Fick en kommentar från en person idag, som jag funderade lite på...Det handlade om en gemensam bekant. Den här personen har jättesvårt att hålla sig sams med folk. Vet inte varför, eller hur det är möjligt att bli osams och tycka illa om så många människor...

När den här människan kom in i mitt liv, hade jag verkligen inget emot henne, tvärt om! Tyckte hon var jättebra och trevlig. Men ju längre tiden gick...jag blev lite tveksam..Den gemensamma nämnaren vi hade var en kompis, och alla dennes kompisar hade tydligen fel i huvudet, enligt henne, var elaka, 2 äpplen höga, hade elaka fruar, dennes släktingar hade ett värdelöst äktenskap och en elak make (men de umgicks jämt?!?). Då började jag fundera....vad är det för fel, när man hela tiden finner fel hos personer man knappt hunnit träffa och lärt känna? Sen för att dra det ytterligare ett steg: Vad sägs om mig, Om oss? (Ja nu vet vi ju rätt bra vad som sägs om oss, av henne, och det är i och för sig en bekräftelse på att man är intressant sägs det...)

Varför gör man så? Varför väljer man att isolera en människa från sina kompisar?? Jag förstår verkligen inte det. Jag förstår inte heller hur man kan låta små barn ta konsekvenserna av ens egna handlingar??

Hur som - droppen blev i alla fall för ungefär ett år sedan, när det blev en konfrontation, inte med mig, men en person i min närhet, sen kom allt!! Så mycket skitsnack till gud och alla människor har jag aldrig, aldrig, någonsin varit med om (inte ens i mellanstadiet). Allt var så himla obehagligt och så många lögner som spreds...Endel saker kom sån bakväg, från personer vi inte ens kände, som inte ens kände henne?!? Man undrar ju....?

Hemma hos oss har vi valt att inte engagera oss överhuvudtaget, men blivit inblandade ändå på grund av människor som bryr sig om vår ursprungliga kompis, även om han tydligen inte begriper det själv...Men ibland kan man behöva sina vänner, vilket denne borde veta bättre än många andra, och då kommer det vara väldigt ensamt för denne tror jag...Vi valde rätt snabbt att avstå från precis allt - det framkom så mycket felciteringar och rena påhitt om vad som hänt, så vi bestämde att nej, det där får de som orkar hålla på med.

Hur som helst, de som fått lida värst är som sagt barnen! De barn som faktiskt växt upp tillsammans och var mer än vänner, nästan som syskon...Så himla trist och hjärtlöst hur man kan välja att göra så, men vi är alla olika...(tack och lov kan jag känna), men vi har kunnat lösa det - inte med deras hjälp, men på annat sätt, och det är vi så himla tacksamma för. Dessa barn är så himla nära mitt hjärta och jag vill gärna ha dem kvar där - trots att det finns snurriga vuxna.

Men summa sumarum...vad i hela världen beror det på att man måste bete sig så här? Jag känner så igen syndomet - när jag levde tillsammans med den mannen som kom att misshandla mig började precis så här - att tala om för mig att ingen av mina vänner "dög" för mig. I dag förstår jag ju att det var så han gjorde för att jag skulle bli isolerad och ensam. Att det skulle bli lite jobbigare och krångligare att ta sig ur ett destruktivt förhållande. Jag säger verkligen inte att det är fallet denna gång, men det är riktigt otäckt likt....

Kram E