I går packade vi stora kappsäcken med allt som kan tänkas behövas på båten i sommar...Det slutade med att vi fick ta 2 bilar!! Märkligt, kan tro att det är en pråm vi ska vara på...fast med fjolåret i färskt minne blev jag allvarligt brydd när jag märkte hur mycket mer jag stoppat med mig...Okey att vi har en större båt i år, men skulle verkligen allt få plats?!

När vi kom fram fick vi köra 3 kärror med pryttlar till båten och lasta i - hela sittbrunnen var full i väskor och prylar, det gick inte att ta ett enda steg där. Men efter ett par timmars stuvande och fixande, så ta mig rackarn! Allt fick plats och då har jag inte ens börjat nyttja de stora stuvutrymmena under sovplatserna. Herregud - jag kan nog lasta ett par bilar till innan båtskrället är fyllt.   Dock var maken lite rädd att vi skulle sjunka om jag plockar på nå mer, så jag får väl sansa mig lite då.

Vi sov premiärnatten vid bryggan på båtklubben. Kändes jättelagom. Att se hur allt funkar med vatten, toaletten, värmen, elen och allt runt omkring. Det är inge roligt att vara jättelångt ut på havet och inse att det inte är nåt som funkar. Väldans långt hem då...Nu känns det som att allt är under kontroll och vår "jungfrutur" kan gå av stapeln vilken sekund som helst...  

Känner att det hettar i ansiktet idag, trots att solen inte var särskilt generös idag, så tror jag att den tagit i alla fall, blir väl så på sjön?!  Så mysigt att se barnen också - så stora framsteg de gjort, bara en enda sommar har de varit på sjön, och de är så duktiga kring vattnet nu! De gick iväg hela bryggan och upp till klubben och hämtade en  båtvagn helt själva idag. När de spatserade nerför bryggan hand i hand, då insåg jag hur stora de blivit och hur underbara personer de är!

Vilket får mig att tänka på min mamma...min lilla fina mamma, som trodde att när hon hjälpte till, så hjälpte hon till, fast med facit i handen han hon bara stjälpt. Den personen i våran familj som borde vara den starkaste, den med starkast självförtroende, den med de bästa förutsättningarna har visat sig vänt allt till sin nackdel. Så trist och så tråkigt, framför allt för denne själv. Sviker man sin familj och sen sina vänner, så kommer man förr eller senare ångra sig. Det kommer alltid en tid när man kan tänkas behöva dem....och då finns de inte kvar längre....

Kom ihåg en sak,(du vet vem du är): Man ska vara som man är - duger man inte - plain and simple - då duger ingen för dig heller! Kanske är man inte bättre än nån annan?!, men man är ta mig fan inte sämre än nån annan heller! Glöm aldrig det! Om inte DU tror på dig själv, vem kommer då tro på dig?? Om du gjort bort sig, så alla vänder åt andra håller - ta tag i problemet, förklara dig, tala om vad som händer, kanske, kanske, kanske, de förlåter dig, men framför allt - ditt samvete kommer att kännas mycket lättare. Lögner kommer alltid i fatt dig....

Kram E