Jag bloggade för ett par veckor sedan om min pupill som var större än den andra och där google tyckte att jag hade en hjärntumör och jag hade nästan redan räknat mina dagar...Nu vet jag att jag och Google hade fel....

För ungefär 20-25 år sedan hade jag jättemycket ont i huvudet och problem med balansen. Det var massor med undersökningar och till slut hittade de en godartad tumör som satt precis vid hypofysen. Det var den som ibland fyllde sig med vätska och gjorde så dessa problem uppkom. Sen har jag inte haft några problem med det här och faktiskt till och med glömt bort att det var så....Nu visade det sig att det åter igen var den som spökade! Det var ingen hjärntumör och jag skulle inte dö om en månad...Det var bara så enkelt att jag stressat för mycket tillsammans med en infektion som huserade i min kropp..De här sakerna sammantaget gjorde att jag fick de symtom jag hade.

Just nu mår jag bra (förutom en tjurig förkylning då), och min pupill har återgått till sin normala storlek, huvudvärken har försvunnit och jag har gjort boksluten färdiga (= slutat stressa)...Så nu känns allt super. Återkommer besvären kan man tydligen (numera) genom en enkel operation (genom näsan!!) och det fanns inte ens på kartan för 20 år sedan. Då var det helt uteslutet att försöka ta bort den! Tänk, det har trots allt hänt lite grejer under de här åren...

Men tänk vad man hinner fundera - 2 veckor är väldigt lång tid!!! Speciellt när läkaren talar om för en att det är "nåt neurologiskt" och att det "sitter något i din hjärna som trycker på en nerv till ögat". Trots att många sagt att jag inte ska fundera så mycket och låta bli att oroa mig, så är det inte så himla enkelt...Jag kan ärligt säga att jag upplevt både min sjukbädd och min död flera gånger om de här veckorna. Funderat hur mina barn ska ha det utan sin mamma...Usch, så tragiskt att man målar "fan på väggen", men som sagt - svårt att låta bli...

Men en sak är säker!! Det gör en väldigt ödmjuk och tacksam till livet och till det som gör livet värt att leva!! (vilket innebär typ allt!!)

Det finns en kram jag fått under den här tiden som betytt mer än nån annan kram...Den kramen fick jag av goa Jessica....Jag vet inte varför den betydde så mycket? Om det var orden hon sa, om det var värmen i hennes kram, hennes genuina omtanke, eller bara det att hon faktiskt brydde sig?? Älskade goa Jessica, jag känner inte dig speciellt bra, men du är en underbar person och en fantastisk människa, jag hoppas du vet det!?

Och till min familj vill jag bara säga: Så mycket kärlek!!! Jag älskar er till månen och tillbaka...

Kram E