...kan faktiskt vara ganska skönt ibland. Fast jag har verkligen ingenting att gråta för- jag har precis allt man kan önska sig av livet, jag har ett bra äktenskap med en man som älskar mig och som jag älskar och är lycklig med, jag har 4 underbara barn som är mitt ljus, mitt allt och hela mitt liv! Jag har ett boende jag är mer än nöjd med. Nu har jag dessutom ett jobb som jag verkligen tycker om, med en kollega som jag känner blir mer och mer min vän OCH  kollega - jag är helt enkelt så himla lyckligt lottad! Men ibland känner jag att jag VILL gråta lite (ja, jag vet - inte riktigt klokt, men "that´s me") då tittar jag på antingen "Spårlöst försvunnen" eller varför inte "Extreme home makeover" - dessa 2 program kan jag verkligen rekomendera för den som behöver tömma systemet lite!

Ibland tänker jag på hur mitt liv såg ut för så där 8 år sedan....När jag levde med en man som förmodligen inte var riktigt frisk. Jag vet inte varför jag hamnade där jag hamnade - med tanke på att han redan var dömd för misshandel på sin förra fru - som dessutom hade skett inför ögonen på deras 2 små barn...På något sätt trodde jag på det han sa - att han var helt oskyldig och allt var egentligen hans förra fru´s fel. (yeh, right! ) Vilket jag rätt snart fick se med mina egna ögon att så var inte fallet.

Jag kan inte förstå och kan inte begripa hur jag under 3 års tid gick med på att leva det livet jag faktiskt levde....Hur jag kunde låta mig bli förnedrad och misshandlad både psykiskt och fysiskt?? Det är märkligt hur människan anpassar sig till hur omgivningen ser ut - just då.....

Hur man under 3 års tid kan smyga på tå för att inte störa eller göra något så den andre parten ska bli vansinnig, galen eller hota med att ta livet av sig? Hur kan man acceptera att en person kastar skurvatten över en när man har tänkt gå ut med arbetskompisar? Näe, jag mår fysikt dåligt när jag tänker på de saker som jag egentligen gömt långt bak i mitt minne, som jag nästan aldrig längre funderar på...

Det är konstigt att man kan gå från ett liv, fyllt med tårar och där man bara är olyckig och aldrig glad - till att på bara några år - ramla in i ett liv där man ständigt är (mer eller mindre) lycklig!? Men det är ju en himla tur att det kan bli så! Jag är i alla fall en glad, lycklig och tacksam person och tar vara på varenda dag - jag om någon vet hur fort livet kan förändras.....

Kram E

 

Syster Annapanna

22 april 2010 18:31

Jag känner igen mig i det du skriver, vi har båda varit där men se vart vi är idag. Vi har karlar som älskar oss och som aldrig skulle kunna göra oss illa på det sättet :) För vi, förtjänar bättre ;) saknar dig. kram

http://www.sweetthellan.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nja, kanske inte helt....men i veckan träffade jag fina J och hon nämnde just att jag inte bloggade längre....Ja, kanske dags att ta upp den (o)vanan igen?! Kör idag, men vi får se vari vi landar.   Massor av vatten har runnit under mina broar, m...

Det var välda länge sedan jag la in några ord här, men nu kände jag att andan föll på...   Vi är nyss hemkomna från en fantastisk vecka i Sälen med underbar skidåkning, goväder och himla mysigt sällskap! Hela veckan var över förväntan och ny veck...

Livet rusar som vanligt på i 190 och vi hinner knappt med att stiga upp innan vi ska gå och lägga oss...Jag trodde i mitt stilla sinne att när sommaren var över, jag landat i mitt nya jobb och vardagen börjar ramla på plats, att det skulle bli lite m...

Ja, det är vad det här inlägget ska handla om...Ibland glömmer jag bort det. Jag glömmer bort vilket fantastiskt liv jag har egentligen....Jag har inget att gnälla över egentligen, men jag gör det ändå. Jag gnäller över att jag är trött, lite ont i h...

Jag och min äkta hälft behöver ha ett gemensamt projekt på G mest hela tiden. Då mår vi som bäst! Nu har vi börjat ta tag i nästa....Vi funderar på att bygga ett nytt hus...hus nummer 2. I samma område, inte så jättelångt från där vi bor, men ett nyt...