I går kväll var jag i ett skriande behov av lite egen tid. Dagen och speciellt eftermiddagen gick i 180 - utdelning av inbjudningar till kalasdisco för dottern för lite drygt alla dagiskompisar....Vidare hem för att försöka hinna fixa lite käk till barnen innan jag skulle rassla vidare mot föräldramöte för M som börjar skolan i höst. Var massor med braig info! Sen fick jag sällskap hem av bästa P och vi hade lite att avhandla. Sen åkte hon hem och barnen bara vägrade sova! Jag blev både irriterad och arg på dom. Dels för att dom har svårt att orka dagen efter (läs idag..) dels också för att jag verkligen kände att jag behövde sätta mig ner i soffan och bara vara....Efter många om och men (och tjat från mig) somnade dom till slut...

När jag sen gick in och tittade till de små, fick jag sååå ont i hjärtat!! Dom är ju sååå fina och goa och jag är så himla stolt över de fina små personer som de faktiskt blivit. Varför måste kvällen sluta i tjat och gnat "Sov nu!!"? Varför kan man inte bara kramas och sedan att de somnar in och jag får ta min välbehövliga vila i soffan en timme innan det är dags för mig att hoppa i säng? Är det nån särskild lag som säger att barn alltid ska ha svårt att komma till ro på kvällen och att föräldrar ska ha slut på tålamodet precis samtidigt?? Ja, jag tror det!! Hur som, inte mer än 5 minuter efter de att barnen slocknat, så längtar jag efter dom! Jag saknar dom!! Hur är det möjligt?? Ska det vara så här??

Ja, jag tror faktiskt att jag faktiskt att det är ett sundhetstecken! Sååå mycket kärlek till mina underbara barn och till min älskade make - finns inget som betyder mer för mig!

Nu ska jag och maken invänta bästa familjen F-M för samkväm i soffan och lite hockey underhållning! Hejja Sverige!!

Kram E