugg. Han döms förhoppningsvis till flera gånger livstid.

Det som är så skrämmande i hela det här är att båda kvinnorna kontaktat polisen (vilket jag också gjorde), och polisen gjorde nada!! noll!! inget!! (känns igen!!) De ansåg inte att männen var något verkligt hot! Det trodde inte heller kvinnorna eller deras familjer eller vänner. (känns igen också!!) Dock slutade deras historier på ett helt annorlunda än min historia. Jag klarade mig undan med ett brutet nyckelben, något brutet revben och stora skrapsår i själ och hjärta, men lever gör jag. Men tanken på hur illa det faktiskt kan gå och hela samhället bara tittar på - vi tillåter att män behandlar kvinnor illa. Hur många dödsfall per år finns det inte i samband med våld i hemmet, där kvinnorna till slut faller offer för sina "älskade"?

Det som psykologen i programmet sa - de flesta män som misshandlar sina kvinnor, verbalt eller fysiskt, är sådana män som man aldrig kan tro skulle lägga en hand på någon!! De är så trevliga, mjuka till sättet och väldigt förstående och tillmötesgående, hjälpsamma och väldigt bra på att smälta in i alla möjliga sammanhang. MEN, det är ganska typiska drag också för en psykopat! (Jag säger inte att alla som är som ovanstående beskrivet är psykopater dock.)

Ibland kan jag undra - hur många i MIN närhet lever i en destruktiv och våldsam relation? Det är ju inget man skryter om, inget man vill att nån ska veta....fast man egentligen inte vill annat än att berätta!!  På nåt sätt tar man åt sig all skam, som egentligen mannen borde ta, för man anser att det är ens eget fel att man blir slagen på, hånad åt...man förtjänar det. För det har man, långt innan första slaget faller har man blivit tillsagd, blivit tillsagd så många gånger att man faktiskt tror på det själv...att man förtjänar det som sedan kommer...alla slag, hårda ord och trakasserier.

Om ni därute misstänker, eller bara anar att någon far illa i sin relation - fråga!!! Det är så många som sagt till mig efter mitt destruktiva förhållande, att ja, vi trodde det var så, men man vill inte fråga...Varför??? Varför vill man hellre blunda? Varför? Är det för att man hellre inte vill veta, för då kanske man måste göra nåt? Eller är det för att man ska "sköta sig själv"? Jag förstår inte....jag hoppas att jag kommer förstå och ha styrkan och orken att hjälpa den i min närhet som behöver!

Ta hand om varandra - Livet är kort!

Kram E

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nja, kanske inte helt....men i veckan träffade jag fina J och hon nämnde just att jag inte bloggade längre....Ja, kanske dags att ta upp den (o)vanan igen?! Kör idag, men vi får se vari vi landar.   Massor av vatten har runnit under mina broar, m...

Det var välda länge sedan jag la in några ord här, men nu kände jag att andan föll på...   Vi är nyss hemkomna från en fantastisk vecka i Sälen med underbar skidåkning, goväder och himla mysigt sällskap! Hela veckan var över förväntan och ny veck...

Livet rusar som vanligt på i 190 och vi hinner knappt med att stiga upp innan vi ska gå och lägga oss...Jag trodde i mitt stilla sinne att när sommaren var över, jag landat i mitt nya jobb och vardagen börjar ramla på plats, att det skulle bli lite m...

Ja, det är vad det här inlägget ska handla om...Ibland glömmer jag bort det. Jag glömmer bort vilket fantastiskt liv jag har egentligen....Jag har inget att gnälla över egentligen, men jag gör det ändå. Jag gnäller över att jag är trött, lite ont i h...

Jag och min äkta hälft behöver ha ett gemensamt projekt på G mest hela tiden. Då mår vi som bäst! Nu har vi börjat ta tag i nästa....Vi funderar på att bygga ett nytt hus...hus nummer 2. I samma område, inte så jättelångt från där vi bor, men ett nyt...