Kommer ni ihåg den kommentaren i ogifta par?? Märkligt, men den har idag ekat i mitt huvud. Inte för att jag någonsin hört den nämnas av han jag bor med, utan kommentaren har bara poppat upp i mina tankar sen igår...

I går sa en av mina kollegor åt mig att han dagen innan sett att min ena pupill var större än den andra. Jag tänkte inte så mycket på det, men när jag kom hem var jag ju bara tvungen att googla på det. Självklart stod där då att det kunde vara tecken på hjärntumörer och alla möjliga allvarliga sjukdomar...Jag ringde sjukvårdsupplysningen så dom kunde lugna mig lite..Men tji fick jag! Det var direktkoppling till S:t Görans ögonmottagning där de ville veta precis allt och sen meddelade dom mig att det var bara att infinna sig hos dom akut under morgondagen (läs idag) från klockan 08.00, eller prova med Huddinge sjukhus om de har nån avbokad tid. Jag gjorde det senare och fick en tid där idag klockan 13.

Fick komma in till läkaren i rätt tid och det var tusen frågor. Sen var det kontroll i ögat, dropp i ögat, koll i ögat, mera dropp i ögat...mera koll....Flera kontroller runt omkring på Huddinge sjukhus hips, vips, hit och dit....Ja, ja, jag var inte särskilt skärrad då, men när jag var tillbaka på ögonmottagningen och läkaren talar om att han ser något bakom ögat, att der förmodligen är något neurologiskt, något som inte ska vara där, så blev jag lite uppstressad, det ska jag ärligt erkänna...Nå, jag lär få veta vad som finns där om 2 veckor när jag ska på återbesök och få alla provsvar...

Jag försöker intala mig själv att det har med min "grej" som jag tydligen har på hypofysen, som är helt ofarlig och har suttit där sen 20-25 år tillbaka utan att bråka värst, fast egentligen vet jag, längst inne i kroppen, vet jag att det inte är så...jag bara känner det på mig...

Måtte dessa två veckor gå fort!!! Eller inte??? Näe, ska inte oroa mig i onödan, då får man bära bördan två gånger. Jag vägrar!!

Hur som helst, tillbaka till min rubrik....den känns väldigt relevant i sammanhanget! Jag tänker i alla fall försöka vara det några veckor framåt ...återkommer om 2 veckor och berättar om jag ändrar inriktning...=0))

Krama om varann ordentligt ikväll! Det tänker jag göra!

//E

Kan någon berätta för mig vad som händer med oss?? Vad händer med mänskligheten? Vad är det som är så galet och fel? Jag gråter och frågar mig varför???

För inte så länge sedan kunde vi läsa i tidningen om ett litet tvillingpar som bara var 2 månder gamla, som blivit svårt misshandlade av sin pappa. Så illa att den en av flickorna dog! Pappan nekar och menar att han bara flyttat dem mellan sängarna.....Ja, eller hur?!?(och Rödluvan är blå) Båda flickorna bar både gamla och nya skador från upprepad misshandel, som utom all tvivel inte har att göra med förflyttning av de små..Undrar vad som rördes i deras små hjärnor medans misshandeln pågick?? Usch och fy...mina tårar börjar rinna igen...så hemskt!

I går berättade tv och radio om 2 pojkar 4 och 8 år som funnits mördade i Sigtuna.. Pojkarna plockades upp ur vattnet döda. I dag är deras mamma anhållen för mord. Polisen är helt säker på att det inte var en olycka, utan att pojkarna bragts om livet...Hur hemskt kan det få vara??!

Jag är så fruktansvärt ledsen, jag kan verkligen inte förstå hur de som ska skydda sina barn från livets alla hemskheter, istället är de som utsätter sina barn för sådana här hemskheter! Tänk bara dessa små killar som trodde att mamma var deras trygghet och sedan visar sig vara deras bödel?!? Tänk vilken fasa som ska ha farit genom deras små kroppar innan de mötte döden...När man är 4 och 8 år förstår man massor med saker, vilket i just det här fallet måste vara helt fruktansvärt hemskt!

Och vad rör sig i en pappas hjärna när han misshandlar sina små bäbisar?? Hur är det möjligt att bli så arg på en liten bäbis så man tycker att den samma behöver misshandlas??? Om det är gråten han lessnat på, tvivlar jag på att det hjälpte så mycket...i alla fall inte förrän han dödade den ena av tjejerna....

Jag tror dessvärre att vi kommer få se en ökning av sånt här hemskt våld i hemmet. Jag är rädd att vi dragit på lite för mycket, lite för fort....Vår vardag är helt hysterisk, man ska hinna med jobb, barn, vardag och gärna lite mysig samvaro och fritid på det. Det är inte så himla lätt att få alla pusselbitar på plats. Jag tror att vi är mer uppstressade och uppjagade nu, motför hur det var förut. Kanske tålamodet tryter lite snabbare än förut...när familjen hade tid för varann?? Det är förmodligen kortare väg till att "säkringen går" som samhället ser ut idag?

Ja, det är min amatör-psykolog fundering...

Hur som helst, finns inte på kartan att jag lägger min hand på mina barn och uppsåtligen gör dem illa. Jag får ju rent kroppsligt ont när dom cyklar omkull och skrapar knät?!? Näe, mina älskade barn - jag har kramat er hårt hela natten inatt och jag kommer förmodligen inte släppa taget om er på väldigt, väldigt länge...

Mamma älskar er från himlen och tillbaka...

Med åren har jag blivit lite kräsen...Jag blir inte "kompis" med människor på samma sätt som förut, när jag var yngre..Då var det lite: "den som har flest kompisar när man dör vinnner". Det är inte så längre...Jag har inte så många vänner, men däremot så har jag några få väldigt goa och nära vänner. Men det känns som det räcker.  Sen, självklart har jag några som är mer "kompisar" än vänner, men dessa relationer är på ett helt annat plan.

Det har på något sätt fallit sig rätt naturligt, jag menar de som blivit "kvar". De som jag har valt bort, har jag valt bort av en anledning. Antingen att kemin inte är så bra som den borde, sen kan det också bli så att när en som man tror, är en riktigt god vän träffar en människa som man verkligen inte önskar för den människan, och han eller hon blir precis helt annorlunda och ändrar hela sitt väsen för sin nya sambo, flickvän, pojkvän. Valet är såklart upp till var och en, och det förändrar såklart inte vad man känner för personen i grunden, men man kanske drar sig tillbaka och inväntar att det där händer, det man egentligen vet kommer hända - förr eller senare, separation, lögner, svek. Som man som vän kanske berättat flera år tidigare och som inte föll i god jord då. Men huvudsaken är att man står över sånt - för då, om inte förr lär din vän behöva dig!! Finns där då!!! Finns där för den som behöver dig.

Men bland de vänner jag har i min närhet nu, så finns de där av en anledning. Det är bra personer, bra människor! Sådana som jag VILL vara med (inte som man är med bara för att man inte har bättre för sig..) Kanske det är så att tiden inte räcker till för sånt när man jobbar heltid, har 4 barn och sen allt annat man ska hinna med i vardagen...Kanske är det så?? Eller är det helt enkelt så att när man blir äldre, (förhoppningsvis) klokare, så väljer man att umgås med dem som ger mig något tillbaka?? För mig är det så! Jag VÄLJER de jag vill ha i min närhet! Och det känns bra att kunna göra det. Och här handlar det inte om saker, pengar eller materiella saker, utan ett interlektuellt utbyte.

Det som är lite kul är att jag har några gamla vänner som bara "finns" där - det behövs inte höras varje dag, varje vecka, inte ens varje månad, men när vi hörs och ses så är det som att vi bara fortsätter där vi slutade sist...Det är en VÄN!

Det som är så fantastiskt är att man hela livet träffar nya vänner! Vissa landar i ditt hjärta för att aldrig någonsin lätta, medan andra bara nuddar lite för att man ska känna att det inte är riktigt rätt. Förmodligen är det samma för båda parter...det att man känner att det inte är värt tiden...

Det finns EN speciell person som jag har allra närmast mitt hjärta just nu! Som jag verkligen känner så mycket samhörighet och kärlek till (du vet vem du är). Tiden räcker inte till, det vet vi både du och jag. Men oavsett, så är det så enkelt, så självklart!! Du är bara bäst!! Jag älskar dig goa vän! Hoppas vi snart kan ta oss tid för oss - för varann! Tror vi behöver det!! Eller va f-n jag VET att vi behöver det!

Nu ska jag inte slösa fler bokstäver i kväll!! Ha en underbar sådan!

Kram E

Ja, vad är det för dag egentligen?? Jag har jobbat hela helgen, så jag känner mig helt dagvill. Men det känns så himla bra just nu, känns som om massa saker blev gjorda. Sånt som är svårt att få undan när telefoner ringer och folk springer kors och tvärs och behöver sina uppgifter och sitt utfört. Trots att det har varit slitigt känns det som sagt rätt bra just nu. (fråga mig på fredag när jag jobbat i 13 dagar i streck, kanske jag svarar annorlunda..) Vi kan alltså lägga årets bokslut till check-listan! Uuuunderbart! 4 stycken bolag fick vi undanröjda!

Dessutom så fick jag middagen serverad i lördags av familjen N-H som fixade fläskfilé med kantarellsås hemma på min gata! Helt suveränt att komma hem till kan jag lova. Riktig champange bjöds det på åxå. Synd bara att jag inte var den bästa värdinnan, då det märktes i hela mig att jag varit uppe sen 6 och jobbat hela j-la dagen. Nå, vi har hela vintern på oss att ta igen alla missade dejter!!

På onsdag ska barnen börja simskola!! Känns som att det kan vara ett bra drag. Nu har vi dessutom bokat en ny resa, så i juli åker vi 2 veckor till Korfu. Ser fram emot det massor och med lite tur har vi 2 simkunniga barn med oss när vi åker.

Det är lite mörker i min värld just nu...så många runt omkring i min närhet som inte mår bra. Önskar jag kunde göra något för att hjälpa, men det bara inte går! Vissa saker måste man fatta beslut om själv.  Ibland ser man mera än vad man önskade....men som sagt, beslut som behövs tas, måste man ta själv, utan yttre påverkan. Jag hoppas bara det blir beslut som gör att det blir till det bättre...Det blir det såklart inte på en pisskvart, men i långa loppet..

Ja, ja...önskar som sagt att jag kunde göra mer, men ibland räcker man inte riktigt till...eller fram...eller hur man nu ska se det.

Ta hand om varann!

Till min älskade familj: Sååå mycket kärlek!! Älskar er till månen och tillbaka!

Kram E

Jag har ett par vänner som förlorat sina barn, något som är så fruktansvärt hemskt och jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva känna den smärtan som mina vänner behövt känna. Jag vet inte hur det är för andra, men jag har haft jättesvårt att möta deras sorg, missförstå mig inte - det är inte MIG det är synd om, men sorg är så stort och så privat och personligt, man vet inte hur man ska bete sig, spelar ju ingen roll vad man säger eller gör (eller så känns det som i alla fall).. Men så hittade jag en fin dikt på internet, vet inte alls om det är så, så som det är skrivet, men jag tänker försöka tillämpa densamma...Kram till alla er änglaföräldrar, önskar jag kunde hjälpa till att lindra eran smärta, om än så lite...

Dikten är skriven av Janne Morén

Det är svårt att göra rätt

Om du säger till mig "Hur mår du?"

med sympati och medkänsla i din röst,

så svarar jag "Jag mår bra",

därför att prata om min förlust med dig idag

är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten

som upptar mina tankar,

så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,

eller är för rädd för att det du säger

ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",

så blir det svårt för mig att svara.

Vad förväntar du att jag ska säga?

Jag vill säga "Jag är också ledsen!",

eller "Det är fruktansvärt!".

Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"

Men jag gör det inte,

för jag vill inte bli upprörd idag.

Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".

Ett tack som betyder så mycket mer än så.

Det betyder tack för att du bryr dig.

Tack för att du försöker hjälpa.

Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig

så gör det ingenting.

Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta,

tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.

Det har jag inte,

det kan jag inte,

och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.

Jag kommer att förstå vad du menar.

Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker

jag ser upprörd eller ledsen ut,

så har du antagligen rätt.

Idag är det kanske en minnesdag för mig,

eller någon händelse har utlöst

en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting

så tror jag att du inte bryr dig,

men om du skulle säga något,

kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata,

men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.

Jag behöver dina försök,

hur små eller banala du än tycker att de är.

Jag behöver dina tankar.

Jag behöver dina böner.

Jag behöver din kärlek.

Jag behöver din envishet.

Jag behöver allt detta,

men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.

Som jag brukade bli, innan allt detta hände.

Men jag vet att det är omöjligt.

Den där obekymrade naiva personen

är borta för evigt,

och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt

Ta hand om varann, man vet aldrig vad som händer imorgon!

Kram E

I dag har jag haft en riktigt skit-dag på jobbet och  jag kände mig både påkörd och överkörd flera gånger om. Av olika anledningar är det lite turbulent just nu, men jag ser framåt och ser att det kommer bli så himla bra när allt är klart! Vi ska bara hitta nya positioner på de allra flesta sätt. Men det kommer att bli super!!

Hur som helst - efter en riktig skitdag så hade jag ju en bokad tid hos frissan  - slingor och klipp stod på agendan. Jag hade först tänkt boka om tiden - orken bara inte fanns, jag är glad att jag inte gjorde det! Det var såååå underbart avkopplande att bara sätta sig i frisörstolen och bli ompysslad efter den här dagen! Sen att jag fick en helt ny hårfärg och väldigt mycket fräschare toppar (om än rätt mycket mer korthårig), gjorde inte saken sämre!

Känner mig som en riktig Urping just nu, kanske om jag sover sittandes, upprätt, att jag får behålla den känslan imorgon med???

Kram E

I går kom det ett blombud till mig när jag satt på jobbet....visste nog vem det var från...min helt otroligt älskade make! Han kom ihåg "våran" dag! I går var det 9 år sedan vi bestämde oss för varann! 9 underbara år! Finns inte en enda dag av dessa år jag skulle vilja vara utan. Han är utan tvekan MIML..(mannen i mitt liv för de som undrar).

Den här låten är den som vi tillsammans valde att solisterna skulle sjunga på vårt bröllop....den stämmer så klockrent!!

2 underbara barn har vi fått med tiden, ett hus har vi byggt tillsammans.....Vi har upplevt både gläde och sorg under de här åren, men aldrig någonsin vacklat i vår kärlek!

Vi kör på 9 år till va, älskling?!   

Kram E

Fick en kommentar idag på mitt inlägg jag skrev för nån dag sen: "skämmes ta mig fan"...Jag kommer publicera den kommentaren nedan, har bara lite jag vill skriva först..

Nummer ett är: hur vet du, som la den här kommentaren att det var "mitt eget kött och blod" jag skrev om? Kan det vara så att du fått nån indikation på det? Undrar från vem? (om ni undrar var jag lite sarkastisk där)

Jag har mina skäl till att jag inte kan ta det här med henne själv, men jag förstår inte hennes skäl till att baktala mig och resten av hennes "kött och blod" i sin blogg?? Varför kan man inte ta det som en vuxen människa, via luren eller så?? Hon har mitt och restens telefonnummer, så problemet ligger inte där.

Jag ska be att få förtydliga för kommentars-inläggaren att jag och vi (läs: jag och övriga av samma "kött och blod") på alla tänkbara sätt försökt hjälpa och lösa all världens problem med denna person - vi har alla på olika sätt försökt hjälpa till för att få ordning på de problem som finns, dennes persons räkning. Detta har dock inte fallit i god jord, vilket har gjort att vi slutat försöka! Man måste liksom vilja själv också...

Vi har försökt få den här personen att VILJA stå på egna ben, att bli en självständig människa och inte behöva förlita sig på någon annan - att kunna ta hand om sig själv, både ekonomiskt och känslomässigt.

Jag är dessvärre väldigt bekymrad över, då jag tror att även denna gång kommer det sluta med ytterligare en (krasch)-landning som förmodligen inte kommer vara på något sätt enklare än de andra. Efter varenda krasch har det visat sig att personerna som försörjt henne under flera år - tillsammans med sina familjer, inte gjort annat än misshandlat, baktalat och varit elaka mot henne. Det är jäkligt märkligt att precis varenda X som finns i hennes liv är våldtäktsmän och misshandlande psykopater?? (Läs gärna hennes kommentarer i min blogg sen tidigare..man får lätt en annan uppfattning om dessa personer då???)

Jag vet inte i vilket umgänge man ska vara för att få så fruktansvärt många ovänner som man ska polisanmäla och näst intill hotar i sin blogg??? Jag måste säga att jag har aldrig någonsin träffat på så många galna typer som tydligen florerar i den person som är "mitt kött och blod"s liv?!? Förstår inte var man hittar alla??

Hur som helst - jag lovade publicera kommentaren, men innan jag gör det vill jag bara säga till dig - du är välkommen att läsa min blogg, det går jättebra, men det här är nog första och sista gången jag publicerar nåt du skriver till mig...anledningen till det är att du kan ju omöjligt veta...du har inte en jävla aning....

Kram E

"Tycker att det är jävligt onödigt att sitta och skriva såna här saker om sitt eget kött och blod. Så gör man väl fan inte?! Man har EN familj och den ska man ta väl hand om! Vissa har inget bra liv som vissa har. Respekt kallas det och man ska fan inte klanka ner på en annan människa för att den har det svårt!"

http://iwillneverfall.devote.se
IP: 82.145.209.33