Ja, det är vad det här inlägget ska handla om...Ibland glömmer jag bort det. Jag glömmer bort vilket fantastiskt liv jag har egentligen....Jag har inget att gnälla över egentligen, men jag gör det ändå. Jag gnäller över att jag är trött, lite ont i halsen eller som nu nageltrång. (vilket iofs gör JÄVLIGT ont!!!)

För ett par veckor sedan sa min man åt mig att han börjat få tillbaka sin fru....jag känner ett styngn av dåligt samvete, samtidigt som jag är glad över att han känner det jag känner - att jag är piggare, att mitt jobb inte tar ALL min ork och energi. Jag jobbar visserligen fortfarande, men på helt andra villkor! Här börjar jag vid 7 och kan med gott samvete gå hem före 16, förutsatt att jag tagit en 30 minuters lunch. Jag gör det jag ska och sen går jag HEM!! Jag bär inte med mig en massa skit hem, som jag funderar och tänker på. När jag går hem, kan jag fokusera på min familj!! För någonstans känns det som att jag jobbar för att kunna leva och inte tvärtom!!

På jobbet har jag på den här korta tiden fått så himla fina kollegor och jag törs nästan säga att ett par stycken är riktigt fina vänner! Det känns helt underbart! Det är en av de saker som gör att jag känner mig tacksam...

Hemma har jag en helt fantastisk familj som jag skulle kunna gå genom eld och vatten för. Jag har en helt otrolig make som jag älskar över allt! Jag har underbara barn som jag har ynnesten att få vara tillsammans med varenda dag!! Jag har flera fina vänner som jag vet att jag försummar mellan varven, men som ändå finns där....Tack för det alla ni fina! (Jag är på väg tillbaka!!! Tillbaka till livet!!!)

Jag har kunnat återuppta ett gammalt intresse - att få åka till stallet - nu tillsammans med mina barn som tycker det är minst lika roligt som jag! Underbart!!

Sen att jag och maken nu är på G att starta ett nytt projekt tillsammans, en sån sak som jag verkligen inte ORKAT tänka på ens, känns nu helt plötsligt som den enklaste sak i världen!! Vi funderar på att bygga nytt hus!! Det är inte bara, men det känns helt överkomligt och så himla roligt att rycka tag i allt!

Tack snälla mina fina arbetskamrater, vänner och kollegor för att jag är jag igen! Tack snälla Rättspsyk att jag fick möjlighet att träffa dessa fina människor! Tack alla vänner för att ni fortfarande finns kvar, trots att jag varit rätt frånvarande under några år...Tack snälla maken - att du stått ut med mig under mina 2 sista jobb, är för mig en gåta, men jag är dig evigt tacksam! (Lovar att ALDRIG hamna där igen...) Tack till mina fina barn, som trots min "bortavaro" älskar mig fortfarande och VILL göra saker tillsammans med mig, trots att jag inte orkat vara någon bra mamma på jättelänge...Älskar er mer än ni någonsin kommer förstå!!

Tack livet!!

Kram E